Hatet och politiken

Vänstern vägrar att tala om hela verkligheten

”Vem vet? – kanske hade SD:s intåg i riksdagen gått att undvika med några enkla politiska grepp...” skriver Fredrik Ekelund.

Foto: Scanpix ”Vem vet? – kanske hade SD:s intåg i riksdagen gått att undvika med några enkla politiska grepp...” skriver Fredrik Ekelund.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Maria Svelands antiintellektualism och Magnus Lintons ofullständiga bild av läget är symtomatiska just nu. Det skriver författaren Fredrik Ekelund och efterlyser en rakare debatt.

Maria Svelands antiintellektualism och Magnus Lintons ofullständiga bild av läget är symtomatiska just nu. Det skriver författaren Fredrik Ekelund och efterlyser en rakare debatt.

Bo Rothstein (DN 14/2) sätter fingret på något viktigt i Maria Svelands känslomässiga text om Europa: masochismen och determinismen. Sveland är ”politiskt deprimerad” och ligger ”sömnlös” efter att ha läst Magnus Lintons ”De hatade”. Okritiskt gör hon Lintons bild av Europa till sin egen, en Linton som frammanar en bild av ett Europa vid fascismens rand. I slutkapitlet växlar han suggestivt mellan fasan på Utøya och teorier om europeisk högerextremism. Det är effektivt men stämmer hans bild med verkligheten?

Att Jobbikrörelsen i Ungern är otäck och att högerextremism är ett stort problem i Europa, råder det inga tvivel om men att många människor också har dött av islamistiskt våld de senaste tio åren i Europa (bomberna i Madrid och London) förbigås med tystnad, liksom att en mängd hot från det hållet skapat något som den brittiske författaren Kenan Malik kallar för en ”internaliserad fatwa” hos många konstnärer och intellektuella. Lintons ambition tycks vara att seriekoppla en mängd olika företeelser (Jobbik, Fortuyn, Wilders, Merkel, Hägglund, Axess och så vidare) för att leda dessa till slutbilden: Breivik, massmördaren, som en logisk symbol för stämningarna i dagens Europa.

Annons:

Det är effektiv politisk retorik men djupt ohederligt mot många – precis som när all kritik av Israel stämplas som antisemitism. Att självmordsbombaren på Bryggargatan drevs av ett lika starkt hat till vårt samhälle som Breivik och kunde ha dödat nästan lika många som denne ifall hans tekniska kompetens varit något högre, nämns inte. Det verkar inte passa in i bilden, lika lite som den i sista stund avvärjda attacken mot Jyllands-Postens redaktion.

Linton skriver bra och kapitlet om Ungern är lysande journalistik men vad man saknar är en mer dialektisk förståelse för vissa samband: det för Geert Wilders så avgörande mordet på Theo van Gogh hastas över och när Hirsi Ali kommer på tal är det inte de ständiga dödshoten mot henne eller hennes beundransvärda kamp för sin frigörelse det handlar om, utan enbart det faktum att Geert Wilders inspirerats av henne. Sveland tar dock till sig det hela med hull och hår och när hon pressar in Karl Ove Knausgård – föraktfullt omnämnd som ”en skäggig norrman” – i den allenarådande Breivikbilden undrar man hur det är möjligt, han som i sjätte delen av sin fantastiska självbiografi gjort ett imponerande försök att förstå fascismens psykologiska mekanismer, inte bara genom att gestalta Hitlers barn- och ungdom utan framför allt genom sin djupläsning av Celan. Ohederligt är bara förnamnet.

Svelands antiintellektualism och Lintons ofullständiga bild av läget i Europa är emellertid symtomatiska för en typ av samhällsanalys till vänster just nu och det Rothstein tar upp blir därför viktigt, denna ovilja att tala om hela verkligheten.

Ifall man tittar närmare på min, och Rothsteins, hemstad, Malmö, där SD fick över tio procent i senaste valet, kan man se en gammal industristad som reste sig på nio efter Kockums nedläggning och som med några stora, infrastrukturella grepp (Öresundsbron, Malmö högskola, Västra Hamnen) fick folk att börja tro på framtiden igen. Att tio procent av stadens befolkning är fascister har jag svårt att tro på.

Däremot finns det en stor oro och den betingas av flera faktorer. Malmö har, liksom städer som Landskrona och Södertälje, tagit emot ett stort antal flyktingar på kort tid medan en rik grannkommun som Vellinge, knappt tagit emot några. En sådan verklighet kan man tiga om, eller våga tala om, som Ilmar Reepalu gjort. Han har vid upprepade tillfällen försökt övertyga politikerna i riksdagen om konsekvenserna av ebo-lagstiftningen (den sociala katastrofen på Herrgården, till exempel).

