Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Trump och Putin skapar en värld utan sanning

Rysk utrikespropaganda handlar inte om att glorifiera Ryssland utan om att splittra västvärlden med desinformation. Liksom Donald Trump försöker man bryta konsensus kring verkligheten, skriver Peter Pomerantsev.

”Ryssland för historiens mest häpnadsväckande informations-blitzkrieg någonsin”, hävdade Natos militäre överbefälhavare general Philip M Breedlove under Rysslands krig i Ukraina. Detta var något av en underdrift. Det nya Ryssland sysslar inte bara med den sortens simpla desinformation, förfalskningar, lögner, läckor och cybersabotage som vanligen förknippas med informationskrig. Det återuppfinner snarare verkligheten, skapar masshallucinationer som därefter leder till politisk handling. I Ukraina skapade president Putin till exempel en tv-aktig pseudoverklighet om hur rysktalande stod under hot från USA-sponsrade fascister. Det var ett trolleritrick, men separatister tog till vapen och folket i Donetsk röstade i en riggad folkomröstning på grund av det.

Denna overklighetens kultur har varit modell för den ryska utrikespolitiken i runt tjugo år. Nyckeln till att förstå dagens Ryssland är ”politiska teknologer”, Rysslands spindoktorer, visirerna i ett system vilka, likt mängder av postmoderna Prosperor, brukade trolla fram påhittade politiska partier och uppdiktade folkrörelser som avledde nationens uppmärksamhet medan Putins krets konsoliderade sin makt. I de politiska teknologernas filosofi kommer informationen före varat. ”Jag minns hur vi skapade föreställningen om ’Putin-majoriteten’ och vips! så fanns den i verkligheten”, berättade en i kasten, Gleb Pavlovskij, för mig när jag bodde i Moskva.

Denna övertygelse om propagandans absoluta styrka har rötter i det sovjetiska tänkandet. I sin klassiska studie i ämnet från 1965 skrev Jacques Ellul: ”Kommunisterna, som inte tror på den mänskliga naturen utan bara på den mänskliga tillvaron, tror att propaganda är allsmäktig, legitim och nödvändig för att skapa den nya människan.”

Men det finns en stor skillnad mellan den sovjetiska och det nya Rysslands propaganda. För sovjeterna var föreställningen om en sanning viktig, även när de ljög. Den sovjetiska propagandan ansträngde sig hårt för att ”bevisa” att dess teorier och småbitar av desinformation var fakta.

I det nya Ryssland är idén om en sanning irrelevant. I ryska ”nyhetsprogram” har gränsen mellan fakta och fiktion helt suddats ut. Ryska samhällsprogram visar skådespelare föreställande flyktingar från östra Ukraina som gråter inför kamerorna och talar om påhittade hot från fritt uppfunna fascistgäng. En rysk nyhetssändning sände en intervju med en kvinna som berättade hur ukrainska nationalister hade korsfäst ett spädbarn i Slovjansk i östra Ukraina. När vice kommunikationsministern Igor Volin ställdes inför uppgifterna om att detta var ett fantasifoster, visade han ingen genans utan ryckte bara på axlarna: ”Popularitetssiffrorna är allt som räknas”. Och siffrorna är höga: Kreml berättar sina historier väl och har hittat en perfekt mix mellan auktoritativitet och underhållning. Poängen med denna nya propaganda är inte att övertyga någon om en rationell sanning, utan att hålla tittaren fjättrad och förströdd.

Många ryssar är fullt medvetna om att tv ljuger. Efter att ha växt upp i en sensovjetisk kultur där ingen trodde på kommunismen men spelade med i farsen, är de djupt cyniska. ”Allt är pr”, brukade mina kolleger i Moskva säga. Men jag såg också hur användbar denna cynism var för staten: när folk slutade lita på institutionerna kunde de enkelt lockas att tro på en konspiratorisk världsförklaring, aktivt uppmuntrad av Kremls tv-kanaler, som såg CIA:s dolda hand, eller frimurarnas, bakom alla världshändelser. Konspirationsteorier flödar fritt i rysk tv. När Kreml spottade ur sig dussintals vansinniga historier efter nedskjutningen av det malaysiska flight MH17 över Donetsk, innehållande allt från att skylla på ukrainskt stridsflyg till ett Nato-försök att attackera president Putins privata jetplan, är poängen inte direkt att övertyga tittarna om någon av versionerna, men att göra dem förvirrade, paranoida och passiva, som invånare i en virtuell verklighet kontrollerad av Kreml som inte längre kan jämföras med eller diskuteras utifrån någon ”sanning”.

Nu utvidgar Kreml sin verklighetsomdanande propagandamodell över de ryska gränserna till resten av världen, med hjälp av de hundratals miljoner man lägger på internationella sändningar som nyhetskanalen RT och på nättroll. Till skillnad från Sovjettiden försöker den ryska utrikespropagandan inte sälja in en vision av Ryssland, men helt enkelt ”desorganisera” och ”splittra” västvärlden genom att uppmuntra de antiamerikanska, anti-EU, antisemitiska eller antimigrationsstämningar som redan finns i samhället, samtidigt som dess bombkampanjer i Syrien ser till att mycket verkliga migranter flödar in i Europa.

Likt sina inhemska motsvarigheter fokuserar den också på konspirationsteorier – från ”sanningen” om 9/11 till den dolda sionistiska agendan bakom Syrien. Detta faller i bördig mark. När regeringar visar sig vara oförmögna att hantera globala kriser blir extremhögerns och extremvänsterns väljare desillusionerade av etablerade mediers ”sanningar” och vänder sig till konspirationsteorier som kan förklara vad som sker. Och högerns nationalistpartier, som också ofta är ideologiskt och finansiellt allierade med Kreml, går framåt. Jobbik, till exempel, är nu Ungerns näst största parti. Front national fick 20 procent av de franska rösterna och var öppet sponsrade av Kreml.

Samtidigt som Kremls propaganda växer har Europa och USA sina egna troskriser i frågan om ”sanning”. Särskilt i USA har det varit på gång länge. 1962 skrev Daniel Boorstin, historiker och överbibliotekarie för USA:s kongressbibliotek, om hur reklam och television innebär att ”frågan ’är det verkligt?’ är mindre viktig än ’är det nyhetsmässigt?’ Vi står inför ett nytt och anmärkningsvärt amerikanskt hot ... hotet från overkligheten”.

På 2000-talet hade denna idé flyttat från affärsvärlden till storpolitiken, vilket demonstreras av ett numera legendariskt yttrande från en ”anonym källa nära presidenten” (förmodligen Karl Rove) till The New York Times: ”Vi är ett imperium nu, och när vi handlar skapar vi vår egen verklighet. Och medan ni begrundar denna verklighet – i juridisk bemärkelse, kanske – handlar vi igen och skapar andra nya verkligheter, som ni också kan begrunda, och det är så det kommer att vara. Vi är historiens aktörer ... och ni, alla ni, kommer bara att kunna begrunda vad vi gör.”

Samtidigt med pressen mot verkligheten från kapitalismen och den amerikanska kongressen kommer en antietablissemangsrörelse. I USA är Donald Trumps framgångar exempel på en sorts post-sanningens politik som talar till de åsidosatta som avskyr ”etablissemanget” och ”etablerade medier”: Trump hittar fräckt på historier om hur muslimer i New Jersey firade 9/11, men när faktagranskare avslöjar honom har det ingen som helst effekt. Hans uttalanden riktar sig till känslorna snarare än debatten, medan hans följare vistas i mediala ekokammare där de vill ha sina uppfattningar cementerade.

Det är denna grasserande ”post-sanning” som Kreml vill dra nytta av. Utan konsensus kring verkligheten blir dialog, sammanhang och trovärdighet något omöjligt, demokrati och multilaterala allianser bryter samman. Till skillnad från kalla krigets dagar representerar dagens Kreml inte en annan ideologi. Snarare spelar det med det värsta av det vi också ser i västvärlden: korruption, hat och desinformation. Inte längre någon mystisk ”Andre” utan en illvillig globaliserings förtrupp.

Peter Pomerantsev.

Föddes 1977 i Kiev, med rysk-judiska föräldrar. Familjen emigrerade till väst när han var tio månader, sedan fadern dömts för ”antisovjetisk verksamhet”.

Åren 2001–2010 arbetade han som tv-producent i Moskva, för kanalen TNT. Han producerade realityprogram och lättare dokumentärer.

Hans bok ”Ingenting är sant, allting är möjligt. Det nya Rysslands surrealistiska själ” utkom på engelska i fjol och fick beröm som en stark insiderskildring av den ryska propagandaapparaten. Boken kommer nu på svenska (Ordfront förlag).