Kommuner ute i landet utvärderar sina kulturpolitiska satsningar alltför summariskt. Trots att det finns tydliga regler för hur verksamheterna ska kvalitetssäkras, har alla uppföljningar samma problem: de är osystematiska, otillgängliga, svåröverblickbara och ojämförbara, enligt en färsk rapport från tankesmedjan Timbro. ”Noll koll. Bristande uppföljning av kommuners kulturverksamhet” offentliggörs i dag. Den är gjord av curatorn Robert Stasinski tillsammans med nationalekonomen Sofia Hansson.
– Eftersom kulturfinansiering baseras på offentliga medel är det rimligt att man kan påvisa att den är nyttig, och att kommuninvånarna får veta hur väl satsningar slagit ut. Så att man kan basera framtida satsningar på befintliga exempel, säger Robert Stasinski.
– Om man kan påvisa effekterna kommer kulturen i jämnhöjd med och tas på allvar som politikområden vilka på ett helt annat sätt redovisar resultat. Kulturen räknar hur många besökare museerna och biblioteken har, inte hur de faktiskt påverkar medborgarna.
Författarna har på djupet undersökt fem kommuner Botkyrka, Gotland, Karlstad, Sandviken och Sundsvall. Alla är kommuner som lägger runt sex procent av sin totala budget på kultur, och politikerna där är angelägna om att förmedla bilden av ett starkt engagemang för kultur- och fritidssektorn.
Samtidigt finns en ovilja och oförmåga bland kommunernas politiker att utvärdera de kultur- och fritidsverksamheter som får offentligt ekonomiskt stöd.
När uppföljningar dock görs blir de alltför övergripande utan djupgående analys av hur verksamheterna fungerar. Något som aldrig skulle passera inom andra politikområden, till exempel på skolområdet.
– De vi mött fnyser åt att behöva förklara konst för utomstående – det är lite som med gudsbegreppet. Jag tror dock inte konst och kultur vad beträffar utvärdering behöver särskilja sig nämnvärt från andra områden, säger Robert Stasinski.
Vill man inte diskutera de här sakerna tar man heller inte kultur på allvar, är rapportens poäng. Utvärderingsmetoder saknas inte, och internationell forskning visar att utvärdering och uppföljning är avgörande för att kulturverksamheternas kvalitet ska upprätthållas. Men metoderna tillämpas inte i någon större utsträckning i de undersökta kommunerna.
– Det finns så otroligt mycket att göra mer än att bara fråga ”var det här kul?” eller ”hur många gånger har du gått på biblioteket?”. De medborgarundersökningar som görs borde kompletteras med kontroll av hur organisationerna som jobbar med kultur fungerar. Hur når de ut till specifika grupper, hur behandlar de sina anställda, hur etablerar de kontakter med andra kulturskapare, säger Robert Stasinski.
Han är orolig för att dåligt pålästa politiker ska sätta käppar i hjulet för den pågående regionaliseringen av kulturpolitiken.
I flera regioner i landet har den så kallade samverkansmodellen införts. Den ger regionerna ansvar över fördelningen av statliga bidrag till kulturen. Kulturrådets generaldirektör Kennet Johansson tror att utvärderingen av kulturen inte försämras bara för att den decentraliseras.
– Modellen ställer inte mindre krav än i dag. Tydlig uppföljning och utvärdering av kulturverksamheter är nödvändig för att regeringen ska kunna fördela pengar. Regionerna har åtagit sig uppdraget och måste se till att resurserna finns, säger Kennet Johansson som är medveten om att utvärderingar ibland tenderar att bli beskrivningar av vad en organisation gjort och inte effekterna av vad man gjort.
Stina Oscarson, chef för Radioteatern i P1, tycker liksom rapportförfattarna att de som har hand om våra skattepengar kan bli bättre på att följa upp vad pengarna går till. Men hon tycker rapporten andas en för svag tillit till att konst och kultur har ett självklart värde, som inte är ekonomiskt.
– Vi förlorar något väsentligt på vägen om vi mäter kulturella värden mot ekonomiska. Vi borde stödja kulturpolitikerna i att tala om värden bortom den ekonomiska nyttan, vidga deras spektrum. Det är anmärkningsvärt att ordet konst inte finns någonstans i rapporten, säger Stina Oscarson.