Första gången han försökte, anklagades han för att vara ”rasist”; när han tog konsekvenserna av det Rothstein kallar att se ”verkligheten i vitögat” brännmärktes han med det värsta av epitet. Ebo fick inte ifrågasättas.

Ett exempel på hur det kan gå när man undviker att tala om en verklighet som många känner till ägde rum före förra valet. Socialdemokraterna bedrev kampanj på Almgården (miljonprogramsområde med 35 procent SD-sympatisörer), grannområde till Herrgården. När Rosengårdskravallerna kom på tal med de boende hävdade de två socialdemokrater som Sydsvenskan följde att det var ungdomar från Svedala och Vellinge som låg bakom. Ett mer än tveksamt påstående. Mycket tyder på att det var ungdomar som sympatiserade med Islamiska kulturföreningen, öppet kriminella (där vissa i dag är organiserade i gäng med kopplingar till Köpenhamn) och AFA-ungdomar som låg bakom kravallerna. De unga socialdemokraternas påstående fick förmodligen motsatt verkan. Folk är ju inte korkade. Varför ska man rösta på ett parti som inte vågar tala sant om något för dem så viktigt?

Vilka är de då, de som så ofta beskrivs som ”fascister” och som får Sveland att mana fram bilden av 30-talet? Marschvilliga stövelfetischister som längtar efter en ny Hitler? Sådana finns säkert men när jag ser mig omkring ser jag också annat, som när jag häromdagen pratade om situationen i Malmö med en fotbollskompis som flytt krigets Sarajevo och nu bor i en av de stadsdelar där gängen rotat sig. Han talade sig varm för SD och berättade att han, hans fru och kompisar funderar på att rösta på dem i nästa val. Och tittar jag på dem jag känner som redan röstar på SD är det gamla hamnarbetarkamrater ty ironiskt nog tycks många av SD:s sympatisörer komma från vänstern och arbetarklassen.

Då, på sjuttiotalet, var det socialdemokratin men också Baude och Hermansson som gällde. Nu är det ”Jimmie”. De har tagit samma väg som hundratusentals arbetare i Europa, i Frankrike såväl som i Malmö. Och vilka frågor handlar det om? Ofta är det våldet, kriminaliteten och otryggheten. Men också ett slags allmän oro för islam och det man ser som dess kvinnosyn, en oro som så gott som alltid viftas bort lite föraktfullt med flumbegreppet ”islamofobi”, ett begrepp tillkommet i ett enda syfte: att förhindra all dialog om en känslig fråga och stämpla all islamkritik som rasistisk.

Kanske borde vi inom ”kulturväns­tern” ägna oss mer åt självkritik, som Rothstein föreslår, och fråga oss hur det är möjligt att så många av våra före detta politiska meningsfränder tog denna, till synes, märkliga ideologiska köksväg. Och hur gör vi för att vinna tillbaka dem? Måste man ”göra en Kjærsgaard”? Jag tror inte det. Förmodligen skulle det räcka långt ifall arbetarrörelsen gjorde upp med mångkulturalismens sämsta sida, kulturrelativismen, och sökte sig tillbaka mot sina rötter från Upplysningen (frihet, jämlikhet, broderskap).

Och – vem vet? – kanske hade SD:s intåg i riksdagen gått att undvika med några enkla politiska grepp: en statligt styrd, fortsatt generös, flyktingpolitik, där även rika kommuner tvingats ta sitt ansvar, och ett upprivande av ebolagstiftningen, vilket hade jämnat ut flyktingmottagandet över landet och hjälpt till att förhind­ra situationer som på Herrgården med nio vuxna i en trerummare och barn som hamnar på gatan.

Något som också kan ha bidragit till SD:s framgångar är flirten i mångkulturalismens namn med islamismen. Denna hade också kunnat undvikas – om våra politiska ledare hade vågat. En nyckelscen är invigningen av Stockholms moské (Za­yeds moské) med Mona Sahlin och Lena Hjelm-Wallén iklädda ett slags sjalar bredvid Mahmoud Aldebe, ordförande i Sveriges muslimska förbund (SMF). Det var förmodligen ett strategiskt misstag från socialdemokratins sida. Sahlin skulle, självklart, ha varit på plats vid invigningen och välkomnat moskén i religionsfrihetens namn – men utan att täcka sitt hår.

Få blev säkert gladare åt scenen än Jimmie Åkesson. Och Mahmoud Aldebe. Några år efter invigningen, föreslog den sistnämnde att Sverige skulle införa särlagstiftning för den muslimska minoriteten, så kallad sharia och de senaste åren har vi kunnat se flera exempel på ett slags värdeglidning: mannen som fick 60 000 i skadestånd när han förlorade sin a-kassa efter att ha vägrat skaka hand med en, i hans ögon, ”oren” kvinna (chefen på det företag där han skulle praktisera) eller de två beslöjade kvinnor i Göteborg som fick 20 000 var i skadestånd på grund av ”diskriminering” (de tvingades lämna en simhall efter att ha vägrat följa de hygieniska klädföreskrifter som var tänkta att gälla för alla i simhallen).

En företeelse i samma anda är det faktum att nio svenska landsting subventionerar omskärelse på småpojkar trots att det strider mot FN:s barnkonvention och trots att svenska barnkirurger avråder från det icke-medicinskt motiverade ingreppet. Delar av vänsterns, och många feministers, ovilja att ta tag i hederskulturfrågan går att skriva på samma kulturrelativistiska konto. Alla kulturer är ju lika mycket värda och varför ska egentligen Voltaires texter värderas högre än mulla Omars predikningar?

I Frankrike har det, till skillnad från i Sverige, pågått en debatt inom vänstern kring de här frågorna ett antal år. Inför antagandet av lagen om förbud mot religiösa symboler i skolan (antagen 15 mars 2004) nådde den en topp.

Frankrikes koloniala förflutna gör naturligtvis att skillnaderna är stora men grunden är i stort densamma: Upplysning och sekularitet mot kulturrelativism. Caroline Fourest, en fransk feminist och väns­terintellektuell, diskuterar dessa frågor i sin tänkvärda ”La tentation obscurantiste”, där hon också sätter in vissa vänsterintellektuellas flirt med islamismen i ett historiskt perspektiv och jämför med hur ett antal västeuropeiska intellektuella på femtiotalet var ”compagnons de route” åt stalinismen.

Hållningen hos dagens islamistsympatisörer inom vänstern är densamma, hävdar hon, och beskriver två poler inom vänstern, den första i grunden antirasistisk och antitotalitär, den andra antikolonial och antiimperialistisk. Ingenting hindrar, så klart, att hållningarna kan glida in i varandra men, menar hon, den andra grundhållningen kan lätt, driven till sin spets, leda till ställningstaganden för obskyra rörelser i tredje världen (Hamas, till exempel). En distinktion väl värd att begrunda.

Högerpopulismens primitiva, nationalistiska drömmar om kulturell och etnisk homogenitet bör bekämpas i öppen debatt, liksom den radikala islamismens intolerans och drömmar om könsapartheid.

Debatt, alltså, inte gatuvåld. De båda krafterna är varandras reaktionära spegelbilder, i Holland, England som i Sverige. Kulturrelativismen göder bägge och arbetarrörelsens oförmåga att sätta ned den sekulära foten bidrar, tror jag, till att öka polariseringen.

Det är viktigt för demokratin, EU och oss alla att stå upp för romerna i Ungern (Lintons bok är en viktig påminnelse om detta), för religionsfriheten (men vi behöver för den skull inte ställa oss bakom religiösa extremisters krav), för judars rätt i Malmö att – utan risk att attackeras – demonstrera för Israel men vi får heller inte glömma att Theo van Gogh inte dog i en trafikolycka och att Lars Vilks, Flemming Rose och Kurt Westergaard inte hotas av spöken.

En arbetarrörelse, och vänster, som svävar på målet om sin värdegrund och föredrar stigmatiserande pajkastning framför öppen dialog om svåra och känsliga frågor, kan, tror jag, få svårigheter att återta den politiska makten.

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

pensionen
Foto:TT

 Alliansen vill inte ha med Miljöpartiet. Ministern bjöd in partiet till möte. 88  29 tweets  59 rekommendationer  0 rekommendationer

lofven
Foto:TT

 Alliansens gruppledare på DN Debatt: Att ta med MP i riksdagens pensionsgrupp vore ett misstag. 531  42 tweets  489 rekommendationer  0 rekommendationer

 Delade ut sexpack till anställda – nykter alkoholist tog återfall. ”Kan absolut inte stå bakom.” 38  4 tweets  32 rekommendationer  2 rekommendationer

ol
Foto:Alamy
polisen
Foto:ABC News/AP

 Polisen om när han sköt Michael Brown. DN på plats i Ferguson. 17  1 tweets  16 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
kidnappad
Foto:Skärmdump från Youtube

 Pappan om hoppet. Johan Gustafsson kidnappades under en semester i Mali för tre år sen.

 Volvochefen lovar. Trappar upp miljömålen och lovar drastiskt sänka koldioxidutsläppen. 8  6 tweets  2 rekommendationer  0 rekommendationer

Volvolast144
Foto:TT
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: