Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Sverker Sörlin: Studie i en huvudlös politik

Håll i hatten, staten!
Håll i hatten, staten! Foto: Eva Tedesjö

Alliansens vilja att göra universiteten till stiftelser vilar på primitiva nyliberala idéer. Ändå är stiftelsen i sig ingen dålig form – det är den svenska politikens fixering vid kommersiell kunskap som är problemet. Sverker Sörlin föreslår ett alternativ till regeringens undermåliga utbildningspolitik.

Varför vill regeringen skapa högskolestiftelser? När nu motståndet är så kompakt bör man faktiskt försöka svara seriöst på denna fråga. Den juridiska formen är det inget fel på. Tänk om friskolor i större utsträckning drevs av stiftelser, som måste återinvestera sina överskott, och inte av riskkapitalbolag! Då skulle svensk skola må mycket bättre.

Stiftelser är en utmärkt organisationsform om man vill uppbåda en kombination av självständighet och långsiktighet. För universitet är båda önskvärda egenskaper. Den positiva tolkningen är att man vill uppnå en kombination av självständighet och långsiktighet. För universitet är det traditionsrika och önskvärda egenskaper. European university association, EUA, som är organ för mer än 800 europeiska universitet med 17 miljoner studenter, har under mer än ett årtionde arbetat hårt för ökad autonomi. Milstolpar har varit konferenser i Salamanca 2001, Graz 2003, Lissabon 2007, Glasgowdeklarationen 2005, Lissabon 2007 och Prag 2009.

Forskning har visat på positiva samband mellan självständighet och kvalitet. Där universitet har stor frihet över hur man disponerar sina resurser, hur man utformar sina utbildningsprogram, vilken forskning man prioriterar, hur man utser sina ledningar, där tenderar resultaten att vara bättre. Det gäller oavsett vilket slags prestation man är intresserad av: utbildning, forskning eller samhällskontakter. När utbildning och forskning växer i nästan hela världen och kunskap flödar allt friare kan man inte reglera universitet som om de vore tullstationer.

EUA har under flera år genomfört studier av hur självständigheten utvecklas i olika länder. Huvudtendensen är att självständigheten växer, men med olika hastighet. De flesta europeiska system har staten (eller regionen, delstaten) som huvudman och huvudfinansiär. Privata universitet är få, studentavgifter och privata donationer utgör en minoritet av intäkterna.

Går man tillbaka några årtionden finner vi hårt reglerade system. I Sverige fattade regeringen på 1950-talet budgetbeslut om professorernas amanuenser (student som undervisar, reds anm), och så sent som 1992 utsåg den professorer och gav dem "fullmakt". Grekiska universitet, som är hårdast styrda, måste än i dag utgå från statliga bestämmelser om vilka som får anställas och vilka löner de skall ha. Liknande begränsningar finns i länder som Italien och Frankrike. Men även i Sverige hade vi intill nyligen centrala regler. I många länder är akademiska lärare ämbetsmän och på sina håll fastställer staten (som ju då formellt är arbetsgivare) centralt deras löner.

Vilka som skall antas till olika utbildningar, och var dessa skall finnas, har varit extremt reglerat. Efter 1977 års universitetsreform var nästan all antagning styrd av beräkningar av samhällets "behov" av arbetskraft. Det gäller ännu många program. Att utbilda några extra läkare i Göteborg kräver ett beslut av regeringen! Göteborgs universitets styrelse, med en budget på sex miljarder, har inget inflytande över denna sak (jag vet för jag har suttit i denna styrelse i sex år). En dag kommer det bara ett brev: utbilda dem!

Omkring år 2000 diskuterade vi vem som skulle "få" (som ju blir det verb man använder i en reglerad tillvaro) bedriva forskarutbildning. Det var länge universitetens privilegium. Några, bland dem jag, tyckte att vi borde kunna låta högskolor utbilda doktorander på sina bästa områden. Nu är det möjligt, låt vara att högskolorna först måste ansöka om rätten att göra det. När denna debatt pågick som bäst besökte jag Stanford (privatfinansierat universitet i Kalifornien) och passade på att fråga om det var något man inte "fick" göra där. Man förstod över huvud taget inte frågan. Man gör vad man vill, och det går så bra som det över huvud taget kan gå.

Det finns öar i Europa med liknande frihet, till exempel i Oxford och Cambridge. Dessa toppuniversitet ålägger dock sig själva inskränkningar som är mycket hårda: de väljer med omsorg ut sina egna studenter (det får vi inte göra i Sverige, eller i Grekland heller för den delen: de flesta skickas via en central myndighet). De har egna pengar nog för att med omsorg kunna välja ut vilka anställda som får stanna på en varaktig tjänst. Man undviker därmed den armé av projektanställda som svenska lärosäten alstrar. Man anställer sällan sina egna doktorer. Ingen regering behöver bestämma detta, man gör det för att det är bra för universitetet och därmed på lång sikt för alla.

I EUA:s jämförelse är Sverige en medelmåtta i självständighet, slaget av flera framstående forskningsländer som Storbritannien, Finland, Danmark och Nederländerna.

Det är alltså fullt möjligt att bygga upp en rationell argumentering för fria och självständiga högskolor, gärna drivna av stiftelser, även i Sverige.

Tyvärr är det inte det regeringen gör. Regeringen har ingen sammanhängande idé om universiteten och om kunskapens roll i samhället. Därför har dess förslag blivit så dåligt. Frågan om högskolans ägande, dess demokratiska styrning och dess betydelse för medborgarna och för hela samhället är en av våra stora politiska framtidsfrågor. Universitetets tusenåriga idé är ännu långtifrån utnyttjad till sin fulla potential. Regeringen tänker som om universitet vore företag. Sådana konkurrerar och då får Sverige inte missgynna sina för då går det dåligt för oss. Svenska universitet, står det i propositionen, måste kunna sluta avtal och ta emot donationer, de måste kunna etablera sig utomlands och samarbeta med andra. Där tar tankarna slut.

För dessa elementära justeringar vill man ta ifrån universiteten deras status som myndigheter. Och det gjorde kanske inte så mycket om det inte var för att med denna status följer så mycket annat. Kontrollen av hur offentliga medel används försvåras. I förlängningen kommer studentavgifter att aktualiseras (vilket regeringen förnekar, mot bättre vetande). Öppenheten minskar. Universitetens interna maktbalans riskerar tippa över till ledningarna.

Men universiteten får väl en massa pengar som kompensation i många år framöver? Nej, inte det heller. Med jämna mellanrum skall staten sitta på andra sidan bordet och förhandla med "stiftelsen" om vad den vill göra. Staten har pengarna, och säkert idéer om vad den vill få gjort. Stiftelsens självständighet blir illusorisk.

Varför skall universiteten, och särskilt dess studenter och personal, offra sina bästa tillgångar för denna vattvälling?

Vi har ett dilemma. Vi är gans­ka säkra på att självständighet är den väg vi måste fortsätta gå för att utveckla allsidiga kunskapsmiljöer som är anpassade till olika kunskapsbehov i olika delar av landet. Vi vill inte på nytt låta regeringen utse professorer eller tala om vad docenter skall ha i lön och vill helst inte få brev från staten om att vi måste utbilda en handfull läkare här eller lärare där. Men vi kan heller inte på kort tid i Sverige övergå till ett system som fungerar i ett jätteland som USA, där det helt och hållet saknas ett federalt universitetssystem och där universitet drivits ideellt och för delstaternas behov i århundraden med privata medel som den dominerande inkomstkällan – och där det finns över fyra tusen institutioner för högre utbildning (Sverige har fyrtio).

En reform på detta område måste tänkas utifrån svenska förhållanden – och mycket bredare och mer sofistikerat än regeringen gjort. Den måste först och främst utgå från att universitetens uppgift är att förse hela samhället med kunskap. Det är alldeles otillräckligt att fokusera bara på de kommersiellt mest centrala områdena.

Man måste också ge ett trovärdigt svar på vad som är bra med självständighet. Svaret finns. Världens främsta universitet är mycket självständiga. Här bör man tala om professionens etos, som i extremt hög grad är att prestera och nå erkännande av studenter, kolleger och av samhället. Dessa prestationer är inte bara individuella utan också kollektiva. Den som liksom jag nyligen tagit del av installationen av en universitetsrektor i USA, i detta fall vid Princeton, blir genast på det klara med hur denna institution ser på sin roll i världen: att ständigt utvecklas, bidra, ge. Förbättra sitt anseende, inte göra vinst. För att göra detta behöver man känna att detta är ett eget åtagande. Ägandet är inte det viktigaste, men utan egen makt att skapa, ändra, sträva går det inte.

Om detta, vad man kunde kalla självständighetens ideologi, har regeringen ingenting att säga. Dem man hyrt in för att skriva propositionen verkar inte veta något om universitet, vad som gör att de kan vara fantastiska och att de kan vara mardrömslikt svaga. Regeringen skriver propositioner som om man försökte övertyga revisorer – och det misslyckas man med; både Riksrevisionen och Ekonomistyrningsverket har avfärdat propositionen i sina remissvar. Riktigt nöjda verkar bara Svenskt Näringsliv vara; "Bra besked om högskolestiftelser", tutade Tobias Krantz i juni när propositionen kom.

Det gäller att få studenter, lärare och forskare med sig, inte mot sig, som regeringen så ofta lyckas med. Dessa nyckelgrupper är redan i de flesta fall innerst inne övertygade om självständighetens fördelar. Men de är inte beredda att offra de demokratiska grundprinciper som präglar högskolan som myndighet. Studenterna vill ha inflytande. Lärarna vill ha ett kollegialt beslutsfattande. Alla vill ha öppenhet och offentlighet.

Många bör vara med och utveckla former och gränser för självständigheten. Rimligast vore att låta detta ske genom ett politiskt program för ökad självständighet, tills vidare inom myndighetsformens ramar och att vid behov och successivt resa frågan om formell frihet från staten. Det behövs minst en, kanske två mandatperioder för att avgöra den frågan.

Det är ingen enkel uppgift att beskriva hur en sådan process kan gå till eller vilka förändringar den bör innehålla. Men den måste se helt annorlunda ut än den stela top down-mekanik som statsrådet Björklund varit chef över. Att arbeta med en sådan förändring borde vara ett lockande projekt, för en regering, för universiteten och för deras anställda och studenter. Den skulle som främsta syfte ha att finna lösningar på alla dilemman som uppstår när man successivt övergår från en reglerad till en självständig högskola. Hur kan man till exempel ge ökad frihet att starta och driva utbildningar – och samtidigt mena att utbildningens kvalitet förbättras? Hur kan man förena självständighet med en strävan att bredda rekryteringen, som hela samhället tjänar på? Kommer inte självständiga högskolor att utnyttja sin frihet för att slippa problem? Vill de inte bara ha frihet att ta ut avgifter? Och vad händer då?

Viktiga frågor. Svaret på dem är ofta: mångfald. Om det finns olika sätt att vara högskola och universitet på kan självständigheten utnyttjas till att bli bättre i det man vill vara bra i.

Den allvarligaste bristen i regeringens förslag gäller finansieringen. Det är otänkbart att genomföra en reform av detta slag utan att omstrukturera finansieringssystemet. Det bör ske längs flera vägar samtidigt. Den långsiktigt mest omvandlande är att bygga ett omfattande eget kapital i universitetssektorn. Statliga resurser under de närmaste åren bör satsas på långsiktiga räntefria krediter till högskolan, som staten vid behov bör låna till. Basanslagen bör samtidigt frysas eller rentav minskas i takt med att högskolan övergår till att disponera avkastningen av egna förmögen­heter. Det skulle skapa den finansiella självständighet som i EUA:s analyser är en hörnpelare i autonomin.

Samtidigt bör regeringen använda sina egna forskningsmyndigheter för att se till att högskolorna kan utvecklas i sina roller. Dessa myndigheter bör få kraftigt ökade resurser för att åstadkomma kunskapsuppbyggnad med inriktning på såväl grundforskning som på samhälleliga behov av många slag. De kan arbeta efter demokratiskt beslutade kriterier och samtidigt belöna kvalitet på ett sätt som ingen regering kan. På detta sätt kan förnedrande "förhandlingar" mellan regeringar och självständiga högskolor undvikas.

För utbildningen råder redan konkurrens om studenterna, ingen vill återreglera den såvitt jag förstår. Men studentpengen borde bli mer likvärdig mellan olika utbildningar, det skulle främja friheten och kreativiteten mycket. Universitet och högskolor bör ha mandat att själva satsa på den utbildning som de vill bedriva. Det borde också vara möjligt för universitet att ta av sina ackumulerade medel för att förbättra sin utbildning, lika väl som att utveckla forskning och samhällskontakter. Årliga anslag som nästan helt och hållet upprepas från ett år till nästa skulle krympa som andel av statens finansiering.

På ganska kort tid skulle en sådan regimförändring leda till att högskolorna fick en reell självständighet att söka sina roller utifrån egna medel, som skulle växa snabbt, och utifrån de medel som ställs till förfogande i konkurrens på olika tidsskalor. Med tiden skulle förändringarna bli betydande. Vi talar här om en utveckling som kan ta många år, kanske årtionden.

I ett system som detta skulle det ändå vara fullt möjligt för en regering att om den upplever akut brist på något – en viss typ av kompetens, en samlad forskningsinsats om något – ge uppdrag till någon av sina myndigheter. Finns resurserna brukar det i regel finnas något universitet som vill använda dem.

Successivt skulle det stora utvecklingsuppdraget flyttas dit där det hör hemma: till högskolan själv. Dess risktagande och självständighet måste ytterst vila på att den har egna medel att göra det den vill.

Det finns anledning till hopp. I veckan drog regeringen inte bara tillbaka en dålig proposition. En hel ideologi för universiteten som väsentligen entreprenöriella institutioner gick på grund. Jag tror detta är en vändpunkt.

Den var välkommen. De senaste tjugo åren har varit de reformtätaste i svensk universitets­historia. Det speglar en djup samhälls­omvandling som är global. Förändring har varit oundviklig, men tyvärr sammanföll denna reform­period

med blomstringen för rätt primitiva nyliberala idéer om hur förhållandet mellan stat, marknad och samhälle skulle ordnas.

Denna period har av allt att döma nått sitt slut. Nu tar ett nytt arbete vid och det är stort. Framtidens universitet är en demokratifråga, den handlar om samhällsutvecklingens riktning och drivkrafter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.