Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Sture Bergwall var en skicklig manipulatör

Den idévärld som var förhärskande på Säter hade bred internationell förankring, skriver Yrsa Stenius i debatten efter Dan Josefssons avslöjande reportage.

I en artikel i Dagens Nyheter (29/11) framhöll jag Sture Bergwalls eget ansvar för den härva inom psykiatri och rättsväsende som går under namnet rättsskandalen Thomas Quick. Detta mitt försök till nyansering av debatten får Dan Josefsson att utbrista att jag förefaller att ha svårt att acceptera att det krävdes fler än Sture Bergwall för att få honom fälld för morden. Påståendet är bara dumt.

Jag har med intresse läst både Hannes Råstams och Dan Josefssons böcker i detta infekterade ämne och jag har ingen svårighet att förstå att de idéer om bortträngda minnen som präglade psykiatrin på Säter i början på 1990-talet är själva förutsättningen för att fenomenet Quick skulle uppkomma. Det är svårt att tänka sig att psykiatrin helt saknade inflytande över rättsväsendets representanter i det skildrade förloppet. Huvudansvariga för ”karusellen” Quick är givetvis de instanser som hade makten över Bergwalls öde.

Men när väl det är sagt är jag inte så värst intresserad av att vältra mig i indignation och önska de utpekade olycksbröderna och -systrarna ett långt lidande i den eviga skuldens Marianergrav. Jag vill i stället försöka förstå processen som ledde fram till att ingen satte stopp för Thomas Quick förrän han själv gjorde det trots att både åklagare och försvarare var erfarna proffs.

Enligt min uppfattning kan man inte bortse ifrån att Sture Bergwall var (är?) en utomordentligt skicklig manipulatör. Jag ger Dan Josefsson rätt i att Bergwall inte ”ljög” särskilt övertygande. Hans ”bekännelser” och tillrättalägganden är bitvis groteska men det lyckades han skyla över genom att ”kreera” Thomas Quick med stor trovärdighet.

Det var enorma uppvisningar Bergwall självsuggererade sig till när han i förhör, vallningar och terapisessioner skulle ge uttryck för sin outhärdliga ångest och smärta. Saken blev inte sämre av att Bergwall är en man med avsevärd intellektuell kapacitet och ett stort känslosamt uttrycksregister. Han var duktig på att övertala när han inte blev trodd.

Människor som arbetar inom psykiatri och rättväsende möter oblida öden av alla de slag dagligen och de har övat upp en stor förmåga att skilja lögn från sanning. Men dessa människor arbetar också i hög grad med sig själva och sin inlevelseförmåga som instrument. De är sårbara inför dem som listar sig till att slå an de rätta strängarna. Dan Josefsson själv skildrar hur väl Sture Bergwall visste hur slipstenen skulle dras.

Så åter till de bortträngda minnena och ”sekten” på Säter som är roten till allt ont. Dan Josefsson hävdar att jag i dag vill försvara den ovetenskapliga teori sekten utvecklade därför att jag i en artikel i Göteborgs-Posten i somras tillstod att jag tror bortträngda minnen kan återskapas i terapi.

Jag tror inte ett dugg på sekten som ju tappade all kritisk distans till det som svävade över terapisofforna och som lade en alltför snäv tolkningsram över kommunikationen (sexuella övergrepp i barndomen). Men jag anser att Dan Josefsson & Co slänger ut alltför många barn med badvattnet när nu haveriet på Säter uppdagas.

Den psykiatriska idévärld som slog rot på Säter i slutet på 1980-talet hade bred internationell förankring. Man trodde på psykodynamiska förklaringar även till svåra psykiska störningar och drog sannolikt för höga växlar på de fall där terapi hade varit framgångsrik även med exempelvis svårt schizofrena patienter. I dag vet vi att många störningar inte kan botas – i varje fall inte med terapi. Likväl känner jag än i dag sympati för psykiatriska idéer av den psykodynamiska skolan därför att de postulerar att människan har en själ som härbärgerar erfarenheter, en själ som i nöd kan hjälpas.

Jag är alltjämt övertygad om att vi människor förtränger mycket som är för svårt att minnas – sannolikt inte traumatiska minnen av upplevelser i vuxen ålder – man allt möjligt annat som av en eller annan anledning smärtar eller inte passar in i vår bild av oss själva och vår relation till andra och till världen. Vi glömmer utan skäl men vi glömmer också med goda skäl eller förvanskar för oss själva det vi inte vill vidkännas. Detta tror jag att man kan få tag på i terapi om man som patient är ärlig och inte förskingrar det förtroende som varje terapi bygger på.

Så några ord om Claes Borgström. Jag försvarar Borgström därför att jag har respekt för honom som människa och för att jag vet att han ägnade år av sitt liv åt att umgås med Sture Bergwall. Bergwall vädjade till Borgström om att denne skulle tro honom, han vädjade om tröst och hjälp och Claes Borgström var tyvärr för sensibel för att genomskåda komedin. Om det nu var komedi det var frågan om.

Sture Bergwall dumpade Borgström när han fick nog av Thomas Quick. Därefter har Claes Borgström i medierna omtalats som ”advokaten från helvetet”. Den, enligt Josefsson, ansvarskännande Sture Bergwall har veterligen inte protesterat.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.