Kulturdebatt

”Tusen bitar”. Guldbaggejuryn skymfar dokumentärfilmen

”Tusen bitar”, filmen om Björn Afzelius, fick ingen Guldbaggenominering.
”Tusen bitar”, filmen om Björn Afzelius, fick ingen Guldbaggenominering.

Vi är många som är chockade över den uteblivna Guldbaggenomineringen av ”Tusen bitar”, filmen om Björn Afzelius, i dokumentärfilmklassen.

Filmen har setts av över 125 000 personer, vilket är rekordnivå för en dokumentärfilm i Sverige. Men framförallt var det länge sedan en dokumentärfilm så samstämmigt hyllades av landets filmkritiker och Kultursverige. Att filmen har stora filmiska kvaliteter, att den rönt stora framgångar på bio står med andra ord utom allt tvivel.

Å andra sidan kan man alltid säga att smaken är som baken, att det är omöjligt att tävla i konst och att jag pratar i egen sak. Därför ska jag inte orda mer om att ”Tusen bitar” självklart, utifrån ett konstnärligt kvalitetsperspektiv, vore värdig att Guldbaggenomineras.

Däremot blir jag ursinnig och indignerad när jag upptäcker Svenska Filminstitutets nonchalans och ignorans visavi dokumentärfilmsgenren. Hur kan man för nomineringsgruppen utse två personer från Göteborg Filmfestival, två från Tempo-festivalen och två från Uppsala kortfilmfestival, förutom tre mer oberoende representanter? Hur kan man tillåta nominering av två filmer som betraktas som kortfilmer (som har en egen kategori), 61 respektive 42 minuter långa, två filmer som bara visats, ja just det, på Göteborg filmfestival och Tempo filmfestival, samt på SVT? Vad säger detta? Jo, dels att nomineringsgruppen röstat fram två filmer som man själv visat (brukar kallas för korruption), att man inte bryr sig om att filmerna inte visats för en allmän publik och likställer några få slutna visningar på två lokala festivaler med landsomfattande distribution och visning över hela Sverige.

Det är självklart en skymf mot alla som seriöst jobbar med produktion av svenska långfilmsdokumentärer och mot oss som försöker sprida dessa via distribution på bio och i andra visningsfönster. Det visar på en osedvanlig nonchalans mot hela genren och mot den intresserade publiken. I en tid då man snarare borde lyfta dokumentärfilmen och ställa den i centrum.

Nomineringsgruppen kan självklart hänvisa till att man följer regelverk. Men då kan man samtidigt ställa sig två frågor; vem skriver dessa regelverk och vad är idén bakom dem? Man kan lugnt konstatera att Guldbaggen för bästa dokumentärfilm inte går till den bästa filmen, och framföra allt inte gynnar den dokumentära genren.

Det rimliga vore självklart att dra tillbaka nomineringarna, utse oberoende kommittéledamöter som inte kan rösta i egen sak, att man skärper regelverket – och därmed arbetar för att ge dokumentärfilmen den höga status som den förtjänar.