Kulturdebatt

Sven-Eric Liedman: När politiken blir till skådespel

Den politiska debatten har kommit att domineras av en tyst marknadslogik, medan ideologin reduceras till jippon och tomma fraser. Partierna måste spela ut sin samhällssyn, skriver Sven-Eric Liedman.

Rösterna från Almedalen har tystnat, och vad är det vi minns? Ganska lite, tror jag. Reinfeldt, som verkat så håglös, är plötsligt på offensiven. Björklund luftade sina lärlingar än en gång och fick applåder från de trogna. Sjöstedt gjorde säkert och rutinerat upp med vinstdriven välfärd. Annie Lööf – ja, vad var det hon sa? Och Hägglund? Måste ha varit bleka insatser.

Det är slående att tidningarnas bedömningar av partiledarnas tal mer och mer liknar fotbollsreferat. Reinfeldt har piggnat till på högerkanten. Sjöstedt och Björklund är bra på det de kan men borde bredda registret. Löfven är som en gammaldags centerhalv, gedigen och kanske lite tråkig.

Men politik handlar till skillnad från fotboll om något annat och mer än om sig själv. I fotboll bestäms ingenting som inte gäller fotboll. Politik handlar om oss och våra liv.

Ett av talen i Almedalen stack ut: Jimmie Åkessons. Naturligtvis! Han sticker alltid ut. Nu stack han ut genom att tala om ideologi. Sverige­demokraterna har breddat sin ideologiska repertoar och blivit socialkonservativa. Äsch, säger alla politiska kommentatorer. Sådana ord spelar ingen roll. Främlingsfientligheten är den enda ledstjärnan.

Så sant. Men socialkonservatismen tjänar som en motivering för rasismen. SD gräver fram en ideologi från tiden före första världskriget. Bilden som de på nätet illustrerar sin nya ideologi med föreställer röda stugor med vita knutar, blommande träd: Sörgården. Socialkonservatismen är en ideologi som hyllar eftertänksamt framåtskridande och bevarandet av välfungerande gemenskaper som familjen och nationen. Den är ett bålverk mot både klasskamp och högerns egoism. Det är inte av en slump som SD valt sin förebild från tiden före fascism och nazism. Efter 1918 börjar det brännas.

Men det vore välgörande om någon ledande politiker kunde ta sig tid att diskutera Jimmie Åkessons idéer om den lyckliga folkgemenskapen från grunden. Den som gjorde det skulle i så fall tvingas spela ut sin egen samhällssyn och människobild. Men är det inte nog med att alla är demokrater?

Nej, demokrati är ett fungerande sätt att ha olika åsikter och ideal utan att råka i öppen konflikt. Men då måste åsikterna och idealen också få komma till tals. Så är det sällan i dag. Den helt dominerande politiska debatten har kommit att handla om förmågan att uppnå vissa mål, i första hand hög sysselsättning och god utbildning. Grundläggande värderingar reduceras till fraser och honnörsord.

Fortfarande är det Per Schlingmanns påhitt som styr det politiska språket. Reklamord glider fram och tillbaka mellan partierna som hala tvålbitar. Vem kan få grepp om dem?

I själva verket finns det en dominerande ideologi i dag. En dominerande ideologi gör inte sin verkan genom att skylta för världen. Då blir en sårbar. Den ska framför allt finnas som en tyst förutsättning för normala samtal om gemensamma angelägenheter. När den uttrycks i ord låter den som en serie självklarheter, av typen vår individualistiska tid eller vi älskar friheten att välja. Förutsättningen är att det finns två grundläggande enheter i samhället: marknaden och individen. Marknaden erbjuder ett antal alternativ: ju fler desto bättre. Det är upp till individerna att välja. Dessa individer är kapabla att fatta ett rationellt beslut i livets alla skiften, alltifrån varuhusets överflöd till barnens skola. Kort sagt, människan är rationell, och hon vet exakt vad som gynnar henne.

Stat och kommun finns förstås också. De är nödvändiga för lag och ordning och som ett yttersta skyddsnät när allt annat fallerar (som vid sjukdom, förhärjande oväder, konkursade skolor ...). Men ju fler av deras funktioner som kan drivas i privat regi och som vanliga företag, desto bättre. Det som finns kvar i stat och kommun måste skötas affärsmässigt.

Det är i den dominerande ideologins yttersta konsekvenser som dess sårbarhet på sistone blivit märkbar. New Public Management (NPM) är plötsligt på allas läppar – för något år sedan var det bara några få som talade om den nya farsoten i offentlig förvaltning. Ändå har den varit i funktion i några årtionden. Den är ett uttryck för föreställningen att man kan skapa en fullständig genomskinlighet till exempel i vård och skola. Ingen yrkesskicklighet i världen ska kunna hindra någon från total insyn.

NPM var en gång ett vapen i en mycket synlig ideologisk arsenal – nyliberalismens. Men vem behöver tala om nyliberalism i dag? Den är inte som för fyrtio år sedan en utmanande och förargelseväckande ideologi. Den har glidit in bland förutsättningarna för rutinmässiga beslut och självklara åtgärder. I sig var den bara ett högljutt uttryck för en mycket mer genomgripande samhällsförändring. Verkligheten tycktes åtkomlig enbart i ekonomiska termer. Politik och vetenskap och utbildning och kultur var fullt meningsfulla om de sågs som underavdelningar till ekonomin.

Det innebar och innebär fortfarande att politiska ideologier framstår som alltför vaga, alltför obestämda för att någonsin kunna återfå ställningen som politiska krafter. Vad är värden värda som inte kan omsättas i reda resultat? Jimmie Åkessons socialkonservatism framstår bara som förklädnad för ren rasistisk egoism.

Men tänk om den faktiskt också talar till något annat i människors föreställningar om ett gott samhälle? Tror vi verkligen att alla som röstar på SD är genomtänkta rasister? Finns det inte en slug beräkning bakom partiledningens val av just Teodor Holmbergs gamla landsbygds- och bruksorts-Sverige? Med ett idylliserande samhällsideal ska fler än bara de renodlade främlingshatarna luras in i fållan.

Ett samhällsideal kan bara gendrivas med andra samhällsideal. Mot socialkonservatismens röda stugor måste andra bilder av gott mänskligt liv ställas. De ledande politiska partierna kan inte bara tävla i fråga om effektivitet, trygghet, förtroende – det är mål som också en vd måste ha. En politiker ska inte leda ett företag. Hon eller han ska få människors stöd för att verka för ett samhälle där vi kan vara individer i en djupare mening än bara väljande automater.

SD går tillbaka till Teodor Holmberg, och det kan vi skratta åt. Men nog skulle Jan Björklund ha glädje av att läsa Adolf Hedin eller Thomas Hill Green, Fredrik Reinfeldt av en dos konservativa klassiker, Stefan Löfven av Axel Danielsson och Jonas Sjöstedt av Rosa Luxemburg. Då skulle de bättre kunna möta framtiden.