Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt
Lawen Mohtadi är journalist och författare till ”Den dag jag blir fri”, en bok om Katarina Taikon.

Foto: Leif R Jansson/Scanpix Lawen Mohtadi är journalist och författare till ”Den dag jag blir fri”, en bok om Katarina Taikon.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0
Tintin

Varför hånas de kritiska rösterna?

Bokmärk artikel

En kväll under Bokmässan i Göteborg står jag och pratar med två vita författare, båda samhällskritiska och högaktuella med var sin bok. Efter hälsningsfraser vänder sig den ena till mig och, på tal om min bok om Katarina Taikon, säger: ”Jag skulle aldrig köpa en bil av en zigenare.”

Jag står stilla, säger ingenting. Tänker vad dum jag är som hamnade i den här situationen. Tänker att jag tappade precis lusten att festa och prata med folk. Den första författaren fortsätter, medan den andra står tyst och lyssnar på: ”Jag hörde nån [vanligt romskt efternamn] på radio som sa att är man rom så är man. Det är liksom inget man bara blir.”

Annons:

Nu slår hjärtat hårdare. Värmen stiger upp i ansiktet. ”Jag antar att det är så med vissa tillhörigheter”, säger jag, ”gränserna är tydliga. Som att vara svensk. Det är näst intill omöjligt att få vara svensk om man ser ut som jag. Svensk är en väldigt skyddad identitet.”

Vårt samtal rinner bort.

Det finns hundratals sätt att bemöta rasism. Man kan le, man kan nicka eftertänksamt, man kan bli rädd, man kan låtsas inte höra, man kan spela med tills de inser vad de har gjort, man kan skratta överslätande, man kan ringa en vän, man kan gå in på toa och kolla Facebook, man kan sluta le, man kan sluta ursäkta, man kan bli arg, man kan bli stum i bröstet, man kan skämmas, man kan trösta den som uttrycker orden. Man kan också försöka skriva om vad rasism gör med samhället och människorna.

Framför allt två förhållanden rådde i Sverige i relation till rasism när Katarina Taikon debuterade som författare 1963 med boken ”Zigenerska”. Det första var en politisk och social acceptans kring rasism mot romer. Icke-romer reagerade med bestörtning när romer, som tidigare hade bott i tält och vagnar i läger, tack vare Katarina Taikons kamp på 60-talet fick flytta in i riktiga bostäder. Många svenskar blev sårade och kränkta över att behöva bo granne med en romsk familj. De organiserade sig, skrev till politiker och myndigheter och samlade namnlistor. Det andra var en myt om att Sverige var en plats fri från rasism. Myten om det jämlika och goda Sverige var så stark att rasism inte var rasism. Det var, på sin höjd, en tråkighet. Men inte rasism. Myten, självbilden, självbedrägeriet föregick verkligheten.

I sin summerande kolumn (30/9) kring den senaste tidens debatt om rasism inom barnlitteratur och bildkonst använder Björn Wiman ett intressant ordval. Han karaktäriserar de kritiska rösterna mot stereotypa och nedsättande representationer av svarta människor som ”våldsamma reaktioner” och själva debatten som ”den våldsamma debatten”. Wiman likställer den antirasistiska kritiken i Sverige med den iranska regimens fatwa mot Salman Rushdie. Båda vill inskränka konsten. Det är en jämförelse som förvånar. Den islamiska republiken har torterat och avrättat hundratusentals oppositionella i och utanför Iran. Intellektuella i Sverige vill lyfta och diskutera rasistiska föreställningar. Hur kan det vara ungefär samma sak?

Wimans parallell är inte bara problematisk ur ett historiskt perspektiv. Genom att utdefiniera åsikter som han själv inte sympatiserar med som ”våldsamma” gör han åsikterna till en vag men likväl potentiell samhällsfara. Människor som vill prata om det våld som ligger i rasismen blir de som i själva verket ska fruktas.

Den senaste tidens rasismdebatt och det hån som har mött kritiska röster visar på en paradox i samhället. Å ena sidan hålls ideal kring den engagerade samhällsmedborgaren högt. Å andra sidan blir reaktionen starkt negativ när samma medborgare vill göra sin röst hörd. Samtal och dialog måste ses som en demokratins styrka.

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

 Stormade varuhus. 32 personer greps under nazistdemonstration. 39  9 tweets  29 rekommendationer  1 rekommendationer

 Stycke i Zara Larssons sommarprat plagierat. Louise Winblad: ”Smickrande och liksom lite fnissigt”. 19  18 tweets  0 rekommendationer  1 rekommendationer

zaralarssonpuff
Foto:TT Nyhetsbyrån
regndep
Foto:TT

 Många nedstämda efter regnig semester. Psykolog: Pessimister lyckligare. 24  1 tweets  23 rekommendationer  0 rekommendationer

 Augusti bjuder på mer regn. Lågtryck och ostadigt väder i sikte.

Annons:

 Knytnävsslag. Fem anmälningar om misshandel efter P16-match. 4  3 tweets  1 rekommendationer  0 rekommendationer

 Männen tog kontakt på nätet. Sju dömda - nu åtalas ytterligare en man. 21  3 tweets  17 rekommendationer  1 rekommendationer

Annons:
Annons:

Full koll i sommar

 Skaffa DN:s app! Massor av läsning hela sommaren.
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: