Vi tolererar inte dansk sexism

Foto: Jonatan Stålhös

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

I Sverige har feminismen segrat med resultatet att svenska kvinnor förtrycker män. Det skrev den danske antropologen Dennis Nørmark i ett öppet brev i går. I dag svarar författaren Nina Björk i en replikväxling som publiceras samtidigt i DN Kultur och i danska Politiken: "Jag är övertygad om att många av mina danska systrar applåderar den feministiska kampen."

I Sverige har feminismen segrat med resultatet att svenska kvinnor förtrycker män. Det skrev den danske antropologen Dennis Nørmark i ett öppet brev i går. I dag svarar författaren Nina Björk i en replikväxling som publiceras samtidigt i DN Kultur och i danska Politiken: "Jag är övertygad om att många av mina danska systrar applåderar den feministiska kampen."

Feminism är en politisk rörelse för att göra kön till en ointressant kategori i en människas sociala liv. Att födas med ett visst könsorgan ska inte ha någon betydelse för vilka förväntningar som ställs på en, vilket arbete man får, vilken lön man får, hur svårt eller lätt det är att bli vd eller vara hemma med småbarn, hur sällan eller ofta man får se sin kropp exploateras för att sälja allehanda produkter.

För Dennis Nørmark är en sådan frihet från könsföreskrivna manus någonting negativt. Enligt honom är nämligen män och kvinnor väsensskilda varelser, med var sina olika sätt att vara i världen och värdera vad som är viktigt i tillvaron. Män är konkurrensinriktade, rationella, logiska och inriktade på dominans och ära. Kvinnor är känslosamma, religiösa och önskar sig få men intensiva sexuella relationer. Huruvida dessa skillnader beror på biologi eller kultur är enligt honom ointressant. Det intressanta är att enskilda kvinnor och män, samhälle och kultur värdesätter och upprätthåller skillnaderna.

Annons:

Läs Dennis Nørmarks artikel: Kære svenskere

Samtidigt säger Nørmark sig tro på jämställdhet; en jämställdhet som bejakar skillnaderna mellan könen. Hur ser en sådan jämställdhet ut i praktiken? Vilka skillnader är det som ska bejakas? I Sverige tjänar i dag kvinnor mindre än män för samma arbete; de äger färre fastigheter, företag och mark, de har svårare att nå toppositionerna inom både privat näringsliv och universitet, de har fortfarande huvudansvar för hem och barn, de utsätts i betydligt högre grad än män för våld i nära relationer. Är detta skillnader som bör bejakas? Om inte – varför inte? Eftersom ursprunget till skillnaderna enligt Nørmark inte är intressant, kan det ju enligt honom inte vara de eventuellt naturliga skillnaderna som bör bejakas och de kulturellt skapade som inte bör bejakas. Så enligt vilka kriterier skiljer man i ett samhälle den könsskillnad som bör bejakas från den som inte bör bejakas?

Vart för oss egentligen uppmaningen att "bejaka könsskillnaderna"? Låt oss tillfälligt anta att Nørmark har rätt, män och kvinnor är väsensskilda. Vad gör vi i så fall med dessa skilda värdesystem, det manliga respektive det kvinnliga? Hur värderar vi dem? Ja, enligt Nørmark bör jag som enskild kvinna över huvud taget inte värdera dem, inte välja mellan dem. Eftersom jag är kvinna bör jag försvara och upprätthålla de "kvinnliga" värderingarna. Eftersom du är man bör du försvara och upprätthålla de "manliga" värderingarna.

Vad kräver en sådan manöver? Det kräver att den enskilda individen smiter undan från sitt eget ansvar att tänka, känna och värdera. Det kräver att den enskilda individen inte tar ställning utifrån frågan "vad är rätt?"– utan i stället svarar "detta är rätt eftersom jag har ett visst kön". Om det är viktigare att upprätthålla skillnaderna mellan könen än att som människa stå för den världsbild hen finner vara den riktiga oavsett hur hen ser ut mellan benen lever vi verkligen i ett könsfixerat universum. Och det är inte feministerna som står för denna fixering vid könet. Det är Dennis Nørmark.

Han talar vidare om den "mångfald" som följer på att det finns "två olika kön". Men jämför den "mångfalden" med den som skulle följa av att vi är nio miljoner människor i vårt land – nio miljoner människor som skulle kunna tänka, värdera och känna fritt, oavsett kön! Enligt Nørmark skapar mångfald "innovation, framsteg och resultat", men en mångfald som enbart rymmer två kön är inte mycket till mångfald.

Så inte ens utifrån Nørmarks egna premisser – män och kvinnor bebor var sina universum, olikhet är bra och mångfald skapar innovation, utveckling och resultat – blir hans resonemang logiskt. Hans tankekedja håller inte vad den lovar eftersom den stänger in den mångfald som männi­skor utgör i en tvåfald, män respektive kvinnor. Vilken reducering av det mänskliga!

Nørmark påstår att på kön följer givna värderingar och givna öden. Dessa givna värderingar och öden bör enligt Nørmark samhället uppmuntra och bejaka. Han menar att detta i dag sker i högre grad i Danmark än i Sverige och att Danmark därför är ett föregångsland. Men vänta lite! Att kategorin kön avgör individens öde, har vi inte sett det tidigare i historien? Har vi inte levt i samhällen där kön var en avgörande faktor i människans liv? En faktor som den enskilda var så fången i och av att hon inte kunde, ens formellt, skapa sitt eget liv? Så avgörande att hon faktiskt inte hade rätt att göra detta.

En gång i tiden var det ett argument mot kvinnlig rösträtt att kvinnor var så känslosamma och icke-logiska att det vore farligt att låta dem delta i samhällets politiska angelägenheter. Enligt Nørmark är kvinnor fortfarande mer känslosamma och ickelogiska än män. Var det alltså fel att ge dem rösträtt? Antagligen skulle Nørmark svara nej på den frågan – i dag. Men då, när de historiska striderna utspelade sig? Betonandet av skillnader mellan könen har aldrig stått i jämställdhetens tjänst. Jag hittar inga argument för att det skulle göra det i dag heller.

Om könsskillnader ska bejakas av samhället innebär det att detta samhälle välkomnar varje ny individ genom att säga "vi vet redan vem du är". Om en sådan förförståelse av den enskilda människan verkligen genomsyrar den kultur där denna människa växer upp och formas medför det oundvikligen att hon berövas möjligheter. För Dennis Nørmark är det av godo. För mig är det av ondo. Oavsett vilket: att påstå att en sådan förförståelse av individen är det ytterst moderna är helt enkelt felaktigt.

I dag är det i materiellt hänseende lättare att vara man än kvinna i Sverige: män tjänar bättre, äger mer och har större ekonomisk makt än kvinnor. Om feminismen verkligen skulle segra skulle dessa materiella privilegier tas från män som grupp och delas med kvinnor som grupp. Men, skriver Nørmark, en sådan utveckling vill män inte se och därför ska inte heller kvinnor kräva den. "Om män ska göra avkall på privilegier, status och positioner, är det under förutsättning att de ska kunna se det som en fördel för sig själva. Annars kommer de att se det som en intressekonflikt och en kamp om resurser och makt."

Men feminismen handlar ju, som alla politiska kamper, om en konflikt om resurser och makt! Det är ju det som är politisk kamp. Byt ut "män" i citatet ovan mot "vita" under kampen mot apartheid i Sydafrika: "Om vita ska ge avkall på sina privilegier, sin status och ställning, är det en förutsättning att de ska kunna se det som en fördel för dem själva. Annars skulle de uppleva det som en intressekonflikt och en kamp om resurser och makt." Eller mot "brukspatroner" under arbetarrörelsens barndom när fackföreningar var förbjudna, eller "slavägare" under slaveriets tid i Nordamerika. De grupper i ett samhälle som har haft makt och resurser har aldrig aktivt själva velat mista dessa. Om de ändå har förlorat dem beror det på en politisk motståndsrörelse som inte har bett om lov när den kräver sin rätt.

Feminister kräver sin rätt. Sin eko­nomiska och sin politiska rätt. Feminister vägrar godkänna de manliga privilegierna. Och vi tänker inte fråga männen: "Är det okej, eller upplever ni er hotade nu?"

Nørmark talar om Danmark som ett "föregångsland", och han uppskattar Julian Assanges uttalande om Sverige som ett "feminismens svar på Saudiarabien". Varför? Därför att en anklagelse mot Assange om våldtäkt är under utredning. En rättegång kan alltså komma att avgöra den fråga om skuld som varken Nørmark eller jag har någon som helst aning om. Det är så det går till i en rättsstat: anklagelser om brott utreds.

Hur tänker Nørmark att anklagelser om brott ska hanteras? Ska ett gäng män sitta och känna vad som är rätt eller fel? Vilket är mest saudiarabiskt?

