Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Theodor Kallifatides om yttrandefrihetens gränser. Demokratin sticker sig själv likt en hotad skorpion

Efter attackerna i Paris och Köpenhamn har rätten att kränka hyllats. Författaren­ Theodor Kallifatides minns hur nazis­terna ­delade ut flygblad med ­bilder av grekerna som apor under ­andra världskriget: ”Jag kunde inte ­betrakta bilderna som Gestapos yttrandefrihet. Det kan jag ännu inte.”

Det sägs att det bara är männi­skan som kan begå självmord. Det finns ett undantag: det är skorpionerna. Jag har sett dem med egna ögon i min grekiska by. Om de fångas i en gräsbrand söker de efter en utväg. När de inser att någon sådan inte finns lugnar de sig och sticker sig själva till döds innan elden hunnit fram till dem.

Vissa demokratiska friheter liknar skorpioner i det att de kan upphäva sig själva. Man kan på demokratisk väg införa diktatur eller tyranni. Man kan i demokratiska val välja ett parti vars program är att störta demokratin. Man kan strypa yttrandefriheten med hjälp av yttrandefriheten. Man har friheten att framföra åsikter som syftar till att helt eller delvis strypa andras åsikter.

Detta förhållande är inte nytt för någon. De tragiska händelserna i Paris och Köpenhamn tolkades i mångt och mycket som utfall mot yttrande- och åsiktsfriheten.

Oavsett om denna uppfattning är riktig – själv delar jag den inte – kan det vara på sin plats att diskutera omfattningen av dessa friheter. Det kan tänkas att det finns värden som är större, som till exempel fred och dialog mellan olika kulturer och människor eller människornas lika värde.

Åsiktsfriheten är en typisk skorpionidé då den också tillåter åsikten att den bör förbjudas. En individ eller en organisation har rätt att ge uttryck för detta, att dela ut flygblad, organisera möten, stundom ge motståndarna ett kok stryk, varpå man kan bli dömd för misshandeln, men inte för åsikten.

Samhället vill inte och kan inte förbjuda åsikter, men det vill och kan förbjuda handlingar, säger man. Man drar en skarp gräns mellan åsikter och handlingar i enlighet med den traditionella dualismen och skillnaden mellan kropp och ande.

Åsikter anses på något sätt äga en närvaro som inte är fysisk. De är på det sättet overkliga. De händer i tiden och i rummet utan att finnas där. Ord är komprimerad luft. Det finns ingenting där att få tag på.

Flyttar man en stol i matsalen ser man förändringen även om ingen säger något. Det har skett något. Handlingar i motsats till åsikter är fysiska verkligheter.

Jag undrar om vi inte tänker lite fel här.

Min mormor var inte filosof och hon brukade säga att ”orden har inga ben, men de kan krossa ben”. Hon visste det som vi alla vet: att ett ord kan göra mera ont och åstadkomma större skada än den vassaste kniven. Att säga något var för henne det samma som att göra något.

Hon var inte filosof, hon kunde inte ens skriva sitt namn utan undertecknade med ett kryss. Hon var liten och sjuklig och hade förlorat alla sina tänder innan hon var fyrtio. Hon förtuggade med tandköttet hårda rötter så att jag kunde äta dem, när jag var tre år gammal och det ingenting annat fanns att äta. Det var år 1941. Mormor genomlevde två världskrig, flera Balkankrig och ett inbördeskrig. När min far fördes bort av nazisterna och vi inte visste var han var gav sig mormor i väg för att söka efter honom. Hennes proviant var en bit bröd, några oliver och en lök. Hon hittade min far i ett fängelse långt hemifrån, vakterna lät henne inte gå in, men hon satte sig utanför porten och sade att ”jag går inte någonstans förr­än jag har sett min dotters man”. Till slut gav de med sig.

När man frågade henne hur hon hade orkat med allt detta svarade hon inte med ord. Hon pekade med handen mot himmelen. Hon var troende. Ikonerna i byns kyrka var inte dyrbara men hon skulle försvara dem med sitt liv. Hemma hade hon ett miniatyrkapell där hon förvarade vigselkransen och en jungfru Maria.

Hur enfaldig måste man inte vara för att hävda att det finns en rätt att skända hennes ikoner, att spotta på hennes tro, ringakta hennes liv och kalla sådant barbari för en demokratisk frihet? Och inte nog med detta, utan dessutom hävda att man inte gör något.

Om jag hade en tiondel av hennes mänskliga resning skulle jag vara lycklig som en fasan. ”Goda människors grav doftar gott”, brukade hon säga. Det var så hon levde. Inte för att få påökt.

Åsikter är handlingar eller tvingar fram handlingar; och alla yttranden är inte åsikter. Sådana bör man kunna argumentera för med logiska och moraliska argument samt med hänsyn till kända fakta.

I flygblad som den tyska ockupationsmakten delade ut i Aten 1941–1945 avbildades grekerna som apor uppe i träden. Jag har sett dessa flygblad både som liten och som vuxen och gripits av vrede och förtvivlan. Jag skulle nog inte skjuta ihjäl den som hade gjort dessa flygblad, men jag kunde inte betrakta dem som konst eller som ett uttryck för Gestapos yttrandefrihet. Det kan jag ännu inte.

Jag mådde illa när det blev mode i Grekland att teckna Angela Merkel med Hitlermustasch. Det är inte satir. Det är krig.

I Sverige har vi blivit förskonade från det mesta under riktigt lång tid. Vi är på det stora hela sekulariserade, vi har lämnat dåligt samvete, skam och heder bakom oss. Sådant kan barbarerna hålla på med. Ingen kommer åt oss. Man kan inte förolämpa oss. När min hustru är riktigt arg på mig och verkligen vill trycka till mig kommer hon inte på något värre än: ”Du kör som en kärring!” Närmare en förolämpning än så kommer hon inte. Stora delar av världen är inte så långt komna. Vi kan hysa åsikten att de borde vara det, men vi kan inte tvinga dem. Åsikter är inte bara handlingar, utan ofta dödliga vapen. I alla kända krig angriper man varandras tro och symboler. Det får vara måtta på hur naiva vi kan tillåta oss att vara. Om de demokratiska friheterna ska ha en mening kan de inte grunda sig på sig själva, utan på en annan övergripande norm. En kultur, en civilisation bedöms lika mycket utifrån de friheter den tar och dem den avstår ifrån. Allt som inte är förbjudet är inte tillåtet.

Den norm som bör vara den viktigaste såväl för stater som för individer är människornas lika värde. Alla andra principer bör utgå ifrån detta.

Vi kan inte dela in mänskligheten i sådana som har makt och rätt att kränka andra och sådana som får stå ut med det.