Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Unik asyl för hotad bildkonstnär

Narek Aghajanyan skulle ha blivit Sveriges första fristadskonstnär, men beslutet överklagades. Nu har han fått asyl, men Migrationsverket medger att man saknar specialkompetens för att bedöma hot mot kulturarbetare. I dag inleds DN:s artikelserie om exilkonstnärer.

År 2010, i Armeniens huvudstad Jerevan, planerade konstnären Narek Aghajanyan en utställning. Tio konstverk skulle placeras mitt på torget, tillägnade de oppositionella som exakt två år tidigare skjutits till döds på platsen under demonstrationer mot regimen: en outredd händelse som tystats ner. Men Narek Aghajanyan hade varit med och mindes de vinande kulorna. Med sin utställning ville han motverka glömskan.

De stora målningarna var nästan klara när polisen knackade på lägenhetens dörr. De beslagtog utan fullmakt hans och hustruns pass. Dagen därpå tog sig tre anonyma män in i lägenheten. Verken förstördes och Narek Aghajanyan misshandlades medvetslös.

– Jag väntade mig inte den brutaliteten på grund av ett konstverk, säger han.

– Vi packade utan att hinna tänka, säger hans fru Lilith Ghazerian, som vid flykttillfället var mitt uppe i en universitetsutbildning i konsthistoria.

Vi befinner oss i Mehedeby utanför Uppsala, där de i snart två år bott hos publicisten Arne Ruth och människorättsaktivisten Haideh Ruth-Daragahi – två personer som varit avgörande i deras liv. Hemmet är ett före detta missionshus, en sal full av böcker, stora målningar och snirkliga bokstäver ovanför talarstolen: ”Saliga äro de som höra Guds ord”. Över golvet springer den snart 4-åriga Mari som är klädd i Hello Kitty och talar armeniska, svenska och engelska flytande. 2-åriga Carl gestikulerar men pratar inte än, som om han är överväldigad av alla språk och inte vet vilket han ska börja med.

Med hjälp av köpta falska pass tog sig familjen Aghajanyan via Ryssland till Sverige och sökte asyl. Men Migrationsverkets utfrågningar förvånade Narek Aghajanyan.

– Det handlade bara om politiska partier och den hierarkin. Jag försökte säga att jag aldrig haft en sådan karriär men att jag är djupt politisk i min konst. När jag förklarade det frågade de exakt hur många tavlor jag sålt och vad de kostat.

Narek Aghajanyan tror att det hade varit annorlunda om han var skribent.

– Man upplever ord som mer konkreta än färg. Alla vet att det fria ordet är viktigt och under hot, säger Narek Aghajanyan som tillsammans med familjen, efter år av väntan, papper och flyttande inom Sverige, fick avslag. Migrationsöverdomstolen fastställde utvisningsbeslutet.

I mitten av 1990-talet höll filosofen Jacques Derrida en berömd föreläsning om gästfriheten som en mänsklig plikt, och i den nämnde han särskilt stadens roll; när nationalstaten inte agerade kunde staden träda in. ”Städer bjuder in, stater stöter bort”, sa han. Ur den tanken, och efter fatwan mot Salman Rushdie, föddes fristadsprojektet. Under två år ges en hotad författare bostad och arbetsmöjligheter i en stad. I Sverige finns ett tiotal fristäder som tagit emot poeter, journalister och rappare. Men behöver inte konstnärer som uttrycker sig med andra medel än ord också skydd?

I våras bestämde sig Gävle för att bjuda in Sveriges första bildkonstnär i fristadskonceptet och Narek Aghajanyan var en av de tilltänkta. Men lokala moderater överklagade beslutet i Förvaltningsrätten. Man undrade bland annat om fristaden kunde tolkas som ett utrikespolitiskt ställningstagande. I ett mejl till Expressens kulturchef Karin Olsson betonade tre av dem också hur mycket en konstnär skulle kosta – samtidigt som man ställt sig bakom miljonbygget av en ny fotbollsarena. ”Det regnar inte manna från himlen i Gävle”, skrev bland annat Inger Källgren Sawela.

– Nej, det handlar inte om pengar, säger hon på telefon.

– Men är det meningen att skattemedel ska finansiera detta? Vi är intresserade av principen; vad ska och ska inte en kommun göra. Och det här visade sig inte vara vårt ansvar, säger Inger Källgren Sawela om Förvaltningsrättens beslut att kommunen inte har rätt att vara med i fristadsnätverket. Om det blir vägledande hotas alla fristäder på sikt. Men motståndet är stort och stadens kommunstyrelse kommer att överklaga domen.

Kristina Lindkvist, chef för länsmuseet i Gävle och först i Sverige med att ställa ut Narek Aghajanyans konst, säger att stadens betydelse, den som Derrida betonade i sin föreläsning, ökar än mer i globaliseringen.

– Vi har möjlighet att skapa nätverk i världen, samtidigt som många blir protektionistiska. Det är en paradox i vår tid: den stora öppenheten – och stoppandet av en fristadskonstnär. Man ser inte att en kultur som stänger om sig dör, säger hon.

Minnesutställningen som aldrig blev av på torget i Armenien hade han i stället här i Mehedeby förra året, på femårsdagen av dödsskjutningen. Han hämtar fram en av målningarna: blod som rinner mot en designerblank yta. Verken spreds till hemlandet via foton på Facebook, och tog sig in i landets ledande nyhetstidningar.

– Att jag fortfarande kan vara aktiv där – från exilen – är mäktigt, säger han.

Men den digitala synligheten gör också konstnärer mer utsatta. I dag kan till exempel Pussy Riots uppträdande i Peterskyrkan snabbt spridas.

– Myndigheterna anade att min utställning på torget kunde nå ut, och dödade den i tid, säger Narek Aghajanyan och pekar på ännu en tavla som hänger just under predikstolen, en man som ser bekymrad ut: ”Arne Ruth som läser utvisningsbeslutet.” De två möttes på pizzerian i Mehedeby, där Narek Aghajanyan tillfälligt jobbade. Arne Ruth bestämde sig för att gå till botten med fallet: läsa igenom arkivens alla akter, överklaga och överklaga igen. Han slutsats är att Migrationsverket saknar kunskap om vilket hot politiskt laddad bildkonst kan utgöra.

– I förhören och besluten utgår de ifrån att konst är något du köper för att hänga på väggen.

Arne Ruth drar paralleller till hur Migrationsverket nyligen fick en ny policy kring hbtq-personer som söker skydd. Den innebär bland annat att människor med spetskompetens kring deras situation och rättigheter bedömer fallen.

Något liknande finns inte inom kultur- och konstområdet, säger Lennart Eriksson, verksamhetsexpert inom asylprövning på Migrationsverket.

– Man måste tro att asylhandläggare har bedömningskompetens oavsett vilka skäl som åberopas. Det svåraste i ärenden är ofta inte att styrka till exempel en politisk aktivitet, utan hur den uppfattas av dem man anser sig hotad av. Det kan så klart vara svårare med abstrakt konst, men i nuläget har vi ingen särskild ram kring det, säger han.

Alldeles nyss, efter fyra år, fyra månader och två tidigare avslag, fick familjen Aghajanyan politisk asyl. Att en bildkonstnär får flyktingstatus på grund av sin politiskt laddade konst kan vara historiskt. Det finns inga tidigare kända fall av samma slag. Migrationsverkets vändning, och den pågående prövningen av fristadssystemet, sätter just nu Sveriges attityd gentemot förföljda konstnärer i blixtbelysning.

– Jag hoppas att min process och vad jag gått igenom är ett viktigt steg mot en förändring på det här området, säger Narek Aghajanyan.

– I den rörelsen som satts i gång har Gävle varit banbrytande, konstaterar Arne Ruth.

Det här är en fristad.

Fristäder innebär att en förföljd författare under två år ges bostad, ett arbetsstipendium och en introduktion i stadens kulturliv.

De första fristäderna öppnades i början av 1990-talet som en reaktion på ökad förföljelse av författare. 300 författare bildade International parliament of writers (IPW) och utsåg dödshotade Salman Rushdie till sin förste ordförande.

I dag drivs projektet av International cities of refuge network (Icorn), med ett 40-tal fristäder. På varje ny stad går det mellan 40 och 50 behövande.

Till skillnad från andra residensprogram är det behovet av skydd – inte konstnärlig prestation – som styr urvalet. I Sverige finns i dag ett tiotal fristäder och programmet finansieras av kommunerna och Statens kulturråd.

Många fristadsförfattare har blivit viktiga delar av stadens kulturliv. Den Nobelpristippade vitryskan Svetlana Aleksijevitj som var i Göteborg år 2006–2008 skriver fortfarande krönikor i Göteborgs-Posten. Malmös första fristadsförfattare Parvin Ardalan, en iransk författare och kvinnorättsaktivist, medverkar till exempel regelbundet i Sydsvenskan och är aktiv i stadens feministiska rörelser.

Dom ett hot mot fristäder

Narek Aghajanyan var ett av de namn som nämndes när Gävle som första kommun någonsin bestämde sig för att ta emot en bildkonstnär. Men Moderaterna överklagade det och Förvaltningsrätten i Falun kom fram till att kommunen inte hade rätt att vara med i fristädernas internationella nätverk Icorn. Anledningen var att det kunde bryta mot kommunallagen: en lag som säger att kommuner inte ska markera i utrikespolitiska frågor – något man inte gör, enligt fristadsaktörerna.

Om domen fastställs i högsta instans och blir allmänt vägledande hotas alla fristäder.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.