Att anklagelser om sexualbrott utreds är enligt Nørmark ett tecken på en "en aggressiv och mansfientlig svensk feminism" som hyser en föreställning om kvinnors särskilt "sårbara 'kyskhet'". Ärligt talat: jag förstår ingenting. Hur kan kvinnors rätt att bara ha sex när de själva vill ha sex ses som uttryck för en föreställning om att kvinnors sexualitet är kysk? Om vi anser att anklagelser om våldtäkt bör utredas, är det för att vi anser att kvinnor är kyska? Gäller det i så fall även om våldtäkts­anklagelsen kommer från en man mot en annan man? Om någon man anmäler en annan man för våldtäkt och rättsväsendet svarar med att utreda denna fråga – beror det på att rättsväsendet hyser en föreställning om att den anklagande mannen i fråga är speciellt kysk och sårbar?

Nørmark målar upp en bild av Sverige som ett land där feminismen har segrat, och han tror att en sådan seger skulle innebära att kvinnor nu förtrycker män här. I Sverige har vi, enligt honom, skapat ett samhälle "på kvinnors premisser", vi har "infört kvinnliga värden som kulturell norm och aktivt kuvat det som män sätter värde på", vi har fråntagit männen "deras lagenligt uppnådda privilegier" och vi "jagar män ut­ifrån deras sexua­litet".

Jag kan lugna dig, Dennis Nørmark. Inget av detta har skett. Vi lever i samma kapitalistiska ekonomi som ni, i samma liberala samhälle som ni. Det innebär – som varje materialist vet – att det ställs samma krav på oss som på er, att det ekonomiska systemet sprider samma normer här som hos er. De kraven och de normerna handlar om just det som Nørmark kallar "manligt", det vill säga en beredskap och förmåga hos den enskilda att vara ensam och stark, att konkurrera ut sina medmänniskor (som skolelev, som arbetstagare, som företagare, som bostadsköpare), att med vassa armbågar slå sig fram mot toppen av hierarkin. Solidaritet och rättvisa får stå tillbaka för konkurrens och ökande klyftor.

Huruvida man tycker att detta är bra eller dåligt har inte att göra med vilket kön man har, utan med vilken politisk dröm man bär på. Inte heller feminister är ense om hur vi ska förhålla oss till denna politiska och ekonomiska utveckling; vissa av oss kämpar för kvinnors rätt att konkurrera på lika villkor som män i ett samhälle där ekonomisk tillväxt är övergripande mål, vissa av oss önskar ett helt annat samhälle. Men att vi feminister skulle ha "vunnit så in i helvete" stämmer helt enkelt inte.

Det som möjligen stämmer är att vi har lyckats uppnå en lägre toleransgrad för sexism i Sverige än i Danmark. Att talande påklädda män betraktar och kommenterar tysta, nakna kvinnor ser vi inte som ett "föregångsbeteende" för oss att ta efter. Den historien är urgammal och den har funnits – och finns fortfarande – även hos oss. Om den är mindre accepterad här i dag än den är hos er är det resultatet av feministisk kamp. Jag är övertygad om att många av mina danska systrar ser detta som en framgång.

För detta är ju också en fråga om makt; vem ska ha rätt att avgöra huruvida objektifiering av kvinnokroppar i offentligheten ska ses som förnedrande sexism eller som ett härligt bejakande av könsskillnader? Jag hävdar min rätt att kalla det för det förstnämnda. Och ja, Nørmark, det beror delvis på att jag som kvinna ser mig som ett offer för den sexismen. Ser mig som offer eftersom jag är det – att vara ett offer är inte som du tror något som den enskilda fritt väljer att vara eller inte vara. Där­emot är jag ett offer som vägrar acceptera handlingen som gör mig till offer.



Läs mer:

Kære svenskere

Andra har läst

Mer från förstasidan

 Presidentens hälsning till motståndarna. Republikaner hotar stämma Obama.

obama_144102
Foto:AP
Annons:
nigeria_144102
Foto:AP

 Tioårig flicka med bombbälte gripen i Nigeria. Misstänks ha tagits av Boko Haram.

Annons:

 På Södermalm i Stockholm. Två personer skadades vid en lägenhetsbrand på Krukmakargatan.

brandbil_144102
Foto:TT
hammarby-500
Foto:Emma Eriksson

 ”Det är här vi hör hemma.” Arenan är bristfällig – men laget vill stanna kvar.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: