Våldet i sig kan aldrig läka några sår

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Tahrirtorget i november 2011.

Foto: Carl Fridh Kleberg Tahrirtorget i november 2011.

Upptakten till dagens val i Egypten har varit våldsam – med tusentals skadade på Kairos gator. Ann Heberlein drar paralleller till upplopp i London och i Sverige och konstaterar att våldet, vad vi än tycker, är fyllt av mening.

Upptakten till dagens val i Egypten har varit våldsam – med tusentals skadade på Kairos gator. Ann Heberlein drar paralleller till upplopp i London och i Sverige och konstaterar att våldet, vad vi än tycker, är fyllt av mening.

Den egyptiska regeringen har lämnat in sin avskedsansökan. Efter bittra och våldsamma strider mellan polis och demonstranter, med ett eller flera dödsoffer och hundratals sårade som resultat, har alltså regeringen gett vika, gett upp, kapitulerat.

Låt oss hoppas att våldet på Tahrirtorget nu går mot sitt slut och att tillräckligt många har dött. Det våld som svept fram över Nordafrika och Arabiska halvön i snart ett år har vunnit ännu en seger. Än en gång ändras mänsklighetens historia genom blodspillan och människooffer. Det meningsfulla – nödvändiga? – våldet har vunnit över makten.

Annons:

Våld är alltid fyllt av mening, oavsett om det utövas av norska terrorister, brittiska underklassung­domar eller egyptiska frihetskämpar. Jag tror att vi måste lägga oss vinn om att tolka våldet, också våldet i vår närhet. ”Violence is frequently called irrational. It has its reasons, however…” skriver den franske antropologen René Girard i boken ”Violence and the sacred” (1972).

Man kan ju förstå våld på en mängd sätt – som ett vrål efter rättvisa, som ett krav på frihet. Det är en tolkning som ligger nära till hands när händelserna på Tahrirtorget diskuteras. När mobben, de där som brukar kallas vänsterextremister, drar fram genom centrala Stockholm, Göteborg eller Malmö, med förödelse som resultat, ligger inte den tolkningen lika nära till hands. Då avfärdas de protesterande som huliganer, bråkstakar och ligister. Jag tycker nog att vi ska försöka lyssna också när protesterna riktas mot oss, i vår kontext.

Är det inte samma våld? Samma budskap?

Jag läser en nyutkommen antologi, ”I stundens hetta – svarta block, vita overaller och osynliga partier” med den frågan på näthinnan – vad vill ni oss? Vad vill ni berätta?

Redan det faktum att majoriteten av texterna är undertecknade av kollektiv och inte av individer berättar något. En konspiratorisk läsning är att författarna är ljusskygga element som inte vill visa sina ansikten.

En välvilligare tolkning är att det är ett val som innebär en tydlig kritik av en individfixerad samtid. Redan det är radikalt i en värld som tycks befolkad av människor som mest av allt vill bli kända, vara med i tv, finnas på kvällspressens löp: människor vars intressen är begränsade till det egna jaget.

Det osignerade förordet betonar gruppen, kollektivet, organisationen, de många och massan, samtidigt som detta ”vi”, i poststrukturalistisk anda problematiseras. Förordet sluter sig i alla fall till att boken handlar om ”ett sökande efter vapen, vapen för klasskampen”. Det handlar alltså om kamp, om strid, om revolution. Boken är fylld med texter som beskriver just kampen, glädjen och berusningen i hettan. De visionära texterna är tyvärr inte lika förekommande. Man vill förändring, man vill krossa kapitalismen, men sen då? Vilken värld ska byggas när allt brunnit upp?

Texterna är späckade med metaforer som anspelar på våld, och mina tankar går till filosofen Frantz Fanons stilbildande ”Jordens fördömda”. Fanon är sannolikt en av dem som tydligast försvarat användandet av våld i politiskt syfte. Mot bakgrund av befrielsekriget i Angola hävdade han de förtrycktas rätt till motvåld, uppror, frihet.

I sitt i det närmaste euforiska förord till Fanons bok menar Jean-Paul Sartre att våldet är en nödvändighet. Det är bara våldet som kan ena och hela mänskligheten. ”Våldet kan, liksom Akilles lans, hela de sår det tillfogat oss” skriver Sartre upprymt. Det är ett resonemang som fortfarande ekar i den västerländs­ka vänsterns föreställning om att visst våld inte bara är nödvändigt utan också rättfärdigat.

Intuitivt vill jag säga nej. Våld kan aldrig rättfärdigas. Det är sant att våld spelat en avgörande roll i mänsklighetens historia, i krig och revolutioner, som medel till både ont och gott, förtryckande och befriande. Anarkistorganisationen Class war skriver i antologin ”I stundens hetta”att våld i sig inte är något bra, ”det är sjukt”. Trots det menar de att våldet är nödvändigt. ”En allvarlig politisk förändring i det här landet kommer inte att inträffa utan våld.”

Att förändringar som innebär att någon eller några förlorar makt och privilegier inte kommer lätt, aldrig av sig självt, måste tvingas fram med våldsamma metoder har vi fått otaliga bevis för i år. Diktatorer och despoter har störtats, men mycket blod och många liv har offrats i den kampen. Var det värt det? Ja, kanske. Var det rätt? Jag vet inte.

Den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt skriver i ”On violence” att våld kan förstås, kanske rättfärdigas, men aldrig legitimeras. Hon är starkt kritisk till den sortens revolutionsromantiska och våldsförhärligande tankegångar som Fanon och Sartre ger uttryck för.

Våld, liksom alla mänskliga handlingar, förändrar världen, men, skriver Hannah Arendt, våld kan bara förändra världen till en våldsammare plats. Våld läker inga sår, som Sartre hävdar, våld sliter sönder och krossar. Kanske är det nödvändigt ibland, för att bygga något nytt och förhoppningsvis bättre, som i Libyen och Egypten, men rätt vet jag inte om det är. Å andra sidan är den mänskliga tillvaron ibland sådan att människor måste göra fel – rent av begå oförlåtliga handlingar – för att överleva. Den mänskliga existensen och människans handlingar kan inte alltid enkelt värderas i termer av rätt och fel, ont och gott. Det är ett faktum vi måste leva med.

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

Annie-Loof-500
Foto:Lotta Härdelin

 Lööf fortsätter nobba Löfven. Stefan Löfven möter Alliansledarna i dag. 27  11 tweets  16 rekommendationer  0 rekommendationer

 DN:s Ewa Stenberg Nu väntar en kamp för och emot block­politiken.

Lofven144NY
Foto:TT

Vid förhandlingsbordet.  Stefan Löfven är tilbaka där allt började. 5  1 tweets  4 rekommendationer  0 rekommendationer

 Vad vet du om Socialdemokraterna? Gör quizet! 10  0 tweets  10 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
SDZ
Foto:Anders Wiklund/TT

Innan vi stämplar folk som ”rasister” och ”fascister” bör vi fråga hur de tänker. Maciej Zaremba svarar Kristina Lindquist.  Läs mer. 5660  250 tweets  5360 rekommendationer  50 rekommendationer

 Kristina Lindquist: Fascismen är Sveriges tredje största parti. 5505  205 tweets  5286 rekommendationer  14 rekommendationer

Annons:

 I liten amerikansk stad. Mannen tog sitt eget liv sedan polisen kommit till platsen. 3  2 tweets  1 rekommendationer  0 rekommendationer

Bell-144
Foto:AP
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: