Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

”Stockholmarna har förlorat sedan länge”

Apples tänkbara butik i Kungsträdgården.
Apples tänkbara butik i Kungsträdgården. Foto: Robert Larsson

KULTURDEBATT. Ett tydligare tecken i tiden än att ett amerikanskt elektronikföretag får köpa en bit av Kungsträdgården i Stockholm för att uppföra ett tempel över sin egen storhet är svårt att hitta.

I sitt tjänsteutlåtande säger Stockholms stadsbyggnadskontor att ”en byggnad med föreslaget innehåll kan upplevas som en privatisering av det offentliga rummet”. Det kan man lugnt säga. I själva verket är det svårt att tänka sig ett grövre exempel på privatisering av det offentliga rummet. Men det är ingenting nytt. Platsen bär på en lång historia av kamp mellan makthavare och offentlighet.

Från början var Kungsträdgården det namnet säger: kungens privata trädgård. Under senare delen av sjuttonhundratalet öppnades den för allmänheten, men inte för alla. En vakt vid porten till parken ”såg till att inte pigor, drängar och annat simpelt folk smög sig in och generade den flanerande överklassen”.

Många förknippar dock Kungsträdgården med en senare kamp mellan allmänhet och överhet. Den 12 maj 1971 skulle de stora almar som står i södra delen av Kungsträdgården fällas. En tunnelbaneuppgång skulle byggas på platsen.

Det väckte våldsamma protester. Myndigheterna försökte såga ned almarna i skydd av natten och polisen. Ett uppbåd av stockholmare samlades snabbt för att rädda träden. Handgemäng utbröt. Polis och trädfällare tvingades dra sig tillbaka. Stadens dåvarande finansborgarråd Hjalmar Mehr, som i det längsta insisterat att träden skulle bort, tvingades avgå. Efter det blev Kungsträdgården ett befriat område för stockholmarna. Träden står där än i dag.

Kungsträdgården blev en mittpunkt i Stockholms spirande urbana liv. Det spelade ingen roll vem som bodde på Söder, Östermalm, Kungsholmen, Vasastan eller någon annan stans. Kungsträdgården tillhörde alla stockholmare.

Som vedergällning lät makthavarna Kungsträdgården förfalla. Den lämnades i händerna på Stockholms handelskammare som lät skräpiga jippon ta över. De fick dessutom en tomt i norra delen där de byggde en restaurang, nu känd under namnet TGIF.

Efter tjugofem år tyckte dock de styrande att det var dags att ta tillbaka Kungsträdgården. En arkitekttävling ordnades, men i stället för att genomföra något av förslagen tog stadens egna tjänstemän över. För att göra det tydligt att stockholmarna i Kungsträdgården är undersåtar, inte medborgare, valde de en utformning inspirerad av den kungliga barockträdgård som inte funnits där på tre hundra år.

Samtidigt accelererade gentrifieringen i innerstaden. Bostadsrättspriserna sköt i höjden när en ständigt stigande efterfrågan mötte ett oförändrat utbud. Stockholm innanför tullarna förvandlades från urban miljö till bostadsområde för övre medelklassen.

Någon neutral, gemensam plats har stockholmarna inte längre. I stället för att känna oss som stockholmare identifierar vi oss med vår stadsdel eller förort.

Nu är det alltså dags för nästa scenförändring i Kungsträdgården. Stockholms handelskammare bestämde sig för att göra ett klipp. De lämnade ansvaret för parken till Stockholms stad och sålde sitt utsökta privatpalats på Västra Trädgårdsgatan 9, där de haft sitt huvudkontor sedan huset överlämnades till dem genom en donation 1927. Nu har de alltså sålt även restaurangtomten i parkens västra del för en icke offentliggjord summa.

Köparen, Apple, vill köpa ännu mer mark i Kungsträdgården av Stockholms stad och samtidigt få en ny detaljplan för att kunna bygga en butik långt större än den nuvarande restaurangbyggnaden.

Slaget om Kungsträdgården har stockholmarna förlorat för länge sedan, men här finns en läxa att lära.

När Handelskammaren fick restaurangtomten av staden och sitt privatpalats som donation av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse var tanken rimligen att organisationen var samhällsnyttig och pålitlig. På ett ansvarsfullt sätt skulle den förvalta både palatset och tomten i Kungsträdgården för all framtid.

Nu har de i stället hamnat i privata händer. Om Apple får köpa mer mark av staden och en ny detaljplan är ännu osäkert. Men håller de sig inom nuvarande tomtgräns och detaljplan kan ingen hindra dem från att bygga.

Det finns en slående parallell: Nobel Center på Blasieholmen. Även där har en samhällsnyttig organisation, Nobelstiftelsen, i kraft av sitt förmodade samhällsansvar fått köpa en tomt. Det palats de skall bygga där får Applebutiken att framstå som en bagatell.

Men exemplet med Stockholms handelskammare visar att inget kan hindra Nobelstiftelsen att sälja sin tomt vidare till vem som helst. Vem kan hindra dem, om de hävdar att det är nödvändigt för att kunna fortsätta dela ut sitt pris? Bytt är bytt och kommer aldrig igen.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.