Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Sverige måste visa värme och tolerans

10:54. I en exklusiv intervju så samtalar musikern Björn Ulvaeus med DN:s Carl Lundborg om kändisskapet, integration och vad som väntar framöver inom karriären.

”Ett ädelmodigt folk som insläpper alla Främlingar genom sina Landsportar”, så skrev Karl-Oskar om USA i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Björn ­Ulvaeus vill se liknande formuleringar i dagens brev avsända från Sveriges immigranter.

Den 25 oktober har ”Kristina från Duvemåla” nypremiär, på Göteborgsoperan. Förlagan till musikalen, Vilhelm Mobergs Utvandrar­serie, genomsyras av djup empati med migranter av alla slag. Ämnet känns lika brännande hett och författaren lika relevant nu som när Benny Andersson och jag bestämde oss för att skriva musikalen för 25 år sedan. Karl-Oskars första brev till Sverige från amerikansk jord inleds så här:

Nordamerika Den 26 Juni 1850.

Ömt Elskade föräldrar. Må alltid Wäl är min högeliga Önskan. Jag will nu låtta eder weta om wår resa ur wårt Fädernesland, wi hafa tillryggalagt henne på Tio weckor och äro framkomena till Staden New York. Midsommarafton opnåde det Swenska Skeppet lyckeligen Amerikas strand.

Det blef stor Fröjd ibland oss när wi åskådade det Nya Landet, Amerikanarna äro ett ädelmodigt folk som insläpper alla Främlingar genom sina Landsportar, ingen tillfrågade oss ett enda Ord om wår stälning ock ingen nekas här tillträde. Om han är fatig eller Rik, efterfrågas icke.

Han, Kristina och de andra invandrarna hade fått sitta kvar tre dagar i karantän på skeppet i hamnen i New York på grund av risken för kolera och när det var dags att gå i land sa kaptenen till Karl-Oskar:

– Du ska betala landning för sex personer: Trettiosju och en halv riksdaler.

– Ä dä inträdet te Amerrka?

– Vi kan benämna det så.

Mer byråkrati än så stötte de inte på, så lätt blev de den gången insläppta i det nya landet och från den stunden fanns det inget skyddsnät annat än det familjen och vännerna stod för.

Från New York hade de blivit rekommenderade av en landsman att bege sig till Minnesota. Där fanns det massor av obrukad, bördig mark och arbetsamma bönder från Norden var det ännu ont om. De var på väg mot en bättre framtid – den amerikanska drömmen låg inom räckhåll. Kraven som ställdes på dem var stora och de hade bara sig själva att lita till.

Karl-Oskars brevrader är naturligtvis skrivna av en som ser sin nya omgivning i välviljans rosenröda skimmer, han ville så gärna att det han drömt om skulle vara sant. De brister som han inte ville se då skulle framträda för honom i verklighetens ljus senare i livet, men nu ville han inget hellre än att så kvickt som möjligt bli en riktig amerikan. Han ville bli en av dem som pratade det främmande språket och det ville han lära sig omedelbart. Kristina irriterade sig på amerikanismerna som snart smög sig in i hans svenska.

Hon, däremot, var inte lika snabb att ta till sig sederna i det nya landet, men så var hon ju också snarare en flykting än en som frivilligt ville söka sin lycka här. Allt det som Karl-Oskar ville bygga upp, hans framtidsdrömmar, dem delade hon inte fullt ut. Hennes barn hade dött av svält i den gamla världen – om hon inte kunde föda sina barn där, så återstod bara det som nu hade blivit hennes öde, det som hon fogade sig i. Det var så hon såg på det och hemlängtan skulle framgent bli hennes ständiga följeslagare.

Så olika var de bägge makarnas förhållanden till sin utflyttning, men båda strävade efter ett bättre liv för sig och sina barn. Detta var 1850 och förhållandena var naturligtvis mycket annorlunda, men behoven av att känna sig välkommen, att bli accepterad och att få tillhöra en gemenskap förblir desamma.

