Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Sverige skänker bort bergets guld

Kallak väster om Jokkmokk.
Kallak väster om Jokkmokk. Foto: TT

Gruvboomen har framställts som en samhällssuccé. Men Sverige närapå skänker bort sina mineraltillgångar och låter gruvbolagen lämna förödda landskap efter sig. Po Tidholm skriver om bak­grunden till gruvkonflikterna som blossat upp i Norrland.

Den amerikanska presidenten Ulysses S Grant var inte nöjd med kolonisationstakten i Amerikas väst­ra delar. För att skynda på utvecklingen fattade han år 1872 ett beslut om en ny minerallag som gjorde det möjligt för alla amerikanska medborgare över 18 år att muta in och gräva efter mineraler och omöjligt för de berörda delstaterna att få någon del i vins­terna. Utan "General mining act of 1872" hade guldruschen aldrig hänt.

Och utan 1993 års drastiska förändringar i svensk minerallag hade vi inte yrvaket pratat om en gruvboom i dag.

När Sverige, efter många års socialdemokratiskt maktinnehav, fick en borgerlig regering 1991 hängde gruv- och mineralnäringen på låset. De hade länge stört sig på att svenska staten – åtminstone i teorin – kunde göra anspråk på 50 procent av en fyndighet. Näringsminister Per Westerberg, vars bror Lars strax skulle kliva på som vd för Gränges, ändrade lagen. I stället för en kronoandel på 50 procent fick nu svenska staten världens lägsta mineralavgift: en halv promille. Tanken var att Sverige skulle dra till sig utländskt kapital och att näringen skulle blomstra.

Statens geologiska undersökning, SGU, är den myndighet som har hand om svenska mineraler och – genom sitt beslutsorgan Bergsstaten – många av de tillstånd som krävs för att få bedriva gruvverksamhet i Sverige. SGU sitter på ett arkiv av borrkärnor som saknar motstycke i världen. Den svenska berggrunden är noggrant kartlagd. I samband med lagändringen drog SGU i gång en pr-kampanj i syfte att locka utländska bolag till landet. Den inte särskilt subtila copyn löd: "Welcome to Sweden. Join the present 'never before seen' claim staking rush for base-minerals, gold and diamonds in northern Sweden by the international mining industry." ("Välkommen till Sverige. Ta del av den internationella gruvindustrins pågående, helt unika inmutningsrusch efter basmetaller, guld och diamanter i norra Sverige.")

Regeringen väntade sig ett nytt Klondike, en mineralboom mitt under en rasande lågkonjunktur, men effekten kom att dröja till dess att världsmarknadspriserna stigit. Nu är dagen här.

De senaste åren har Bergsstaten beviljat ungefär 200 undersökningstillstånd om året. Ytterst få får nej, trots att de tänkta fyndigheterna ibland ligger i naturreservat och de sökande bolagen är både oseriösa och saknar medel. Enligt minerallagen är det enda egentliga kriteriet för ett tillstånd att det kan finnas mineraler på platsen. Mark­ägarna – som enligt svensk lag inte äger mineralerna under jordskorpan – blir ofta upprörda och överklagar – utan resultat.

Utanför Jokkmokk pågår sedan i början av sommaren en hård strid mellan samer, aktivister och ortsbor och polisen. I bakgrunden finns Beowulf Mining, ett brittiskt bolag, som fått tillstånd att provbryta 2 000 ton malm i samiskt renbetesland. Det dröjde tills förra veckan innan konflikten uppmärksammades i riksmedia, ett i sig sorgligt resultat av två saker: 1. Norrland är sedan TT drog in sina sista fyra korrespondenter ett svart hål. 2. Norrland betraktas av övriga riket som en råvaruhamn, och betraktar man Norrland som en råvaruhamn så är det knappt en nyhet att det ska öppna nya gruvor där. Det är närmast en icke-nyhet. Som att äpplena snart är mogna.

En provbrytning har flera syften. Dels handlar det förstås om att undersöka kvaliteten på den malm som finns i marken, men det är också viktigt för att få gå vidare i tillståndsprocessen och inte minst för att få in mer pengar från finansiärerna. Inga av de nya bolag som prospekterar i Norrland har kapital nog för att starta en gruva. Ofta har de ingenting, utom kanske en svensk vd i en skrubb någonstans. Men genom att få tillstånd för prospektering kan de skapa intresse bland riskvilliga investerare, och lyckas de baxa planerna hela vägen fram till en färdig koncession kan de sälja den vidare till ett bolag som har råd. Ofta är den främsta produkten inte malm, utan den egna aktien.

Denna situation är ett direkt resultat av Sveriges unikt låga kostnadsnivå. Inget annat land ger lika hög avkastning på investerat kapital, inget land har lika låg beskattning av gruvverksamhet. Inget land erbjuder lika mycket service och infrastruktur till prospekterande bolag. Sverige är en komocka på vilken gruvnäringens spyflugor flockas.

Vi vill verkligen vara bäst. Därför erbjuder vi SGU:s kunskap gratis (arkivet ska nu digitaliseras så att bolagen inte ens behöver åka till Malå för att prospektera), statlig infrastruktur för att forsla ut obearbetad råvara ur landet, utbildning och nätverk. Centern har till och med föreslagit lägre löneskatter i gruvorter.

Medan protesterna mot kinesiska råvaruuppköp tilltagit i Afrika och Sydamerika och Australien för bara ett år sedan höjde sin mineralavgift till 30 procent välkomnar Sverige utländska bolag att exploatera fyndigheterna i den svenska berggrunden. I den internationella gruvnäringen hyllas Sverige för sin låga "råvarunationalism". Och med ett grumligt resonemang pratar regeringen i sin mineralstrategi om det ansvar som kommer av att sitta på så fina mineraliseringar som vi gör i Sverige.

Å andra sidan verkar man inte riktigt förstå den marknad man befinner sig på. När näringsdepartementet nyligen "satte ned foten till förmån för mineralnäringen" i striden mellan rennäring och gruva i Tärnaby pratade man om att den aktuella nickelfyndigheten skulle göra Sverige "självförsörjande" på nickel under en lång tid framöver.

Men hur kommer då denna nickel­brytning till?

Det aktuella bolaget Nickel Mountain är helägt av IGE Resources. Bolaget saknar just nu kapital efter att styrelsen olovandes köpte en diamantgruva i Ghana för hela kassan. Bolaget fick för en vecka sedan en miljon kronor i böter av Oslobörsen och utreds av Ekobrottsmyndigheten. Koncernen är också verksam i Angola och Burundi.

Detta bolag ska, om de får ihop kapital, bryta malm i Storumans kommun. Malmen ska sedan forslas med lastbil över fjällen till en norsk utskeppningshamn. Om verksamheten går med vinst och bolaget inte ägnar sig åt räntesnurror kan staten få in 0,05 procent av vinsten på malmvärdet och sedvanlig bolagsskatt.

Själva nickeln förädlas utomlands och ska svensk industri få tillgång måste den importera den till världsmarknadspris.

Hur begreppet "självförsörjande" passar in här är oklart.

I Kallak handlar konflikten om samernas rätt till de marker de haft rätt till i hundratals år, på andra håll handlar det om miljön. För även där har lagen stora blottor. Om ett bolag konkursar innan de hunnit fondera tillräckliga medel för upparbetning och sanering lämpas kostnaden över på samhället. Detta har nyligen hänt i Blaiken i Västerbotten. På många håll handlar det om ytterligare en övergripande svårighet; lokalsamhällets överlevnad.

En gruva kan ge arbetstillfällen under en kort tid, men också innebära både ökade kommunala kostnader och långsiktig förstörelse av kvaliteter som är viktiga för turismen. Den internationella trenden är att gruvor blir som oljeplattformar på land; barackbyar med influgen arbetskraft utan påverkan på lokal skattebas.

Allt fler frågar sig därför om det är rimligt att offra natur, miljö, urfolksrättigheter och statliga infrastrukturmedel på en näring som inte vill göra rätt för sig, och inte heller behöver göra rätt för sig.

Annie Lööf är ansvarig minister. Allt hon gjort den sista tiden är att upprepa floskler om samråd och samexistens.

Det är lätt att begripa den nyliberala idé som ligger bakom mineralstrategin och Sveriges frivilliga position som ett Klondike för brevlådeföretag på jakt efter högre börskurser: Intäkterna ska komma via sekundära källor, genom investeringseffekter och nyföretagande. Det ska bli jobb. Men det är som om de ansvariga politikerna hämtat sin kunskap i gamla böcker från 80-talet, som om globaliseringen aldrig ägt rum.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.