Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Växande judisk oro för muslimsk antisemitism

Kippavandring mot antisemitism i Stockholm.
Kippavandring mot antisemitism i Stockholm. Foto: Nicklas Thegerström

Migrationen från Mellanöstern och Nordafrika skapar ängslan bland många av Europas judar. En ofta inpräntad antisemitisk övertygelse inom islam hotar den judiska minoriteten, menar Jackie Jakubowski.

”Bör de europeiska länderna ta in en miljon syriska och muslimska asylsökande? Bör USA välkomna tiotusentals, kanske hundratusentals?” Frågan ställs inte oväntat i ledande amerikansk-judiska tidskrifter som Jewish journal och Commentary magazine, där viktiga och uppmärksamma debatter kring USA:s inrikes- och utrikespolitik initieras och sedan ekar i andra allmänamerikanska medier.

Debatten om flyktingkatastrofen nådde kulmen i september förra året när bilden av den treårige kurdiske pojken Alan Kurdi, som dog på havet mellan Turkiet och Grekland, spreds över världen.

Flyktingkrisen i Europa har väckt ett särskilt intresse bland amerikanska judar – även bland judar i andra länder, däribland Sverige. Detta inte minst på grund av de historiska paralleller som många dragit mellan å ena sidan flyktingströmmen till Europa, och å den andra flyktingkatastrofen på 1930-talet när Europas judar flydde undan nazismen.

I en kolumn i den brittiska tidningen The Guardian i september förra året skrev den förre brittiske överrabbinen Jonathan Sacks: ”Ett av de mörkaste ögonblicken i vår judiska historia inträffade i juli 1938, ett år före utbrottet av andra världskriget, då representanter från 32 länder samlades i den franska kurorten Evian för att diskutera den humanitära flyktingkatastrof som alla visste var på väg i Europa. Judarna var desperata att lämna sina hemländer och sökte en tillflyktsort, men upptäckte att land efter land, nation efter nation, stängde sina dörrar för dem. I själva verket sa alla att Hitler var judarnas problem och inte de andra nationernas.” 

Rubriken till Jonathan Sacks artikel – ”Du skall älska främlingen, ni har själva varit invandrare” – är hämtad ur den bibliska befallningen som är en av judendomens grundpelare (3 Mos 19:34).

Det är känslomässigt svårt, omöjligt, att avvisa sådana argument till stöd för asylrätten för flyktingarna. Vem kan vara oberörd vid åsynen av den livlösa kurdiska pojken på stranden i Turkiet, eller av yazidiernas desperata flykt undan Islamiska statens barbari? Det vore omänskligt att inte reagera med medkänsla på skildringar av dessa lidande människor. För judar, kanske mer än för några andra, väcker sådana bilder fasansfulla minnen från vårt eget kollektiva förflutna: flykt, hemlöshet och dödande.

Vem är jag, som själv kom hit som flykting för 45 år sedan, att missunna andra drömmen om en bättre framtid i det fredliga Sverige?

Men samtidigt uttrycker allt fler judar i dagens Europa en oro för vad denna migration på sikt kommer att innebära. Hur kommer invandringen av hundratusentals människor från Mellanöstern och Nordafrika, men även Afghanistan, att förändra våra länder? I vilken utsträckning kommer denna invandring att påverka den judiska minoritetens situation i Europa med redan stora muslimska och arabiska minoriteter?

Det är svåra frågeställningar i en tid då syriska flyktingar – unga män, barnfamiljer och ensamkommande barn – ser flykten till Europa som sitt enda hopp om att kunna överleva både Assadregimens och IS terror.

De flesta europeiska länder står inför redan stora problem att integrera befintliga minoriteter och invandrargrupper. Integration inne- bär, varken mer eller mindre, accepterande av ”västerländska värderingar” i de europeiska asylländerna. Dessa värderingar definieras i vår lagstiftning av vår samfällda historiska erfarenhet och vårt gemensamma europeiska kulturarv. Det kommer att krävas en stor ansträngning av mottagarländerna och av de asylsökande för att skapa förutsättningar för integrationen – genom att komma till rätta med kvinnofientliga föreställningar, antidemokratiska attityder och djupt rotade antijudiska fördomar med rötter i Mellanöstern.

Många emigranter från länder som Syrien och Irak har hela sitt liv närts med antisemitismen och hat mot demokratiska och liberala värderingar. Redan före den senaste flyktingkatastrofen var antisemitismen ett konstant tillstånd i Mellanöstern. Där sprids hatet mot judar i statligt ägda massmedier, skolböcker och religiösa predikningar. Detta når sedan – och påverkar – muslimska minoriteter i Europa, inklusive i Sverige, genom internet, parabolantenner och våldsamma demonstrationer. Ett exempel: den 7 mars 2009 på Möllevångstorget i Malmö, där folkmassan skanderade ”Hayber, Hayber ya Yehud!” Denna traditionella arabiska ramsa syftar på profeten Mohammeds massaker på den judiska befolkningen i staden Hayber år 629. Vid en annan demonstration i Oslo samtidigt ropades det ”Itbah el Yahud”, som rätt och slätt betyder ”Slakta judarna!”

Hittills de senaste åren har islamistiskt våld och terror dessvärre accelererat – från Paris och Köpenhamn till Bryssel och Malmö. Synagogor, skolor och koscher matbutiker har angripits; rabbiner bespottats och judar med kippa på huvudet misshandlats på öppen gata. ”Judarna” ses av extrema islamister som ansvariga för allt som betraktas som ”islams fiender”: modernitet, sekularisering, kvinnans jämställdhet, religionsfrihet, homosexualitet och rätten att häda. ”Judarna” anklagas för att stå bakom de flesta världskonspirationer som förklarar de olika ländernas politiska, ekonomiska och sociala misslyckanden.

Om den tilltagande antisemitismen i Malmö har bland annat Nalin Pekgul, före detta riksdagsledamot (S) med muslimsk, kurdisk bakgrund, vittnat. Hon ger åtskilliga exempel på hur judehatet sprids av predikanter som i svenska moskéer hetsar mot judar och homosexuella (en verksamhet som finansieras med statliga medel).

En svensk studie från 2005 av Forum för levande historia och Brottsförebyggande rådet visar att omkring 39 procent av de som i Sverige betraktar sig som muslimer hyser ”systematisk antisemitisk inställning” – att jämföra med 5 procent för hela landets befolkning. Forums undersökning 2010 av svenska gymnasieungdomars attityder till judar visar att 18 procent hyser antisemitisk uppfattning, att jämföras med 55 procent bland ungdomar med muslimsk bakgrund.

Dessa nedslående siffror bör inte förvåna. Enligt attitydstudien ADL Global 100 uppvisar upp till 90 procent av befolkningen i länderna i Mellanöstern antisemitiska uppfattningar (i till exempel Irak 92 procent, Algeriet 87 procent). Det är indoktrineringen i Mellanöstern som avspeglas i statistiken för antisemitismen i Malmö.

Jag är orolig för denna utveckling, även om jag utgår ifrån att inte alla muslimska migranter och invandrare i Sverige är antisemiter. Men jag kan inte bortse från att en hög andel av dem, av allt att döma, är det; tillräckligt många för att hota mig, mina närmaste, den judiska minoriteten och det öppna, demokratiska, svenska samhället jag vill leva i.