Svenska studenter har alla svar – men inga frågor

Foto: Alamy

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Krzysztof Bak

Krzysztof Bak

Docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, dr hab. i svenska språket och litteraturen vid Uniwersytet Jagiellonski, Krakow.  

Kontinentala studenter ser historiska sammanhang medan de svenska sätter sig själva i centrum. De drar sig inte heller för att läxa upp litterära klassiker, skriver Krzysztof Bak.

Kontinentala studenter ser historiska sammanhang medan de svenska sätter sig själva i centrum. De drar sig inte heller för att läxa upp litterära klassiker, skriver Krzysztof Bak.

Det kanske inledningsvis bör påpekas att jag inte är någon pedagog av facket. Men jag har undervisat vid Stockholms universitet i mer än 20 år och lika länge på unversitetet i Kraków. Dessutom har jag arbetat som lärare vid Ruhr-Universität i tyska Bochum.

Det återkommande intryck jag fått under mitt universitetspedagogiska arbete i tre europeiska länder är att mina svenska, polska och tyska studenter på många punkter faktiskt skiljer sig från varandra. Den tydligaste vattendelaren går mellan mina svenska och mina kontinentala studenter. Och jag har många gånger försökt utnyttja de här skillnaderna – eller snarare mina funderingar kring dem – i min undervisning.

Annons:

Den viktigaste skillnaden mellan de båda studentgrupperna är att svenska och kontinentala studenter konstruerar sin förståelseprocess på två olika sätt. Förståelse är ju det helt centrala inom humaniora. Det handlar alltså om en skillnad av alldeles fundamental natur.

I generella termer skulle jag kunna uttrycka min tanke så här: kontinentala studenter förstår först och främst genom att fråga, svenska studenter däremot genom att ge svar. Min roll som pedagog blir i båda fallen att försöka skapa en bättre balans mellan de båda komponenterna. Det innebär att jag på kontinenten försöker uppmuntra studenterna att våga konstruera svar på sina frågor. Den övergripande uppgiften i Stockholm blir däremot att bromsa svarsflödet och försöka lära studenterna att formulera frågor.

Det fenomen jag nu aktualiserar gäller ganska elementära mekanismer i förståelseprocessen, mekanismer som har beskrivits med olika hermeneutiska modeller. Den tyska filosofen Hans Georg Gadamer exempelvis menar att all förståelse bygger på horisontsammansmältning. När man förstår något kan man inte bortse från sina egna upplevelser, kunskaper, fördomar – de finns alltid på ett eller annat sätt med i ens förståelse och det är de som gör att man intresserar sig för det man vill förstå. Men samtidigt innebär ens förståelse att man konfronteras med det främmande och införlivar det i sin egen föreställningsvärld. Det är just denna fusion av den egna och den främmande horisonten som enligt Gadamer ligger till grund för varje förståelseakt.

Gadamer beskriver denna sammansmältning av det egna och det främmande som en dialektik mellan fråga och svar. Man utvidgar sin förståelse av världen dels genom att fråga, det vill säga våga sätta sig själv inom parentes, inse sina gränser, ifrågasätta sina invanda uppfattningar, låta sig formas av det främmande, dels genom att svara, det vill säga relatera det man förstår till sin egen position, tillämpa det på sitt eget jag, forma det till sina egna problemlösningar. Båda aspekterna är lika viktiga för förståelsen. Bara genom vårt ständiga frågande får våra svar en öppen, icke-slutgiltig, kort sagt mänsklig karaktär.

Det som skiljer mina svenska studenter från deras kontinentala kolleger är – vill jag mena – att de tenderar att ge färdiga svar innan de ens börjat fråga. Resultatet är att deras svar får en stängd och ganska självbespeglande karaktär.

Jag tror att just det faktum att mina svenska studenter så starkt är inriktade på svarandet också får direkta konsekvenser för vilken typ av svar de oftast vill ge. Man skulle kunna tro att unga nyfikna individer som väljer ett estetiskt ämne som litteraturvetenskap först och främst är intresserade av att formulera estetiska eller kanske epistemologiska svar. Men så är det inte. Birgitta Trotzig, en författare jag ägnat åtskillig forskningstid, brukade jämföra det svenska kulturetablissemanget med en moralisk brandkår, som rycker ut så fort någon vågar avvika från den enda rätta Normen. Mina svenska studenter praktiserar gärna samma slags moralväkteri. Eftersom de i sin förståelseprocess saknar den distans som bara frågandet kan ge, formulerar de ofta sina svar i personligt hållna, moraliska termer.