Jag tror att de som i dag lämnar sina hemorter av ungefär samma skäl som Kristina och Karl-Oskar känner igen sig. De har tagit det tunga beslutet att emigrera eller blivit tvingade att bryta upp på grund av krig och förföljelse. Frågan är om de säger som Karl-Oskar när de kommer till Sverige: ”Svenskarna äro ett ädelmodigt folk som insläpper alla Främlingar genom sina Landsportar, ingen tillfrågade oss ett enda Ord om wår stälning ock ingen nekas här tillträde.”

Riktigt så översvallande är de nog inte. Vi hör historier om irans­ka neurokirurger som fortfarande efter flera år i Sverige inte får arbeta som sådana trots att de så väl behövs på svenska sjukhus. Hur många av dessa skrönor som är sanna vet jag inte, men helt säkert är statlig, kommunal och facklig byråkrati en viktig orsak till varför så många invandrare fastnar i åratal av förlamande sysslolöshet. Kanske skulle vi sänka garden lite, hellre fria än fälla och låta några enligt regelverket icke kvalificerade immigranter slinka igenom nätet bara för att korta väntetiden för alla de andra.

Vilhelm Mobergs framställning av huvudpersonerna i Utvandrarserien kännetecknas av värme, humor, ömsinthet, empati och tolerans. Det sägs att han var ateist och ändå visar hans porträtt av Kristina på en djup förståelse för hennes religiositets bevekelsegrunder. Det enda han inte tolererar är intolerans och inskränkthet. Hans kärleksfulla skildring av den religiöse svärmaren och bonden Danjel i Kärragärde, som tar emot tiggare och horor och ger dem en fristad i sin gård visar var Moberg står, tycker jag. Att ta emot dem som befinner sig i nöd, att efter bästa förmåga ge dem hjälp och förutsättningar att själva klara sig vidare är att vara medmänniska.

Det är inte lätt att skapa de förutsättningarna, det kan vi konstatera när vi ser på Sverige i dag. Mycket har gjorts och med de bästa föresatser, men integrationen går alldeles för långsamt. När italienska arbetskraftsinvandrare kom till Sverige på 1960-talet tog det dem en generation innan de slapp svartskalleepitetet. För dagens nya svenskar verkar det ta längre tid och det tror jag kan bero på att kulturkrocken nu upplevs som våldsammare än den mellan norra och södra Europa då för tiden.

En djupt liggande, oftast omedveten tendens till diskriminering finns i oss alla. Den evolutionärt betingade rädslan för det främmande. Hur gärna jag än vill vara öppen och fri från förutfattade meningar kan jag inte hindra känslomässiga reflexer ur det undermedvetna från att sticka upp sina fula huvuden då och då. Men man kan träna sig i att känna igen sådana signaler och fenomenologiskt betrakta dem och se hur irrationella och inskränkande de är och sedan avfärda dem. Man kan träna sig att se människan i främlingen, att se individen och inte ett diffust ansikte i den etniska eller religiösa grupp som politiker och självvalda talesmän har placerat henne i.

Sverige sägs vara ett av de mest invandrarvänliga länderna på jorden (World values survey), men fortfarande skriver alltför få brev till sina gamla hemländer som andas samma självförtroende och tillförsikt som Karl-Oskars efter tio år i Amerika:

Nya Dufwemåla at Center City Post Åfis in Minnesota State North-America Julldagen Anno 1860.

Dyra Söster Lydia Karlsson,

Du sporde mig i ett Ditt bref beföre om jag någon Gång angratt på min öfwerflöttning. Det kan jag icke säga att jag har. Jag will icke skräppa men setter jag min Ställning här i jämnbredd med de besutna Böndernas därhemma så är den God.

Jag sitter här på min claim och krusar ingen. Men ingen Slarw gör någon Lycka i North-America. Det tager en mans hela Lefnad, och det är it sträfwande Dageligen.

Tekknat af Din ömme Broder

Karl-Oskar Nilsson

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.