Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Trumps sekund i historien

På tisdag får Donald Trump en ny chans i primärvalet i New Hampshire. Hur kan en figur som han nå så långt i politiken? Exklusivt för DN ställer författaren Richard Ford diagnos på den amerikanska samtiden.

De goda nyheterna är att den här idioten inte kommer att bli USA:s president. Det kan vara den enda goda nyheten.

För de flesta amerikaner framstår förmodligen Donald J Trump på samma sätt som han framstår för de flesta svenska åskådare som själva inte är galet högervridna. För oss är han en sorts blandning av Joseph McCarthy och Benito Mussolini, och med ful frisyr: skrävlande, gloende, mobbande, lättstött, ljugande, inte-särskilt-intelligent, grov, splittrande, okänslig och – med tanke på vad det faktiskt innebär att leda ett riktigt stort land – väldigt mycket värre än komiskt okunnig. Om han kunde bli president (och återigen, det blir han inte) skulle han vara farlig – för alla. Jag brukar föreställa mig honom när han håller ett tal till nationen, eller när han håller i ett regeringsmöte om livsviktiga nationella säkerhetsfrågor, eller när han lyssnar på Försvarsdepartementet som uppdaterar honom om USA:s militärmakt och våra öden i Mellanöstern. Eller när han utser en ny domare till Högsta domstolen. Rodney Dangerfield på dåligt humör dyker snabbt upp i huvudet (amerikansk skådespelare och komiker, övers. anm.)

Vilket inte är detsamma som att säga att Donald Trump inte har stöd bland amerikanska väljare. Det har han sannerligen – även om det återstår att se hur många av hans supportrar i väljarundersökningarna som verkligen dyker upp på valdagen. Trumps förespråkare bland våra medborgare tycks vara människor som – ännu mer än de vanliga dystra republikanerna – anser att det händer för mycket i USA som fasen inte borde hända. I stor utsträckning har de här människorna ingen aning om vad som verkligen händer eftersom de bara lyssnar på högerradio, tittar på Fox News och läser uppviglande bloggar. De är arga människor. De känner inga muslimer, men de är säkra på att de inte skulle gilla dem. De är rättmätigt rädda för terrorism men övertygade om att Obama är för släpphänt med invandrare (och Obama är själv en av invandrarna).

De tycker inte särskilt bra om mexikaner. De tycker att presidentens sjukvårdsprogram, som innebär att sjutton miljoner amerikaner nu har ett skyddsnät, borde dras tillbaka (fast de är inte säkra på varför). De tycker att amerikaner borde bomba IS tillbaka till äldre stenåldern, tillsammans med alla andra som råkar komma i vägen – i Syrien eller Irak eller Libanon eller vad det nu finns för länder där borta. De tycker att staten lägger sig i människors privatliv för mycket – även om de sannerligen vill att regeringen ska avlyssna människor de inte gillar, och dessutom vill de att staten ska hindra kvinnor från att göra abort, anställda från att stämma företag och de vill att delstaterna ska utfärda väljarlegitimationer för att försäkra sig om att det inte blir för många svarta som röstar. Och naturligtvis vill de äga en pistol (eller flera) eller ett automatvapen och ha rätt att ta med vapnet till kyrkan om någon händelsevis skulle uppträda otrevligt.

Vad dessa potentiella Trumpväljare inte är, som det ibland cyniskt hävdas, är ett gäng gnälliga, manliga, lågutbildade, vita drumlar ur lägre medelklassen – även om det finns många sådana i Trumps anhang. Vad de faktiskt är, är människor av alla kön och åldrar som för länge sedan lovades av Ronald Reagan att om de slog följe med Amerikas rikaste, så skulle de ledas till välstånd, lycka och till det bekväma liv som de trodde att just de som amerikaner hade rätt till (men inte nödvändigtvis du eller jag). Man kallade det ”Nedsippringsteorin” – utan att blinka.

Men det funkade inte så. De rika blev ännu rikare och fortsatte att göra sånt som rika gör, lönerna stod stilla, fabriker stängde, amerikanska jobb exporterades till Irland och Singapore; en svart liberal valdes till president och hela ekonomin gick åt fanders på grund av brott begångna av just de oligarker som arbetarklassens amerikaner förväntades tänka på som vänner och förebilder. Donald J Trump var och är, jag hatar att behöva säga detta, just en av dessa oligarker – vilket gör hans nuvarande klättring ännu mer motbjudande och absurd... och enormt humoristisk, om han inte hade varit så vidrig.

Amerikaner är berömda för att rösta emot sitt eget bästa. Det beror delvis på att vår självständighetsdeklaration lovar oss ”strävan efter lycka”, vilket vi oftast tolkar som att det betyder att vi bör vara fria att göra vad som helst som skänker oss lycka, och staten är dum när den törs ställa sig i vägen. En naturlig följd av den här tolkningen av våra ”rättigheter” är att amerikaner – även om politik bokstavligen pågår utan avbrott i USA (mestadels i form av tv, radio och sociala medier) – inte är särskilt intresserade av politik eller regeringsarbete och är benägna att tro, och på goda grunder när man verkligen studerar Trumps kamapanj, att politik är en massa bluffmakeri och jagfixering och kostsam dumhet. Vad vi alla borde göra är att göra det vi vill – öva prickskytte, diskriminera våra svagaste medborgare, bomba andra länder när de inte gör oss lyckliga nog och babbla om hur ”exceptionella” vi är. Statsmakten – den sfär statshatarna naturligtvis inte kan bli del av fort nog – är bara ett störningsmoment.

Mot alla odds och allt förnuft har Donald Trump – perverst nog eftersom inte ens hans egna supportrar tar honom på allvar utan uppfattar honom som en löjlig, snackig, larmande figur som är emot alla grejer de själva inte gillar – lyckats med att under en nanosekund i den amerikanska historien bli fanbärare för denna uppgivna del av den amerikanska väljarkåren: människor han inte har något gemensamt med överhuvudtaget och som han till och med ogillar.

Men det är det hela. Han kommer inte att vinna. Visst, han skulle möjligen kunna ta hem Republikanernas nominering (jag hoppas att han gör det, för det dödliga sår han skulle åsamka partiet för all framtid). Mot ett kandidatgäng bestående av glåmiga kvacksalvare, slapptaskar utan principer eller moral, har Trump en sorts pajaskvalité som består i att han inte är lika tråkig som sina motståndare. I vilken långsökt Rodney Dangerfield-film som helst lyckas Rodney alltid stå för någon form av förvriden meningsfullhet.

Och det är inte så att Trump kommer att förlora därför att han är dum eller odräglig, eller därför att hans kandidatur är en förolämpning mot varje människa som någonsin har varit Förenta staternas president – inklusive Andrew Jackson, Warren G Harding och Richard M Nixon. Nej. Han kommer inte att vinna eftersom det inte finns tillräckligt många amerikaner som tror på det han tror på. Punkt slut. För att erövra det amerikanska presidentämbetet – möjligen med undantag för valet George W Bush fuskade till sig år 2000 – måste man få flest röster och vinna i elektorskollegiet. Och herr Trump har helt enkelt inte tillräckligt många väljare i sin hand som anser att han borde bli vår nästa president.

Är vi amerikaner helt enkelt för smarta, för principfasta, för omtänksamma, för patriotiska, för lite cyniska för att välja Donald Trump? Jag vet inte. Jag vågar inte satsa pengar på det. Kanske är Trump bara för vidrig och dum och skadligt splittrande, och om han vore bara pyttelite mindre fruktansvärd, skulle vi alla tycka pyttelite mindre illa om honom och så skulle han smyga in i Vita huset förbi Hillary Clinton, som själv knappast är något lysande exempel, och som vi troligen aldrig hade hört talas om, om hon inte hade hetat Clinton.

Men av vilket skäl det än må vara som Trump utgör ett hot mot oss – och det han representerar är sannerligen ett hot och kommer så att förbli under lång tid – så ska det inte komma direkt ifrån 1600 Pennsylvania Avenue. Det har ni mitt ord på. Det finns ett gammalt talesätt som lyder ”Även en blind höna kan finna ett korn.” Vilket betyder att ibland har man bara tur. Genom att vara omöjlig att välja men mer bländande än sina republikanska motståndare, är han Demokraternas (och USA:s) tragiska lyckokast i valet 2016. De verkliga problemen kommer självklart när nästa förkämpe för Trumps åsikter kommer in på den amerikanska scenen och ser bättre ut, pratar trevligare, gör just det goda intryck som Trump struntar fullständigt i. Det hör till den hängivna demagogins natur att den förfinar sig och lär av gamla misstag. Det är när det händer och Donald Trump bara är ett grovt skämt som ingen skulle lägga sin röst på... det är då vi har ett riktigt stort problem i USA. Mycket större än nu. Jag ser inte fram emot den dagen.

Översättning: Malin Ullgren

Richard Ford.

Född 1944 i Jackson, Mississippi. Åren som sportreporter är bakgrunden till genombrottsromanen ”Sportjournalisten” (1986), där Frank Bascombe första gången dyker upp.

Romanen inledde en trilogi som följde Bascombe genom den amerikanska samtiden. För andra delen ”Självständighetsdagen” fick Ford Pulitzerpriset.

En av Fords mest uppmärksammade romaner på senare år är ”Kanada” (Brombergs, 2012).

24/2 kommer Richard Ford till Malmö och Internationell författarscen.

Läs också brevväxlingen mellan Richard Ford och DN:s Åsa Beckman.