Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Vår likgiltighet är en ny form av barbari

Massdöden på Medelhavet blottar europeiska politikers kallsinne. Den danske författaren Carsten Jensen skriver en appell för demokratins ansvar: ”Är vi landet där andungar kan gå säkert över en trafikerad gata, medan vi utan att blinka låter människor drunkna?”

Föreställ dig att du saknar pass. Föreställ dig att polisen inte har kommit för att skydda dig eller upprätthålla lag och ordning, utan för att se till att du spårlöst försvinner i någon anonym källare. Föreställ dig att armén inte är där för att försvara ditt land mot fiender, utan för att bomba sönder ditt hus, tvinga dig att fly från allt du äger och känner till, och skjuta dig i flykten om du inte döljer ansiktet.

Föreställ dig att du är på flykt, anonym, hemlös med en resväska i handen som känns samtidigt alltför tung och alltför lätt, eftersom den innehåller hela ditt liv, vilket i princip är liktydigt med den handfull sedlar som krävs för att rädda dig och din familj.

Föreställ dig att du sitter i en båt som skall korsa Medelhavet. Du är född i en by omgiven av öken, du har aldrig tidigare sett havet och dess skrämmande oändlighet.

Föreställ dig vattnet som sipprar in överallt, eftersom båten är överfull och otät. Föreställ dig det okända, skrämmande djupa havet som griper efter dig med iskalla fingrar.

Jag är dansk. Mitt pass är ett skydd. Polisen kommer inte i gryningen för att hämta mig. Ingen armé låter tunnbomber regna ner över mitt hus. Jag reser alltid med returbiljett. Jag känner mig hemma i världen.

Jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att mista allt.

Men det finns också något annat jag har svårt att föreställa mig, och det är att min regering, mina politiker – politikerna i ett av världens mest välmående och välordnade samhällen – vänder ryggen åt de hundratusentals flyktingar som korsar Medelhavet.

Det är människosmugglarnas fel, säger min statsminister. Det är dem vi måste åtgärda.

Men var det människosmugglarna som invaderade Irak och skapade den Islamiska staten? Var det människosmugglarna som förde ett tretton år långt krig i Afghanistan? Var det människosmugglarna som störtade Gaddafi? Är det människosmugglarna som kastar tunnbomber på byarna i Syrien? Är det människosmugglarna vars rovdrift på jordens resurser har skapat de klimatförändringar som förvandlat Afrikas fruktbara jordar till vandrande öknar?

FN beräknar att 30 000 människor kommer att drunkna i Medelhavet i år. Det är förluster som påminner om de syriska slagfältens. Det är ett nytt sorts krig som vi är aktiva deltagare i. Inte mellan väpnade styrkor utan mellan världsmedborgare, på den ena sidan invånare i nationer som kallar sig civiliserade och upplysta, på den andra sidan rätts- och nationslösa människor på flykt. Vi, de beskyddade, vet mycket väl vad som händer med de obeskyddade, men vi väljer att strunta i de bilder av deras olycka som vi ser på tv-skärmen. Det är med våra bortvända ryggar vi dödar. Våra vapen är havet och drunkningsdöden, och när havet drar sin liksvepning över de drunknade så ser vi dem inte längre, och våra liv kan fortsätta som förr.

Syrien, vår tids största flyktingkatastrof. Så blir det när en diktatur vägrar dö, och när demokratin inte kan födas i annan form än den väpnade anarkins.

Medelhavet, vår tids största drunkningskatastrof. Så blir det när en stagnerande kontinent fruktar förändring så pass att den vägrar att låta människor på flykt få del av dess rättigheter. Så blir det när demokratin kungör att den inte gäller alla, och att priset för dess fortsatta existens är utestängandet av de nödställda.

Bekvämt slöande på våra silkeskuddar vägrar vi inse att vår likgiltighet är en ny form av barbari. Istället inbillar vi oss att det är vi, de kallsinniga betraktarna av andras lidanden, som utgör civilisationens sista bålverk mot ett illasinnat kaos. Vi tänker inte riskera något, försäkrar vi varandra, som om människor på flykt utgjorde ett avsiktligt och målmedvetet angrepp mot själva vårt sätt att leva. Det är ju det vi bekymrar oss om. Men har vi redan glömt att sinnebilden och symbolen för det demokratiska sättet att leva är den framräckta handen, inte den avvisande?

Demokrati innebär mycket, men bland annat ömsesidig hjälpsamhet. I demokratin är vi alla närområden för varandra.

Flyktingarna skall hålla sig till sina närområden, säger min statsminister och menar bara följande: De skall inte komma till Danmark. Men hur kommer det sig att avstånden till Irak, Afghanistan och Libyen är korta när det gäller att fälla bomber, men oändligt långa när det gäller att rädda människoliv? När vår säkerhet står på spel så hävdar vi att dessa länder är våra närområden. När vi ser deras nöd så slår det oss att de ligger ljusår härifrån.

Är inte alla platser, inklusive Danmark, varandras närområden i en globaliserad värld?

Nej, säger min statsminister. Vi skall inte vara solidariska, vi skall inte vara européer, vi skall inte vara världsmedborgare. Är det definitionen på att vara dansk? frågar jag: en räcka av nej till världen som gör oss alltmer inskränkta som nation? Är vi den nation som berömmer oss om att vara landet där andungar kan gå säkert över en trafikerad gata, medan vi utan att blinka låter människor drunkna? Är det den socialdemokrati vi känner igen, det Danmark vi vill ha, den roll i världen vi gärna vill inta? Nej:ets lilla småskurna fosterland?

Utan att blinka, skriver jag och hoppas att det är en överdrift. Jag tror att många av oss för en stund blundar av obehag när vi ser and­ra människors lidanden. Det är detta vi skall ta på allvar. Det är detta blundande som är vår räddning som människor och som demokrati.

Alternativet är blindhet. Men demokratin är de öppna ögonens livsform, inte de blindas land. Vårt blundande inför den katastrof vi hoppas kunna ignorera varnar oss för att vi är på väg utför i ett farligt skred.

Vi kan inte frälsa hela världen. Jag kan redan höra invändningarna, som ingår i varje kritik av de humanitära initiativens förljugna naivitet. Men vilka är ”vi”? Vi är de 27 nationer som ingår i den Europeiska unionen, upp emot en halv miljard människor som befolkar en kontinent som berömmer sig om välstånd och harmoni. Vi är en maktfaktor av enorm handlingskraft och med förmågan att förändra världen, om vi bara vill.

Skulle vi inte tillsammans kunna axla den börda som utgörs av ett antal flyktingar som inte ens utgör en procent av vårt sammanlagda befolkningsantal? Skulle inte just dessa nödställda kunna återuppväcka den tradition av social och politisk förnyelse som vi med rätta är så stolta över?

Det finns plats i Europa. Det finns plats i Danmark. Vi är alla medborgare i samma värld.

Fakta. Carsten Jensen.

Född 1952, dansk författare och journalist, samt mångårig medarbetare i DN.

Han fick sitt genombrott som författare med reseskildringen ”Jag har sett världen börja” (1996, på svenska 1997).

I Sverige är han framför allt känd som författare till romanen ”Vi, de drunknade” (2006, på svenska 2008).

Hans senaste bok på svenska är essäsamlingen ”Ut. Upptäcktsresor 1978–2010” (2011).

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.