Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Torbjörn Tännsjö: Frostegårds uppfattning om medicinsk etik är föråldrad,

Karolinska Institutets aula.
Karolinska Institutets aula. Foto: Fredrik Sandberg TT

På åttiotalet växte ämnet medicinsk etik fram på många håll i världen, först inom den industriellt utvecklade anglosaxiska delen av den, numera på praktiskt taget alla håll och kanter. I Sverige blev Göran Hermerén den förste innehavaren av en professur i ämnet (i Lund).

Vid Karolinska institutet var motståndet mot ämnet emellertid starkt. Man vägrade länge att inrätta en tjänst i det, man valde att i stället adjungera en jesuitpater som professor (avlönad av Jesuitorden!) och man krånglade på olika vis med tjänstetillsättningen, då man ändå till sist lyste ut en riktig tjänst i ämnet.

Vad berodde motståndet på? Man kan förstå det då man läser läkaren Johan Frostegårds angrepp på mig på DN:s kultursida (19/2). Man ville inte befatta sig med den medicinska etikens frågeställningar. Man ville inte att någon utifrån (en filosof) skulle få verka inom KI:s murar. Av tradition hade läkare själva skött den medicinska etiken. Och den hade man i allt väsentligt uppfattat som ett regelsystem för hur läkare bör bete sig mot sina patienter. Till detta kom nog också ett motstånd mot mig personligen, som i sina mest primitiva uttryck såg ut ungefär som det vi möter i Frostegårds artikel.

Tännsjös första inlägg går att läsa här

Den medicinska etik som växte fram runt om i världen under åttiotalet, och som nu är väl etablerad också till sist på KI, är emellertid något helt annat än vad Frostegård tycks föreställa sig (och vilja ha). Inom forskningsfältet och inom undervisningen i ämnet framträder företrädare för vitt skilda (grundläggande) moralfilosofiska synsätt. De ser det emellertid inte som sin uppgift att ”lära ut” någon bestämd moraluppfattning, som den riktiga. Särskilt den pedagogiska uppgiften går ut på att studera svåra val inom medicinen. Det gäller att utröna om dessa val till sin natur är konfliktfyllda, så att människor med olika grundläggande uppfattningar måste tänka radikalt annorlunda om dem. Eller är de så beskaffade att också företrädare för olika synsätt kan nå ett slags ”överlappande konsensus”, som John Rawls har uttryckt saken?

Det finns gott om frågor av den förra typen. Dit hör frågor om abort och dödshjälp. Det företrädaren för en moralfilosofi uppfattar som en självklar rättighet ser den andre som mord. Visst är det intressant att under professionell och sakkunnig ledning försöka tränga in bakom de olika motiveringarna!

Men också då vi är överens finns alltså ofta skäl att fundera över hur vi nått fram till vår gemensamma slutsats. De flesta är överens om att man inte bör ta organ från en benbrottspatient, fördela dem till behövande, ens om man därigenom kan rädda flera liv. Varför ska man inte göra så? Några hänvisar till att det skulle ha dåliga effekter (förtroende för sjukvården skulle gå om intet). Andra hävdar att det alltid är fel att döda en oskyldig människa, ens för att rädda liv. En tredje att det är något med individuella rättigheter som lägger hinder i vägen. Tänk över bara dessa tre olika motiveringar, försök att förstå hur de ser ut mer i detalj och hur de har försvarats... och en spännande filosofisk värld öppnar sig.

Men ska man få göra det vid KI? Länge var svaret nej. Numera är det lyckligtvis ja. Frostegårds uppfattning om ämnet är antikverad och därmed också hans tanke om att det finns lämpliga och olämpliga åsikter, som kan hysas av en professor i ämnet. Numera är det kompetensen som fäller avgörandet, inte åsikterna. Jag tror detta är en bra sakernas ordning, även om det finns mycket i övrigt att anmärka på beträffande den akademiska kulturen vid KI.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.