Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Vi ska minnas Förintelsen som helt begriplig

Georg Klein fotograferades av Alexander Mahmoud i torsdags.
Georg Klein fotograferades av Alexander Mahmoud i torsdags. Foto: Alexander Mahmoud

Den 27 januari har det gått 70 år sedan Auschwitz befriades. Minnesdagen för Förintelsens offer kommer i år att uppmärksammas i stora delar av världen. Men de som själva bevittnade och överlevde historiens mest systematiska folkmord blir allt färre. Därför har DN bett tre svenska överlevande att med egna ord berätta om vad minnet av Förintelsen betyder i dag – och varför det är viktigt också i framtiden. I dag skriver cancerläkaren Georg Klein.

Björn Wiman, DN:s kulturchef

Varför är det viktigt att komma ihåg Förintelsen?

Den ungerska filosofen Agnes Heller har vidhållit att såväl judarna som antisemitismen är odödliga. De följer varandra som skuggan följer kroppen. De har sitt ursprung i den antika världen, och har fortsatt utan avbrott under hela historien. Antisemitismen ”muterar” ständigt, den använder nya argument, men de är bara variationer av samma grundtema. Om inte judarna skulle klä sig annorlunda, äta annan mat, leva i sin egen värld, om de inte vore kapitalister, eller kommunister, skulle man inte tycka illa om dem, men så länge de envisas med att… och så vidare. I våra dagar döljer sig argumenten ofta bakom Israelkritiken. Den så kallade ”blodanklagelsen” att judar mördar kristna barn och använder deras blod för det judiska påskbrödet förekommer nu endast i den mest primitiva argumentationen. Viktigare är beskyllningen att judarna strävar efter världsherravälde, att de styr pressen, bankerna och även många regeringar i öst och väst. ”Sions vises protokoll” kan fortfarande spöka som ”bevis”. Det faktum att domstolar i tre olika länder har visat att det hade fabricerats av den hemliga polisen i Tsarryssland har inte ändrat argumentet.

Hitler, som på sin tid var en typisk representant för den österrikiska antisemitismen, trodde på sanningshalten i Sions vises protokoll. För man argumentet till sin logiska slutsats måste judarna förintas. Under krigsförhållanden, då det är brist på förnödenheter, kan man inte komma till någon annan slutsats. Detta sägs inte för att ursäkta en av alla tiders största förbrytare, utan endast att skildra hur man målade in sig i ett hörn.

Till skillnad från andra moderna antisemiter fick Hitler den högsta makten i en stor, stark stat – och med demokratiska medel! Det öppnade vägen för honom för att verkställa massmordet med en tidigare aldrig skådad industriell effektivitet.

Den ofta framförda uppfattningen att Förintelsen är ”obegriplig” är bara en undanflykt. Det är den inte. Men dess förverkligande var minst sagt osannolikt.

Man bör också notera att mordet på judarna var endast tänkt som ett första steg inom ”Generalplan Ost”. Senare skulle ”underlägsna raser” – bland dem alla slaviska folk – förslavas. De skulle lära sig att deras livsuppgift är att tjäna sina, ur ”rasbiologisk” synpunkt överlägsna germanska herrar. De skulle inte få skolas mer än att de kunde läsa trafikskyltar. Vågar man tänka igenom detta kan man inte undvika att ställa den mest skrämmande frågan: hur skulle Europa se ut i dag om inte Churchill hade funnits?

Det är viktigt att förstå hur saker och ting hänger ihop och vilka krafter styr människors handlingar. Betydelsen av att ha en illusionsfri bild av verkligheten kan inte överskattas.

Min bortgångne gode vän Stig Claesson (alias Slas) undrade en gång om mina erfarenheter från Förintelsen kunde ha gjort mig krigsskadad. Nej, Stig, svarade jag, det är du och övriga svenskar som är fredsskadade. Århundradena utan krig, revolution och andra stora omvälvningar har format er tro att människan är i grund och botten god.

Det är en farlig illusion. Människan är kapabel till vilka illgärningar som helst, särskilt under stressande omständigheter. Hon kan också vara hjälpsam och god. Denna plasticitet är av central betydelse för hela vårt väsen.

Den senaste tidens ökning av våldsamheter – med IS som ett av flera skrämmande exempel – borde ha varit en tankeställare om människans inneboende potential till det onda. De illustrerar hur fredliga eller rentav idylliska situationer blixtsnabbt kan slå om till motsatsen. Insikten om detta hämmas dock av önsketänkandet att det inte kan bli så illa här hos oss. Vi är avancerade, upplysta, demokratiska och fredliga. Det kan drabba ”dem där nere”, men inte oss.

Det är ingen realistisk bild. Förintelsen är ingen principiell nyhet för det tjugonde århundradet. Massmord och så kallad etnisk rensning har förekommit och förekommer alltjämt i olika former. Den nazistiska varianten har dock fört in det industriella massmordet, unikt i sin organisation, effektivitet och totala skamlöshet.

Förnekelse av Förintelsen förekommer, särskilt hos nynazister och andra antisemiter, men den är svår att upprätthålla i längden. I stället gömmer man sig bakom det redan nämnda ordet ”obegripligt”. Men det är helt begripligt om man verkligen vill ta reda på vad som hände och är villig att sätta sig in i ämnet. Ofta tar dock det kategoriska, tanklösa omdömet det reflekterande arbetets plats.

Vi behöver minnas Förintelsen som ett exempel på vår arts inneboende kapacitet till den yttersta ondskan, samtidigt som vi också måste hålla dess motsats – godheten och respekten för moraliska värden – i minnet.

Det är viktigt att handskas med faran, på samma sätt som med andra faror. Vi kan skydda oss mot högvoltsledningar, framrusande tåg, farliga strömmar och rovdjur. Men tänk om ett barn skulle få för sig att ta en promenad bland björnarna på Skansen för att klappa den stora nallen?

Vi bör minnas för att kunna överleva, även om våra samhällen skulle råka ut för extrema stressituationer som svält, överbefolkning eller väpnade konflikter. Det är inte så omöjligt som det låter här och nu.

”The readiness is all” (”Att vara beredd är huvudsaken”), säger Hamlet.

Georg Klein.

Georg Klein är professor i tumörbiologi och författare. Han föddes i Budapest 1925 i en judisk-ungersk familj, som utrotades i Auschwitz. Han själv lyckades under dramatiska omständigheter rymma från en fångtransport och kom som 22-åring till Sverige 1947, där han fullbordade sina studier i medicin. Vid sidan av arbetet som cancerforskare, har han skrivit flera böcker, bland annat ”Pietà” (1989), ”Korpens blick. Essäer om vetenskap och moral” (1998) och ”Jag återvänder aldrig. Essäer i Förintelsens skugga” (2011).