Kulturdebatt

Tredje rikets lägsta kast

"Den här tunna lilla boken kommer att skaka dig i grunden. Och du kommer att förstå att du, liksom jag när jag var ung, också måste bära den rosa triangeln." Så skriver Jonas Gardell i det nya förordet till Heinz Hegers "Männen med rosa triangel", om Nazi-Tysklands övergrepp mot homosexuella.

DN publicerar inför Stockholm Pride ett utdrag ur en klassisk förintelseskildring som nu kommit i nyutgåva.

Lägerbordellen och ­straffdivisionen Dirlewanger

Sommaren 1943 inrättades på order av Heinrich Himmler en bordell för fångar i koncentrationslägret. Den fick det förskönande namnet "specialbyggnaden". Salongen i en före detta biografbyggnad delades av i flera rum och inreddes som vardagsrum. De skulle fun­gera som både bostäder och förlustelserum för bordellflickorna. Specialbyggnaden lydde under sjukstugan. På så sätt kunde damernas hälsa kontrolleras och gästerna "saneras". Nyheten spreds flera veckor i förväg och ledde givetvis till häftiga diskussioner bland fångarna.

Mest positiva var de kriminella fångarna och romerna. De politiska fångarna var avvaktande. De ansåg att det hela bara var en avledningsmanöver från nazisternas sida för att skyla över det besvärliga krigsläget. Jehovas vittnen avvisade bordellbesök av samvetsskäl.

Vi fångar med rosa triangel skulle, enligt Himmlers önskemål, göra regelbundna besök på bordellen. På så sätt skulle vi botas från vår homosexualitet. Man tänkte sig att alla homosexuella fångar skulle avlägga ett pliktbesök i veckan för att på så sätt lära känna "det andra könets fröjder". Men det initiativet från nazisternas sida visade bara hur lite SS-ledningen och deras vetenskapliga rådgivare förstod sig på homosexualitet. Samma trångsynthet finner man faktiskt hos de flesta makthavare än i dag, trots att det har gått över tjugofem år av vetenskapliga framsteg.

En dag rullade lastbilen med glädjeflickorna in genom lägeringången och stannade framför specialbyggnaden. Tio unga kvinnor klev ur och blev visade till sina rum. De kom från kvinno­lägret Ravensbrück och de flesta var judiska eller romska flickor. De hade gått med på att komma till Flossenbürg under förespegling att de skulle bli frisläppta efter sex månaders frivillig tjänst som bordellflickor. Plågorna i kvinnolägret var säkert lika svåra som i Flossenbürg. Annars är det obegripligt varför dessa unga kvinnliga koncentrationslägersfångar hade anmält sig frivilligt till bordelltjänst. De lockades av den utlovade frigivningen, liksom utsikten om att slippa tortyr, hunger och brutalitet.

De som trodde på löftena gav upp sin mänskliga värdighet under ett halvår och offrade sig förgäves.

Det stämde visserligen att de bara behövde tjänstgöra på bordellen i sex månader. Sedan ersattes de av andra "frivilliga" kvinnliga fångar från Ravensbrück. Men de blev inte frigivna. I stället fördes de till förintelselägret Auschwitz för att likvideras. Då var de fullständigt utslitna efter närapå tvåtusen "kärleksakter".

Redan samma dag som bordellen invigdes marscherade hundra fångar dit klockan fem på kvällen. Den höll öppet till klockan nio och antalet bordellbesökare var lika stort varenda dag. De som glada i hågen marscherade till kvinnorna var inte bara fångar med sina krafter i behåll, som kapomän och förmän, utan det fanns även gott om tärda och utmärglade vrak. De svävade mellan liv och död, och såg ut som om de när som helst skulle falla döda ned på marken. Men även de ville förlusta sig hos kvinnorna. Den strida strömmen av fångar utgjorde ett tydligt bevis för att sexualiteten är människans starkaste drivkraft.

Lägerchefen Dammtussen lät borra titthål åt sig och sina underordnade i dörrarna till de tio lustkamrarna. På så sätt kunde de avnjuta fångarnas sexliv och nästa dag berätta för de andra fångarna vilken ställning den ene eller andre hade intagit. Jag undrade ofta om inte den hämmade sexualitet som låg bakom tjuvkikandet, säkerligen styrd av mindervärdeskänslor, var mer degenererad än min homosexualitet.

Tre gånger besökte jag bordellen på Dammtussens order. Det var inte bara pinsamt, utan även plågsamt. Det var helt obegripligt att de väntade sig att jag skulle känna lättnad eller till och med lust inför den utmärglade glädjeflickan i sängen. Hon särade på benen och skrek: "Sätt i gång då, sätt i gång!" Dessutom visste jag ju att en SS-chef betraktade mig genom titthålet. Flickan tyckte säkert att det var lika genant som jag och ville bara få det överstökat. Nej, det and­ra könets fröjder var inget botemedel för mig. Jag blev tvärtom så avskräckt från den sortens sexuellt umgänge att jag aldrig mer har försökt vara intim med en kvinna.

Eftersom trycket på bordellen förblev högt beordrades jag inte dit fler gånger. Men bara för att göra ett gott intryck skrev jag upp mig en gång i veckan, betalade två riksmark och skickade dit en annan fånge. Han fick ge utlopp för sina lustar i mitt namn.

Höjdarna bland fångarna var hur som helst flitiga bordellbesökare. De hade ofta med sig presenter till sina damer. Det kunde börja med en korv och sluta med spetstrosor av siden. Hos glädjeflickorna kände de sig som tuppen i hönsgården. Många av dem besökte alltid samma flicka och de började snart tala om fasta förhållanden. Men det var oundvikligen så att tio till femton fångar gav presenter och utsåg samma bordellflicka till sin tilltänkta. Det är ett litet mirakel att det inte skedde några mord fångarna emellan.

Men trots sina regelbundna bordellbesök behöll blockäldste och kapomännen sina dockpojkar. De ville uppenbarligen inte skiljas från dem och det kan jag förstå. Även jag tyckte att de unga ryssarna och polackerna, även om jag aldrig hade intimt umgänge med någon av dem, verkade renare och framför allt mänskligare än de slitna och plufsiga bordellflickorna. Men det är ju en smaksak. I slutet av 1943 utfärdade Himmler en ny förordning om "utrensning av sexuellt degenererade element". De homosexuella som lät kastrera sig och sedan uppförde sig väl skulle bli frisläppta ur koncentrationslägret. Några av fångarna med rosa triangel trodde faktiskt på Himmlers löften. För att slippa ut ur det gastkramande koncentrationslägret lät de kastrera sig. Men trots "gott uppförande", ett omdöme som berodde helt på blockchefens och lägerchefens humör, blev de inte fria. I stället för att skickas hem hamnade de i straffdivisionen Dirlewanger i Ryssland. Där dog de hjältedöden för Hitler och Himmler på partisankrigets slaktbänk. En gång frågade Dammtussen: "Hörru bögkapon, har du blivit kastrerad än?" "Nej, herr lägerchef." "Är det inte dags att göra något åt det?" "Herr lägerchef, jag vill återvända hem i samma skick som jag kom hit." "Du och ditt bögpack kommer aldrig att återvända hem", sade han giftigt och erkände därmed att vi homo-sexuella aldrig skulle få komma hem, hur hårt vi än arbetade inom rustningsproduktionen, trots löften från lägerkommendanten och den nationella SS-ledningen. Vi skulle förintas, det hade bestämts redan 1938.

Jag vägrade hur som helst att godkänna min egen kastrering. Dammtussen gick genast till motattack för att bli av med mig, den ende kapon med rosa triangel. Han drog i gång en stor kampanj för att fångar frivilligt skulle anmäla sig till den ryska fronten. Det hade kommit en order från Himmler om att straffdivisionen Dirlewanger skulle fyllas på med nya rekryter.

Överste Dirlewanger var en före detta major som flera gånger hade dömts för brott. Han hade redan börjat avtjäna sitt fängelsestraff när han benådades och i stället utsågs till att leda ett straffregemente för SS. Detta var när det ryska partisanmotståndet bakom den tyska fronten hade börjat göra sig märkbart, efter att fälttåget mot Ryssland inletts. Regementet, som snart växte till en division, bestod enbart av fångar från militärfängelser och interner från tukthus. Det sattes enbart in mot de ryska partisanerna i frontområdet.

Dirlewanger visade sig vara en grym och hänsynslös blodhund. Han förblev en äkta missdådare livet ut. Skoningslöst utrotade han hela byar där man misstänkte att det fanns partisaner. Den ryska civilbefolkningen brändes inne i sina hus eller slaktades, även om det bara var gamla män, kvinnor och barn kvar i byarna. Och lika obarmhärtigt avverkade han sina egna soldater. Det sägs att han, med hjälp av några tjänstvilliga SS-chefer i sin division, vid partisanstrider lät meja ned även sina egna mannar med maskingevär.

Vi fångar kände mycket väl till detta eftersom de utländska radiostationerna hela tiden rapporterade om det. Om så bara hälften av nyheterna hade varit sanna skulle det ha varit hemskt nog. Nu gjorde "Tussen" en lista över frivilliga till division Dirlewanger och skrev dit mitt namn. Han påpekade illvilligt att jag genom att göra fronttjänst kunde befrias från den vanära som min homosexualitet hade fört med sig. Nu trodde han sig äntligen ha blivit av med kapon med rosa triangel.

Men jag berättade genast för civilarbetarna inom rustningsproduktionen om min "frivilliga" anmälan till Dirlewangers division och bad dem om hjälp. De tyckte inte alls att jag skulle förflyttas. Därför ringde de genast till huvudkontoret och sade att jag var helt oumbärlig i Flossenbürg. Att förflytta mig nu vore ett sabotage mot rustningsproduktionens tidsplan. Därför var fabriksledningen absolut tvungen att ordna så att jag fick stanna kvar som kapo i Flossenbürg. De berättade också att jag redan från början hade varit mycket engagerad i mitt arbete, att jag med stor administrativ talang hade sett till att utlämningen och beställningen av byggmaterial fungerade problemfritt. Dessutom hade jag full kontroll över fångarna utan att vara brutal. Jag såg till att de alltid var i arbete.

Flygplansfabrikens ledning satte sig i förbindelse med Speers ministerium. Det fick jag senare veta av civilarbetarna. Ministeriet vände sig i sin tur till den centrala SS-ledningen för koncentrationslägren. Redan nästa dag blev Flossenbürgs lägerkommendant uppringd av en av Himmlers medarbetare som meddelade att fånge XY, det var jag, skulle fortsätta som kapo på materiallagret ända tills kriget var över.

Redan samma kväll blev jag kallad till Dammtussens kontor. I hans närvaro meddelade läger­kommendanten det beslut som hade fattats av SS-cheferna om att jag skulle stanna kvar i koncentrationslägret som kapo för arbetskommandot Tågstationen. Lägerkommendanten berömde mitt "omsorgsfulla och viktiga arbete" inom rustningsproduktionen. Han verkade nästan välvilligt inställd när han lade handen på min axel till avsked.

Efter det lämnade Dammtussen mig helt i fred och accepterade mig som fullvärdig kapo. Ja, han pratade till och med ofta med mig när vi råkade stöta ihop. Han varken hotade eller förolämpade mig längre och nämnde inte min homosexualitet med ett ord. Men i övrigt undvek han mig, "bögkapon av Himmlers nåde", som han kallade mig inför sina underordnade.

Även lägerpamparna erkände mig nu som fullvärdig kapo, trots min rosa triangel. Inte ens de politiska fångarna bland dem hade längre något emot att jag var en av dem. Just de var ändå de största motståndarna till sina homosexuella medfångar. Än i dag, i dessa demokratiska tider då många av dem har nått maktpositioner, är majoriteten av dem negativt inställda till oss.

När jag nu är inne på de politiska fångarnas förakt och aversion mot oss män med rosa triangel skulle jag också vilja nämna följande: Fram till 1942 var det brukligt att man höll fångantalet i koncentrationslägren nere genom att med jämna mellanrum skicka ett hundratal fångar till förintelseläger. Där gasades eller injicerades de till döds. Valet av vilka fångar som skulle likvideras överlät man åt fångexpeditionen med lägeräldsten i spetsen. Om lägeräldsten var en politisk fånge kunde man vara säker på att den absolut största andelen fångar som skickades i väg bar rosa triangel. När kriget var slut läste jag en bok där en före detta politisk fånge och lägeräldste motiverade massdeportationen av homosexuella till förintelselägren på följande sätt: Det rådde en förståelig uppfattning om att mindre värdefulla fångar var de som skulle skickas i väg.

Det bevisar att vi bögar faktiskt var den lägsta kasten i koncentrationslägren. Till och med våra medfångar, som satt i samma båt, skickade oss i döden. Den dåvarande uppfattningen borde verkligen inte anses som "förståelig"! Vem gav dem rätten att agera domare över oss och bestämma att vi var den lägsta kasten? Vi som aldrig hade skadat någon annan människa eller andras egendom?

Kring årsskiftet 1943/1944 blev flyglarmen allt vanligare. Tidigare hade man ofta hört larmet på nätterna, men nu gick det även under dagtid. Då skulle alla fångar bege sig till sina block och stanna där tills larmet upphörde. Några skyddsrum för fångar fanns inte. Men vi var inte rädda för bombanfallen, utan litade på de allierades radionyheter som vi hade lyssnat på i hemlighet. Där sade man att inga koncentrationsläger skulle angripas eller bombas. Det skedde inte heller.

SS-herrarna lät spränga djupa tunnlar i bergsluttningen intill lägret, dag som natt. Där gömde de sig förskrämt när flyglarmet gick. Det var tydligen bara inför oss försvarslösa fångar som de spelade hjältar. Nu var de livrädda.

De SS-vakter som var i tjänst när larmet gick lämnade inte lägret. I stället begav de sig till något av fångblocken. Där kände de sig antagligen lika säkra som i tunnlarna. Av det kunde man dra slutsatsen att även de trots att det var belagt med dödsstraff hade lyssnat på fiendens radiosändningar. De visste att ingenting skulle hända dem på fångområdet.

Vid klart väder kunde man tydligt urskilja de allierades bombplan på 10.000 meters höjd eller högre. I solljuset glittrade våg efter våg av hundratals silverfåglar som kom flygande i regelbundna formationer. Luften vibrerade av motordånet och tryckvågorna fick plåtskålarna i hyllorna att skallra en sällsam musik.

Vi väntade ängsligt på att få veta var bomberna skulle falla den här gången. Självklart var även vi fångar oroliga. Många av oss hade hem och anhöriga i närheten. Med ledning av tryckvågens styrka kunde vi avgöra vilken stad som hade träffats. Oavsett om det var Nürnberg, Würzburg, Weiden eller Bayreuth darrade blocket av explosionen.

Även om vi med hela vårt hjärta önskade att den nazistiska regimen skulle förintas stod vi inte oberörda inför de allierades bombräder. På grund av oron för våra anhöriga kunde ingen av oss glädjas åt dem. Kanske var bombanfallen mot tyska städer där tusentals oskyldiga människor miste livet människor som liksom vi koncentrationslägersfångar var krigsmotståndare viktiga för de allierade, framför allt när det gällde den psykologiska krigföringen. Jag varken vill eller kan avgöra det. Men bombningarna var inget att vara stolt över. Samtidigt med bombplanen svepte även lågt flygande plan in över tysk mark. Varje vecka anfölls Flossenbürg av sådana plan. Attackerna riktade sig mot de färdigmonterade delarna till Messerschmittplan som låg lastade på tågvagnar. Med en precision utan dess like visste de exakt, dag som natt, när ett sådant tåg skulle rulla ut från fabriksområdet. Då sköts de lastade vagnarna sönder av flygplanen. Delarna fick köras tillbaka till monteringshallen för att repareras eller nytillverkas. Flygplansskroven kom ofta tillbaka tre eller fyra gånger innan de kunde levereras. Den sortens luftkrigföring hade vi fångar ingenting emot, vi uppskattade den till och med.

En julikväll 1944 blev det plötsligt fart på varenda en som fortfarande kunde röra på sig. Det tisslades och tasslades överallt. När jag återvände till lägret efter arbetet fick jag höra att Hitler hade utsatts för ett attentat och nu var död. Gode Gud, bad jag, låt detta inte bara vara lösa rykten! Låt det vara sant att Tysklands och Europas bödel äntligen har dukat under! Men ödet ville annorlunda. Vid midnatt mellan den 20 och 21 juli 1944 slogs högtalarna i lägret på. Med full volym hördes "vår älskade führer" tala. Han berättade att försynen än en gång hade bevarat honom och det tyska folket. Denna förbannade försyn, tänkte jag. Det kommer att gå för oss som för den gamle österrikiske kejsaren Frans Josef, som med sina egna ord inte heller besparades någonting.

Redan på eftermiddagen den 20 juli hade lägerledningen utökat vaktstyrkan i tornen. På kvällen var alla fångar tvungna att gå direkt till blocken efter arbetet. Det hölls ingen kvällsappell med inräkning. Ingen fick lämna blocken, något som ökade den höga spänningsnivån i lägret ytterligare. Efter Hitlers tal på natten hävdes utegångsförbudet inom lägret igen, men vaktstyrkan i tornen förblev utökad.

Sedan anlände de första fångtransporterna med konspiratörer från 20 juli-attentatet till Flossenbürg. Det var officerare i full uniform med ordnar, men även många soldater och civila. De kom från alla delar av Tredje riket. Många av dem var fortfarande blodiga efter misshandeln under Gestapos förhör.

Återigen började man dela ut dödliga injektioner i krematoriebyggnaden. Likbålen flammade. Där brann de som hade dödats efter att ha deltagit i sammansvärjningen mot Hitler.

Efter kvällsappellen kände sig Dammtussen föranledd att hålla ett tal där han lade skulden för 20 juli-attentatet på "den internationella sammanslutningen av judar och homosexuella". Till och med hans SS-underordnade skrattade åt dessa dumheter. Det rörde sig bevisligen om en sammansvärjning av generaler och officerare inom den tyska krigsmakten. Men Dammtussen lade fram det som om det var judarna och de homosexuella som stod bakom militärernas myteri.

Vi kände ju till hans hat mot judar och homosexuella sedan tidigare, men nu tog han verkligen i så att han sprack. Det politiska inflytande som han tillskrev oss homosexuella var alldeles för stort. Åtminstone hade jag aldrig hört talas om någon internationell homosexuell sammanslutning. Jag önskade, och gör det fortfarande, att en sådan organisation faktiskt hade existerat. Men någon sådan förening kommer aldrig att bildas. Det vet jag av egen erfarenhet.

I slutet av 1944 lättade lägerkommendanten något på lägerdisciplinen. Även vakterna började behandla oss lite bättre. Det var inte så att all misshandel och alla bestraffningar på blocken upphörde, men dessa brutaliteter fick inte längre ske bakom stängda dörrar. I offentlighetens ljus uppträdde SS-männen fredligare. Det var det första tecknet på att inte ens nazisterna i sina svarta rockar trodde på en tysk seger över de allierade längre.

Nu fick vi till och med spela fotboll på uppställningsplatsen. Eller rättare sagt, vi tvingades att spela fotbollsmatcher eftersom Dammtussen på söndagarna befallde: "I dag spelar block tio mot block elva!" Då skulle blockäldste sätta ihop varsitt fotbollslag. Lagen utgjordes emellertid inte av dem som hade lust att spela eller som tidigare hade varit fotbollsspelare. Nej, de utvalda var elva till tretton man som tack vare sin kroppsbyggnad fortfarande var i stånd att jaga en boll i nittio minuter. Det spelade ingen roll om de visste något om fotboll eller inte. Matcherna blev också därefter.

I det stora badhuset hölls det ibland brottningsmatcher, så kallade blockmästerskap. Vinnaren fick klokt nog ingen pokal, utan en brödlimpa. Det var säkert också mer uppskattat.

Vi fångar med rosa triangel var dock uteslutna i alla sportsammanhang. Dammtussen hävdade att vi bögar skulle bli upphetsade av fotbollsspelarnas nakna lår och brottarnas bara överkroppar. Naturligtvis fick inte heller judar delta. Dammtussen ansåg det oförenligt med tysk lag att ariska fångar skulle mäta sina krafter mot "judesvin" och "bögfjollor".

Hela avsikten med tävlingarna och de andra minimala förbättringarna av lägertillvaron kunde bara vara att avleda vår uppmärksamhet. Det skulle hindra oss från att föra politiska samtal med varandra om det tyska folkets missnöje med Hitlerregimen. Men det skulle också fun­gera som avkoppling från det spända krigsläget. Tyskland hade blivit en krigsskådeplats.

Men inga sådana avledningsmanövrar från SS-vakterna var till någon nytta. Alla politiskt intresserade fångar visste precis hur det var ställt med Tyskland och det tyska folket, hur mycket de högt uppsatta nazisterna än försökte förespegla en tysk seger. Men Tredje riket stod på tröskeln till sin undergång och hotade att falla samman under trycket från de allierade stridskrafterna.

Vi som tillhörde lägerpamparnas skara hade annat att oroa oss för än att spela fotboll eller gå brottningsmatcher. Oron gällde att tyska bombplan om natten skulle utplåna vårt koncentrationsläger från jordens yta för att undan- hålla eftervärlden den nazistiska regimens skändligheter, och sedan skylla bombningen på de allierade. Orsaken till att så aldrig skedde var inte någon mänsklig ingivelse hos de högt uppsatta nazisterna. Nej, det berodde enbart på att allt flygbränsle hade tagit slut.

Heinz Heger och den rosa triangeln

Heinz Heger är den pseudonym som användes av Josef Kohout (1917–1994), som 1972 kom ut med den självbiografiska "Die Männer mit dem rosa Winkel". Kohut greps i Wien 1939 för att ha haft en relation med sonen till en högt uppsatt nazist, och satt fängslad i Sachsenhausen, och sedan Flossenbürg, fram till krigsslutet.

Förintelsens glömda offer.

Mellan 1933 och 1945 grep nazisterna omkring 100.000 män för homosexualitet, och ungefär hälften dömdes. Det var Heinrich Himmler som var drivande i utrensningen av homosexuella, och i ett tal sade han att: "vi måste rensa ut dessa människor med rötterna... vi kan inte tillåta denna fara för vårt land. Homosexuella måste helt elimineras." De flesta avtjänade sina straff i vanliga fängelser, men 5 000–15 000 skickades till koncentrationsläger, där de utsattes för särskild brutal behandling, även av medfångar. Dödligheten var hög. Den rosa triangeln gällde bara män, medan lesbiska räknades till gruppen "asociala", som bar en svart triangel.

Homosexuella omtalas ibland som förintelsens glömda offer och det var inte förrän 1985 som gruppens lidande erkändes officiellt. 2002 uttalade det tyska parlamentet en formell ursäkt.

Himmler och Speer.

Heinrich Himmler var Nazitysklands SS-chef 1929–45, den paramilitära kamporganisation som begick omfattande förbrytelser, inte minst under Förintelsen. Vid krigsutbrottet 1939 hade SS 250.000 medlemmar.

Albert Speer var 1942–45 Tredje rikets rustningsminister, åren 1942–45 högste ansvarig för Tysklands krigsindustri.