Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Sverker Sörlin om klimathotet: Nu skrivs en ny historia om planetens framtid

Ställda inför hotet om ”en obeboelig planet” kommer vi att behöva tänka djupt annorlunda om samhällets drivkrafter, skriver Sverker Sörlin.
Ställda inför hotet om ”en obeboelig planet” kommer vi att behöva tänka djupt annorlunda om samhällets drivkrafter, skriver Sverker Sörlin. Foto: IBL

Att rädda planeten är en viljeakt. Därför är demokrati den mest grundläggande miljöfrågan, skriver Sverker Sörlin och manar till hopp inför klimathotet.

Många tänker kanske att läget är hopplöst, inte minst de som läste David Wallace-Wells omtalade artikel ”The uninhabitable earth” i New York Magazine nyligen: ”Delar av jorden kommer med stor sannolikhet att bli obeboeliga, andra fasansfullt ogästvanliga, redan i slutet av det här århundradet”, skriver han (9/7).

Denne journalist har intervjuat ett stort antal klimatexperter och studerat ”hundratals” vetenskapliga artiklar. I sin maratonessä berättar han i detalj om hur människors kroppar i slutet av 2000-talet bokstavligen kommer att koka av hetta i tropikerna och Mellanöstern, om havsnivåer som stiger flera meter, om hur Kolkata och Karachi blir obeboeliga, Miami och Amsterdam står under vatten, hur jordar blir obrukbara och matkris härjar.

De flesta experter stegrar sig inför den nattsvarta ensidigheten i budskapet och forskare har kommit med invändningar mot enskilda påståenden (kommentarer och rättelser är alla föredömligt uppdaterade på tidningens hemsida). Men många framhåller att det är viktigt att ta också de verkligt pessimistiska scenarierna på allvar. När allt kommer omkring förmedlar Wallace-Wells bara vad forskningen kommit fram till, men han drar ut linjerna med kompromisslös konsekvens.

Samtidigt läser jag en bloggpost av den kanadensiske historikern Michael Maceachern (niche-canada.org). Han har under våren undervisat på en kurs om antropocen för studenter i kinesiska Wuhan, en schizofren upplevelse. Å ena sidan ska han förmedla kunskap om den dominans som människan skaffat sig över planeten och de problem detta medför, inte olikt Wallace-Wells budskap. Å andra sidan möter han i Kina en omåttlig entusiasm över samma hyperkonsumtion som skapar problemen. Hans studenter verkar dessutom misstänka att han i själva verket försöker indoktrinera dem att avstå sitt nya välstånd för att rädda Västerlandet..!

Maceachern undrar till slut över sin pessimism och erinrar sig att han på senaste tiden mött ordet ”hopp” påfallande ofta. Inte minst hos sina historikerkollegor. Han undrar hur det är möjligt, med tanke på alla dystra scenarier.

Jag förstår honom. Ändå måste jag förklara mig medskyldig till denna hoppfullhet. I en bok som kommer ut i USA inom kort har jag använt uttrycket ”Anthropocene of hope”. Är detta bara ett fåfängt självbedrägeri? En taktik vi använder för att skydda våra samveten från vår globala urskuld? Eller är det, som historikern och författaren Rebecca Solnit gjorde redan 2004 i ”Hope in the dark” (”Hopp”, på svenska hos Ordfront i höst), just det rätta att göra nu: tala om alla de rörelser och röster som med hoppet som lykta går före in i mörkret – som inte är nattens mörker utan den okända framtidens?

Läs mer: Ulf Danielsson: Klimatkrisen kommer att kräva blod, svett och tårar

Jag väcktes som så många andra till medvetenhet om miljön genom beskrivningar av problem och orättvisor. Men jag undrade ofta över de konstant negativa budskapen. Gick inte problem trots allt att lösa? Jag skrev en bok, ”Naturkontraktet” (1991), där jag föreslog att vår tid skulle bli den då mänskligheten skrev kontrakt med naturen om ömsesidig respekt för gemensam välfärd, jordens och människornas.

Några i miljörörelsen tvivlade, inte utan skäl som det skulle visa sig. Under 90- och 00-talen fick vi en ekologisk modernisering under glada paroller om grön tillväxt och globalisering. Visserligen lyftes stora delar av världen ur fattigdom, men de flesta globala miljötrender fortsatte att gå åt fel håll och klyftorna tilläts öka, inte bara mellan länder utan också inom dem. Vi är många forskare som pekat på hyckleriet och ekomodernisterna har mer och mer framstått som ett slags olycksaliga Panglossfigurer. Om uppdraget är att vara varsam med skapelsen, hur kan metoden då vara en politik som främjar expansionen av lyx och överkonsumtion?

Vi slutade förstås inte att hoppas, men vad vi upptäckte var att marknader inte räckte för att hantera de krafter som sattes i rörelse. Och eftersom marknader länge var den enda kraft som räknades blev resultatet en sjunkande tro på möjligheten att lösa problem över huvud taget.

Varför ska vi tro att det är annorlunda den här gången? Just därför att vi inte längre litar blint på marknad och globalisering. Det finns nu en växande insikt i världen om att det är en djup och medveten viljeakt att lämna fossilbränsleregimen som driver den globala uppvärmningen. Denna viljeakt är både kollektiv och individuell. Människor, institutioner, företag, regeringar – ju fler som vill lämna och söka sig till en annan och ny regim, desto större förutsättningar att den gamla faller. Parisavtalet var utformat i en sådan anda: en global allians av villiga som alla gör åtaganden och som är beredda till förändring. Det börjar också uppstå en möjlighet för dessa viljeakter att förverkligas. När hela sektorer, som exempelvis den svenska stålbranschen (DN Debatt 20/7), uppvisar en färdplan för fossilfritt är det ett tecken på att sådant kan gå som nyss ansågs omöjligt.

Läs mer: Björn Wiman: Finns det is på nordpolen? Ja, och pessimisten är populistens bästa vän

Uppvaknandena sker nu slag i slag och uppgiften är att ta emot idéerna och hantera dem politiskt, eftersom demokratin är den stora viljeakten. Styrelseproffset Sussi Kvart pekade nyligen (DN debatt 7/5) på det orimliga i att aktiebolag inte törs skriva in hållbarhet i bolagens mål av rädsla för att bryta mot lagen. Aktieägarnas intresse av avkastning på kapital ska ju vara det överordnade. Artikeln märktes inte mycket, förmodligen för att den var så revolutionerande. I framtiden kommer man att återvända till den. En dag kommer denna lagstiftning att ändras. Marknaden bestämmer inte över aktiebolagslagen, men det krävs en viljeakt för att ändra den.

Aktiebolagslagen är inte den enda som är föråldrad. Mer och mer kommer vi att inse att stora delar av det regelverk som styr våra samhällen bygger på principer från kapitalismens barndom som är helt i strid med hållbarhet. Varför ska vi ge skattesubventioner till dem som köper nya apparater och kasserar gamla som fungerar? Varför ska vi inte kraftfullt belöna hållbar design och bestraffa ohållbar? Varför ska samhällen vara neutrala inför hållbarheten på produkter och tjänster? Ställda inför hotet om ”en obeboelig planet” kommer vi att behöva tänka djupt annorlunda om samhällets drivkrafter så att alla arter, nationer och samhällsklasser kan leva väl under antropocen.

Utmaningen är att dysfunktionerna är så många och så omsorgsfullt uttänkta, som regel i en tid då man knappt hört talas om ”miljön” och inte hade någon kunskap alls om Den Stora Accelerationen (begreppet är från 2005) efter 1945 då förbrukningen av praktiskt taget allt har mångdubblats. Människor påverkar nu jorden så mycket att vi blivit dess största verkande kraft. Jag kallar det ”mänskligheten som summa”. Men var och en påverkar olika, vi nu levande mest, de rika allra mest. De som ska leva i framtiden måste påverka jorden oändligt mycket mindre än vi och i skonsammare former. Men det är vi som lever nu som måste börja omvandlingen, och de rika måste minska mest. Det går inte utan en viljeakt.

I årtionden har Maceacherns historikerkollegor skrivit viktiga böcker om ”naturens död” och ”ekologisk imperialism”. Nu skriver de alltså om hopp. På ett europeiskt historikermöte i Zagreb i juli mötte jag också en ovanligt stor mängd paneler som handlade om hur kriser och utmaningar tagits om hand och till slut lett till förbättringar.

Läs mer: Björn Wiman: De aggressiva klimatförnekarna bygger på samma idéer som fascismen

En handlade om den svåra stormen i Östersjön 1872. Ett djupt lågtryck som suger upp vattennivån i kombination med orkanvindar från öster som dränker hela fiskelägen nära Kiel i en flera meter djup störtflod. I Tyskland och Danmark omkom 271 personer. Sedan dess är kustsäkerhet en stor angelägenhet i våra södra grannländer. Minnesplatser finns överallt. I Sverige omkom ett halvdussin personer. Inga minnesplatser, allt glömt. Först nu, med den pågående havsnivåhöjningen, planeras för bättre kustsäkerhet vid Skanör och Falsterbo, berättar Caroline Fredriksson, doktorand i Lund.

Konferensens största panel behandlade migrationen som mänskligt grundfenomen. Den har pågått sedan artens utvandring ur Afrika. Oavsett orsak – fattigdom, agrar expansion, erövringståg, torka, erosion – människans historia är en historia av rörlighet. Skadedjur och dödliga epidemier har följt i den europeiska världsexpansionens spår. Men vår tids migration omvandlar samhällen i huvudsakligen kreativ riktning. Siffran – 65 miljoner på flykt – speglar en fasansfull verklighet av krig, förtryck och epidemier. Men historiker kan nu också visa migrationens större mönster som är att på lång sikt skapa en ny mångfald, så snart vi korsat vad geografen Torsten Hägerstrand en gång kallade ”nuets smala näs”.

Att skriva om hopp innebär att föreställa sig den ”framtida historia” som måste till för att inte den obeboeliga jorden ska bli verklighet. Wallace-Wells fel är inte att han är extrem. Hans misstag är att han inte tänker historiskt, lika litet som Stanfordbiologen Paul Ehrlich gjorde det när han i boken ”The population bomb” 1968 förutspådde att hundratals miljoner skulle svälta till döds före 1990.

Ehrlich tänkte utan hopp. Inte heller Wallace-Wells talar om vad som kan göras under vårt århundrade. De glömmer den historiska viljeakten. Vi vet att förändring sker och det är vår uppgift att påverka den i rätt riktning. Ansvaret för förändringen ligger hos människorna. Demokratin är vägen. Därför är också arbetet för demokratin ett arbete för planeten och för miljön.

En sommar när ett isberg stort som två Gotland kalvar från Antarktis och vi vet att den globala uppvärmningen nästan säkert kommer att överskrida två grader kan det verka egendomligt att tala om hopp. Ändå är det just det vi ska göra nu.

Sverker Sörlin

Miljöhistoriker vid KTH. Gav i våras ut boken ”Antropocen. En essä om människans tidsålder” (Weyler)

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.