Jag tror att den bristande beredskapen att ifrågasätta sig själv, att göra sig till en fråga, har många orsaker. En av de viktigaste torde vara att svenska studenter har ett relativt otränat historiskt sinne. För Gadamer handlar varje förståelse om ett avstånd i tiden. Det är tidens gång och historiens föränderlighet som tvingar oss att ställa nya och nya frågor. Svenska studenter vet visserligen att det finns något som heter historia, men de förstår den ganska definitivt och klaustrofobiskt. De resonerar ungefär så här: historien har arbetat länge och hårt med en enda tanke i sikte: att framproducera mig. Nu när jag äntligen finns i världen har historien helt sonika gått i pension.

Men historien har inte gått i pension utan rullar på och påminner oss varje dag om vår ändlighet. Det är denna i grund och botten mycket existentiella upplevelse jag försöker integrera i studenternas förståelseprocess.

Att fråga, och i ännu högre grad: att lära sig att fråga, är, menar Gadamer, ganska smärtfullt. Varje gång vi tvingas konfronteras med vår ändlighet gör det lika ont. Gadamer beskriver gärna frågandet med en berömd sentens ur Aischylos tragedi ”Agamemnon”: ”pathei mathos”, lida för att lära. Det kan hända att svenska studenter är sämre på att fråga än deras polska och tyska kolleger därför att de inte har samma erfarenhet av att få intellektuellt motstånd – de är helt enkelt mer vana vid att ha det bekvämt.

Hur kan man lära studenter att fråga? Inga andra kurser, tror jag, blottlägger studenternas oförmåga att fråga tydligare än historiskt orienterade kurser. Men inga andra kurser skapar samtidigt ett bättre tillfälle att träna frågandet. Jag har många gånger undervisat på den litteraturhistoriska delkursen ”Från antiken till medeltiden” och sett hur nyblivna litteraturstudenter – många av dem kommer till ämnet litteraturvetenskap direkt från gymnasiet – hanterat texter från avlägsna epoker. Det som aldrig upphört att förvåna mig är med vilken självklarhet studenterna infogar dessa gamla texter i sin egen färdiga horisont och gör dem just till svar, till självbekräftande svar. För texterna blir den sortens överföring direkt förödande: som dagsaktuella svar blir de visserligen relativt lättlästa, men samtidigt platta, triviala och moraliskt tvivelaktiga. Men inte heller studenterna vinner särskilt mycket på den här överföringsproceduren: de förlorar ett unikt tillfälle att konfronteras med sin plats i historien och fördjupa sin existentiella självkännedom.

Jag ska ge ett kort exempel från kursens tentamensmaterial. Våren 2009 fick studenterna en hemtentamen med tre alternativa essäfrågor. En av dem lydde: ”Diskutera förhållandet mellan passion och förnuft i tre valda verk från litteraturlistan.” Ungefär 80 procent valde den frågan. Jag tyckte inte det var förvånande, eftersom frågan berörde något alldeles centralt i den antika och medeltida litteraturen. För att sammanfatta det hela kort så beskriver grekerna människan i intellektualistiska termer. Om inget oförutsägbart händer styrs männi­skan av sitt förnuft, som är naturligt inriktat på det goda och lyckan. Det litterärt intressantaste stoffet hittar grekerna just i de exceptionella krissituationer då förnuftets naturliga förmågor förmörkas av affekter och passioner. Både romarna och medeltiden övertar i stor utsträckning det grekiska tänkandet. Det grekiska förnuft–passion-schemat kan därför anläggas på nästan alla texter från litteraturlistan. Men de flesta studenterna valde i stället att uppfatta passion som kärlek och återberättade de olika kärlekshistorierna i kurslitteraturen. Men inte i något av de litterära verken uppfattas kärlek som passion – den beskrivs som en böjelse hos antingen förnuftet eller viljan. Frågan gav studenterna en utomordentlig möjlighet att med hjälp av de antika och medeltida texterna problematisera sin uppfattning av kärlek, känslor, förnuft etcetera, något vi hade tränat på lektionerna. I stället valde de att i sin hemtentamen mekaniskt upprepa ett invant svar, ett tankekomplex som historiskt sett uppstod först på 1700- och 1800-talet.

Det är mycket vanligt att studenter driver den sortens anakronistiska svar i riktning mot moraliska omdömen. De klassiska författarna läxas upp för att de berömmer krig, för att de inte tillräckligt stöder arbetarklassen, för att de tjänar patriarkatet, för att de förtrycker minoriteter etcetera. Det är förstås naturligt och oundvikligt att relatera gamla texter till våra samtida moraliska normer – som Gadamer visar kan vi i vår förståelseprocess inte ställa oss utanför vår egen horisont och dess etiska distinktioner. Men våra svar måste samtidigt inbegripa självreflekterande frågor. Den kritik mina studenter vid Stockholms universitet brukar formulera mot antika och medeltida författare bygger i regel på begrepp som konstruerades minst tusen år efter de berörda författarnas död. Studenter öppnar alltför sällan den sortens metareflektion. I deras ögon är de gamla författarna helt enkelt onda eller dumma.

Det finns samtidigt inget mer pedagogiskt tillfredsställande än att utnyttja äldre litteratur för att lära studenterna konsten att fråga. Jag tror att projektet framför allt ställer tre krav på dagens universitetslärare, alla av rätt självklar natur.

Det första kravet är kunskap. Att förstå en text, menar Gadamer, är att förstå vilka frågor den texten själv vill besvara. Men att rekonstruera textens frågor fordrar i sin tur en djup inblick i textens eget universum och i dess många olika historiska kontexter.

Det andra kravet är tid. En student kan inte lära sig att sätta sig själv och sina inarbetade mönster inom parentes genom självstudier. Frågandets naturliga forum är dialogen i lektionssalen. Ett sådant samtal är svårt att arrangera då en lärare på tolv lektionstimmar ska hinna gå igenom hela världslitteraturen från antiken till medeltiden. Själv brukar jag välja två, max tre strategiska texter som jag underkastar historiserande närläsning. Ett tacksamt verk för en sådan djupdykning är Augustinus ”Bekännelser”. Å ena sidan är det en text som studenterna upplever som väldigt modern. Augustinus arbetar med ett pregnant jag, förser detta jag med frihet och vilja – komponenter som helt saknas i den grekiska litteraturen – och placerar detta jag i tiden. Men samtidigt utformar han dessa element – jaget, viljan, friheten, tiden – på ett sätt som radikalt avviker från studenternas horisont. Den kombinationen av igenkänning och avstånd brukar fungera som en fruktbar grogrund för studenternas frågande. Deras tentamenssvar vittnar ofta om den hisnande erfarenhet de gjort då de via Augustinus fått möta sin egen existentiella gräns.

Det tredje och sista kravet är intersubjektivitet. Det måste finnas en tillitsfull, mänsklig dialog mellan lärare och studenter. När jag för många år sedan kom till Sverige som doktorand och Svenska institutet-stipendiat och auskulterade på några grundkurser, var jag mycket förvånad över hur några av lärarna reagerade på studenternas inlägg. Studenten kunde säga vad som helst men bemöttes med samma svävande: ”Jaaaa, det kanske är så …” Om vi vill lära våra studenter att fråga, får vi inte fly från att ibland säga: ”Nej, det är fel.” Men detta ofrånkomliga nej kan göra nytta bara om det har sin grund i en levande intersubjektiv kommunikation.

 

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

lepen500
Foto:AP Marine Le Pen beundrar Putin.

 Drygt 82 miljoner. ”Efter intensiv lobbyingkampanj gentemot Moskva”.

arlanda500
Foto:TT

 Från Thailand. Sjukvårdskunnig personal kunde inte rädda hans liv.

 Tidigare hemligstämplad rapport. Tusentals sprängdes – öppet. 22  11 tweets  11 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
toulouse500
Foto:AFP

 Ung aktivist dödades. Våldsamma protester i Toulouse och Nantes.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: