Språkundervisning i kris

Vem kan skriva med egna ord?

Publicerad 2013-01-10 09:01

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln
Victor Malm skriver magisteruppsats i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, är redaktör för tidskriften Ordkonst och frilansskribent.

Foto: Maria Uvelöv Victor Malm skriver magisteruppsats i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, är redaktör för tidskriften Ordkonst och frilansskribent.

Svenska studenter anklagas för att skriva allt sämre. Det är dock inte deras fel, utan beror på ett system som gör kunskap till en vara och alla studenter till kunder, skriver litteraturvetaren Victor Malm.

Svenska studenter anklagas för att skriva allt sämre. Det är dock inte deras fel, utan beror på ett system som gör kunskap till en vara och alla studenter till kunder, skriver litteraturvetaren Victor Malm.

Jag är ganska vanlig. Jag kommer från en mellanstor svensk stad och har skilda föräldrar, den ena har högskoleutbildning och den andra har det inte. Nästan alla jag växte upp med och alla jag kände hade en liknande bakgrund. Innan jag började gymnasiet för sex år sedan tror jag inte att jag kände till tidningen som jag skriver det här i. Och om jag gjorde det hade jag åtminstone aldrig läst den, min dåvarande flickvän drev med mig för att jag hade en kvällstidning som startsida. Jag förstod inget alls: nyheterna var väl desamma? Eller? Samma sak med böcker. Huvudsaken var väl att man läste. Hon blev alldeles chockad när jag inte hade en aning om vem Henrik Ibsen var, eller att han hade skrivit en pjäs som hette ”Peer Gynt”. Hennes uppväxt var nog på sätt och vis lik min, men också väldigt annorlunda. Det satte i gång något i mig, ett ångloks hunger efter kol.

Jag var, och är, inte alls utan privilegier – tvärtom. Mina föräldrar gjorde tidigt klart för mig att det var viktigt med skolan, att det var viktigt att läsa och att det var viktigt att bry sig om vad som hände i världen. Det är privilegierat. Inte många av dem jag växte upp med hade sådana förutsättningar.

Nog är jag medveten om att de flesta av er är medvetna om detta, att det finns omständigheter och strukturer som på olika sätt styr och betvingar våra liv. Men med anledning av vad som den senaste tiden har sagts om svenska studenters oförmåga att använda sitt eget språk känns det alldeles nödvändigt att skriva lite på några näsor.

Efter gymnasiet började jag läsa i Lund, och väl där tog jag ett ganska traditionellt snitslat humanioraspår. Jag läste filosofi, konsthistoria och litteraturvetenskap och tog ut en kandidatexamen i det senare efter prick tre år.

På sätt och vis var ankomsten en chock. En kväll för något år sedan såg jag, bland andra, kulturjournalisten Björn af Kleen i ett panelsamtal om traditioner vid Lunds universitet, och han sa en grej som sammanfattar varför det var en chock. Precis som han förväntade jag mig att universitetslivet skulle bestå av diskussioner om Homeros och Goethe under magnoliorna i Lundagård med professorer som inte ville annat än att få litteraturen att bubbla i mitt blod. All den lärdom och kunskap som i min sinnebild låg som ett os över staden skulle bli min (på något magiskt vis).

Så var det förstås inte. Som alla andra hamnade jag i kalla klassrum där en jätterationell utbildningsekonomi mest ville slussa oss godkända vidare till nästa termin.

Också när jag läste litteraturvetenskap, ett ämne där man föreställer sig att skrivande och läsande är viktigare än någonting annat, talade vi aldrig om vad det innebar att läsa, eller att skriva. Eller för den delen varför det var viktigt. Jag hade kursare som skulle bli svensklärare och mest tyckte alltihop var någonting de bara skulle plåga sig igenom: det var examen, jobbet, som var siktet. Jag hade kursare som inte visste varför de var där, enkla CSN-pengar, kanske. Jag hade kursare med bakgrund som liknade min. Jag hade också kursare vars föräldrar var professorer och journalister och lärare och författare. En ansenlig del av dem som visste varför de var där kom från den senare gruppen. Vi andra fick komma på det själva.

Det var också för dem det var självklart att skriva. Likaså att det är en färdighet man förvärvar genom arbete. Det är nästan uteslutande människor från den gruppen som nu poppar fram i tidningar här och var. De andra ser jag knappt till längre.

Det har sagts att studenterna ser sig själva som kunder som väntar att skolan ska leverera dem kunskap. Så är det säkert. Men samtidigt ses studenten som en kund av skolan. I huvudsak är man en siffra på ett papper som ska uppnå några mål så att institutionen får pengarna de behöver. När politiske chefredaktören PJ Anders Linder skriver om detta i SvD, och när ett antal historiker från Uppsala gör detsamma i Upsala Nya Tidning, får de nästan det att låta som om det är studenternas fel att de inte kan läsa och skriva.

Min erfarenhet är snarare att skolan och studenterna delar syn. En syn som grundas i att det viktiga inte är vad man lär sig utan att man lär sig och därmed kan lämna universitetet i tid god nog för att bli en kostnadseffektiv medborgare. Det är kvittot på resultatet som ska redovisas, inte färdigheterna man tillgodogjort sig.

Att beskylla skolan och lärarna för att elever läser dåligt är som att beskylla kulturredaktörerna för den meningslösa kulturdiskussionen. Strukturen som styr är större än så (om inte annat borde min analogi understryka det). Problemet är väl det vanliga: vi står mitt i den och kan därför inte se någonting annat.

Jag tror problemet ligger i det språkbruk och synsätt som sipprar genom allt och säger till oss att vi är kunder; att vi är konsumenter och att vi ska bli någorlunda effektiva och bidragande medborgare. Och att det är primärt. Att vara en god konsument är inte direkt något som förutsätter vidare goda kunskaper i något så sekundärt som läsande och skrivande. Kanske är det till och med något som missgynnar de krafter som vill göra oss till hyggliga och medgörliga kunder vars huvudsakliga uppgift är att driva fram tillväxt.

Att kunna läsa är ju, bland annat, att kunna se varför det står som det står – vad tanken bakom är – och att kunna skriva är förstås inte bara att meddela information. Det är också att kunna tvinga tanken från spåret där det av gammal vana vandrar. Kanske kan man kalla det att se världen med egna ord. Ni minns väl skolan? Skriv med egna ord… Att lära sig det är att få makt över sin egen tillvaro – och det är väl så här i det vi gärna kallar individualismens tidevarv något fint.

Missförstå mig inte: jag tror inte vi är utsatta för en stor konspiration av illasinnade och pengakåta storföretag som vill göra oss till dumma men nöjda konsumenter. Men jag tror att ett system och samhälle där ekonomin är viktigast och mest intressant får oss att hamna här. Som någon smart sa så är ekonomerna det nya prästerskapet.

Att kunna läsa och skriva väl är ett privilegium i dag, förbehållet dem som kommer ur en medelklass där läsande och skrivande ärvs – och det är knappast något vi ändrar på genom att dela ut Olof Lagercrantz handbok i frågan till landets samtliga högstadieelever (även om det vore fint).

Tipsa via e-post

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Mer från förstasidan

hamilton_144102
Foto:TT

Gick sämre för svensken. Formel 1-föraren Lewis Hamilton imponerade i lördagens tidskval.

Därför är stallet så mycket bättre. Överlägsenhet i inledningen av formel 1-säsongen var en gåta. 53  6 tweets  46 rekommendationer  1 rekommendationer

rosberg-244
Foto:AFP

Föreslår sänkt pensionärsskatt. De som tjänar över 60.000 kronor får betala sänkningen. 11  4 tweets  7 rekommendationer  0 rekommendationer

pengar_144102
Foto:TT
Annons:
deckare_500
Foto:Alamy

DN bjuder på deckarläsning för långa, lata påskdagar. Ladda ner här.

premium DN recenserar boken. Isande om mordlysten drömprins.

Annons:
Annons: