Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Största möjliga lycka

Största möjliga lycka för största möjliga antal människor" borde vara den mänskliga verksamhetens mål, menade upplysningsfilosofen Jeremy Bentham (1748-1832). Idéhistorien brukar le åt denna fromma förhoppning. Det dröjde inte länge förrän invändningarna hopade sig. Vad är lycka? Kan man jämföra hur olika människor upplever den? Är det över huvud taget rimligt med den sortens mål för politiken?

Därför är "Happiness. Lessons from a new science" (Allen Lane, 2005) en märklig bok. Britten Richard Layard är sedan länge en av de ledande experterna på arbetsmarknadens ekonomi. Nu gör han Benthams sats till sin, och skriver sin bok i tre steg: hur lyckliga är vi? hur skulle vi kunna bli lyckligare? vad ska vi göra?

Det tyngsta argumentet mot Bentham var på sin tid att lyckan inte låter sig mätas. Vars och ens lycka är subjektiv; hur skulle vi kunna mäta och väga dem mot varandra? Av praktiska skäl lät idéutvecklingen var och en bli salig på sin fason.

Den invändningen har fallit, menar Layard. Hjärnforskningen har upptäckt hur vi upplever lycka. Den kan identifiera hjärnvågor från centra som vi vet har betydelse för våra känslor av glädje och olust.
Intervjuundersökningar har kommit så långt att de kan jämföra olika folks upplevelser av lycka på ett någorlunda tillförlitligt sätt, trots kulturella och språkliga skillnader. Vi har fått redskapen att ta reda på hur lyckliga människor är; varför då inte använda dem?

Samtidigt hjälper subjektiviteten Layard runt frågan om vad lyckan egentligen är. De flesta av oss växlar mellan olika sinnesstämningar; lyckan är svår att hålla fast, kanske kan den ibland kännas som störst när humöret skiftar som mest. Men Layard låter oss själva definiera vårt tillstånd. Han håller sig till opinionsundersökningar och hjärnvågor. Om vi säger att vi är lyckliga, om "rätt" zoner i hjärnan aktiveras, så får det räcka.

En annan invändning är att lyckan inte låter sig ökas. Några går på små moln, andra är ledsna, rätt många bara långleds. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Vi ska inte vänta oss att fler människor säger sig vara lyckliga; meningen med framstegen är snarare att vi upplever lycka och olycka på högre och mer sofistikerade nivåer, allteftersom samhället utvecklas och förfinas.

Men det håller inte, är andemeningen i Layards resonemang. I en del länder säger sig fler männi­skor vara lyckliga än i andra; vi kan också studera hur olika faktorer påverkar den upplevda lyckan; brott, arbetslöshet, tillit, omflyttningar bland befolkningen... Sådana variationer gör det möjligt att fundera över hur man skulle kunna höja fler till de lyckligas nivå.

Layard börjar i en förbryllande paradox. Fastän vi blivit så mycket rikare under de senaste år­tiondena, så är det knappast fler som tycker att de blivit lyckligare. Vad är det då för mening med rikedomen? undrar Layard.
Han gräver fram undersökningar av olika slags lycka från världens alla hörn. En stor, internationell undersökning jämför andelen "lyckliga" och "nöjda" i olika länder. Layard för in genomsnittsinkomsten, och konstaterar att pengar spelar roll - men bara upp till en per capita-inkomst på ungefär 20.000 dollar om året. Därutöver verkar ytterligare pengar inte göra sina folk så värst lyckliga.

Layard söker svaret i brott, depressioner, tillit och umgänge. I alla dessa avseenden, menar han, har saker och ting förändrats till det sämre. Den registrerade kriminaliteten har ökat i de flesta länder. Fler människor lider av mentala störningar. Televisionen har tagit mycket tid och människor från det organiserade umgänge som ger oss mycket av vår glädje - man är mans gamman, men har hittills klarat kanalkonkurrensen ganska dåligt.

Det är jämförelserna som spökar till det när det gäller de ökade inkomsterna. Visst tycker vi i princip om att få mer i lön; men om grannen får ännu mer, så kommer det smolk i bägaren. Att någon blir rikare gör honom glad, men det uppvägs till stor del av att grannar, vänner och arbetskamrater blir bittra. Dessutom klingar glädjen av ganska snabbt; inom ett år har den nyrike vant sig vid en stor del av ökningen, och gläder sig inte längre lika mycket åt vad han fått. Nej, jämförelserna blir lätt ett gift som fräter på gemenskapen.

Märkligt nog gäller detta i första hand pengar. Om någon har mer semester än vi själva, så är den jämförelsen inte lika plågsam som grannens högre lön.

Richard Layard menar att det finns "sju stora" faktorer som påverkar vårt välbefinnande. Det är våra familjerelationer, vår finansiella situation, arbetet, gemenskapen och vännerna, hälsan, den personliga friheten och de personliga värderingarna. Kring dessa sju faktorer för han många av sina resonemang om vad man kan göra för att öka lyckan.

Med lyckan som övergripande mål ställer boken många traditionella begrepp och resonemang på huvudet. Ett bekymmer, menar Layard, är att vi arbetar för mycket, hetsade av jämförelsen mellan olika inkomster. I det perspektivet blir höga marginalskatter en välsignelse. Progressiviteten gör att den extra arbetsinsatsen blir allt mindre lönsam, ju mer vi redan tjänar. Skatterna blir samhällets sätt att straffa strebern för den skada han vållar genom att göra andra avundsjuka. Det är ett argument för beskattning som åtminstone jag aldrig tidigare har stött på; men det är en rätt finurlig tanke. Layard menar att Europa mår bättre än USA, därför att européerna valt att arbeta lite mindre och ta sig mer fritid. Det kan BNP-skillnaden vara värd, tycker han.

Layard är störd av tendensen till alltmer individualiserade löner. Han förnekar inte att denna utveckling kan bidra till ökad produktivitet, genom att medarbetarna med jämna mellanrum får diskutera med sina chefer vad de åstadkommit och vad de borde sätta för mål för framtiden. Men måste detta nödvändigtvis kopplas till att de också får olika lön? undrar Layard. När samtalen syftar till värderingar som rangordnar, lönehetsar och jämför, då väger de skadliga följderna lätt över.

De skandinaviska länderna klarar sig ganska hyggligt. Layard har höga tankar om skandinaviska socialförsäkringar och arbetslöshetsåtgärder och föräldraledigheter, allt sådant som befordrar lyckan, eller i varje fall skapar förutsättningar för den. Han är sitt ursprungliga ämnesområde trogen; han skriver om arbetslösheten som ett av de värsta hoten mot människors välbefinnande, inte bara för lönens skull, utan också för självrespekten och för det sociala sammanhang som arbetsplatsen ger.

Med lyckan som mål vänder sig Layard mot de ekonomer som bagatelliserar konjunktursvängningarna. De ser bara utslagningens goda följder för hela ekonomins tillväxt; de bortser från hur negativt den drabbar olika individer. Även om ohämmade svängningar på sikt kan leda till att BNP ökar snabbare än eljest, så menar Layard att kontroll och dämpning är att föredra. Färre blir olyckliga, även om landets samlade rikedom inte ökar lika snabbt.

Det kan låta som om Layard vore en vänsterman som hittat ett nytt och udda perspektiv. Men det är inte riktigt så enkelt. Layard ägnar sig åt värderingarna och deras betydelse för sammanhållningen. Han skriver om individens ansvar både för sig själv och för dem han har runt omkring sig, och han pekar på religionens betydelse. Lycka, menar Layard, beror också på om man hittar någon mening i det man gör. Var och en och alla tillsammans behöver mål att sträva efter. Arbete som inriktas på att åstadkomma något hör till det som ger mest tillfredsställelse.

Richard Layard menar att staten inte borde vara värdemässigt neutral. Skolan ska inte undervisa om moral och etik på ett "opartiskt" sätt, som underlag för diskussion. De ska ta tydlig ställning och lära eleverna levnadsregler: det här är mänsklighetens beprövade erfarenhet, så här ska ni handla mot varandra och mot andra, på det att det må gå er väl och ni må länge leva i edra länder.

Ändå är det när det gäller värderingarna som jag kan känna mest undran inför hur Layard närmar sig lyckans förutsättningar. Trots att han tidigare betonat gemenskapens och de delade uppfattningarnas betydelse för hur vi mår, så ägnar han störst uppmärksamhet åt vad var och en kan göra på egen hand genom olika slags mental träning för att "tänka positivt". Mer i förbifarten uppmuntrar han stöd till gemensamma aktiviteter, men det känns lite magert.

En aha-upplevelse för mig var det stora utrymme han ger åt den mentala hälsan. Återigen stöder han sig på undersökningar: av åtta olika slags ohälsa är det den mentala som vi har svårast att förlika oss med. Andra handikapp kan vi anpassa oss till, men mental ohälsa är svår att bära. Svaret, menar Layard, ligger både i att utnyttja de nya läkemedel som kommit fram och att bättre ta tillvara de terapimetoder som finns, men som utnyttjas allt för lite därför att det saknas människor som behärskar dem.

"Happiness" är en omtumlande bok. Den rymmer fascinerande perspektiv och uppslag, även om frågorna och skepsisen så småningom hinner ifatt. Rätt ofta kombinerar Layard ihop något experiment här och någon undersökning där till långa kedjor och resonemang; men läsaren undrar efter ett tag, hur solid basen egentligen är, hur mycket empiri infallen kan underbyggas med. Layard lånar friskt från olika discipliner; jag undrar vad psykologer, filosofer och hjärnforskare kommer att säga om hans sätt att hantera vad deras ämnen står för. Deras invändningar kommer säkert; men på köpet får läsaren en rejäl dos välskriven populärvetenskap.

"Happiness" hör till den märkliga sortens böcker, där en etablerad forskare spränger sitt ämnes gränser och kastar sig ut i något nytt och djärvt och vilt. Kalkonvarningen ligger ibland ganska nära; men den balansgången kanske alla försök till nya synteser måste våga sig på. Och även om ansatsen kanske aldrig leder till den omvälvning som författaren syftade till, så tvingar det läsaren att vända och vrida på alltför välbekanta perspektiv. Det är inte det sämsta.

Richard Layard"Happiness. Lessons

Richard Layard
"Happiness. Lessons from a new science."
Allen Lane, 2005

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.