Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Tulsa Jansson: Tveksam moral i ”Återträffen”

Den uppmärksammade filmen ”Återträffen” är en illustration av mobbning där fiktion och dokumentär har blandats. Den har lovordats för sitt filmhantverk och den konstnärliga dimensionen men hur lovvärd är den ur en moralisk synvinkel?

Normalt menar de flesta av oss att det inte är rätt att skada någon med avsikt. Inte ens om det är fråga om hämnd (även om man kan förstå att viljan att skada en förövare för att ”ge igen”). Men inte ens det är något vi normalt tycker är bra. Krig och straff är undantagna från detta generella resonemang eftersom de har en egen moralisk sfär i samhället.

Man kan anta att de forna klasskamraterna som illustreras tar illa vid sig. Vad tänker vi om detta?

A. Att de har sig själva att skylla.
B. Att ändamålet, det vill säga att visa hur hemskt mobbning är, helgar medlen.
C. Film är konst och bör inte bedömas moraliskt.

Problemet med A-resonemanget är att det är just den mekanismen som ligger bakom bland annat mobbning eftersom vi verkar hitta sätt att rättfärdiga vårt beteende även när vi handlar orätt mot någon. Problemet med B är att man kan rättfärdiga i princip vad som helst. Även absurda och moraliskt motbjudande handlingar, exempelvis mobbning.

Problemet med C är att om vad som helst kommer undan ett moraliskt omdöme bara för att det hamnar under konstens amnesti, kan man kanske också tänka sig ett konstprojekt som består i att en grupp stöter ut och beter sig illa mot andra, det vill säga mobbning?
Filmen är säkert värdefull. Det som gör mig bekymrad är att den unisont höjts till skyarna utan att det någonstans nämns att den trots sina värden eventuellt är tveksam ur ett moraliskt perspektiv. Om vi alla intar ett ”vi och dem”-perspektiv gentemot mobbare och också menar att mobbarna förtjänar att skadas, att lida; har inte mobbaren i oss själva vaknat då?