Kulturutredningens förslag bygger på en radikal sammanslagning av myndigheter. Vad det skulle kosta är oklart. Utredarna föreslog att Statskontoret under våren skulle räkna på förslagen, men kulturdepartementet lade aldrig ut uppdraget.
Det hör till ovanligheterna att en utredning inte räknar på kostnaderna själv, men kulturutredningens sekreterare Maria Eka säger att inga beräkningar gjorts eftersom allt skulle rymmas inom den nuvarande budgeten. Att man ändå ville ha Statskontorets hjälp berodde på att man borde ”se exakt vilka effekterna blir”.
Mikael Halápi på Statskontoret är förvånad över att utredningen aldrig kontaktat Statskontoret.
– Det normala är att kostnadsberäkningarna är klara innan en utredning skickas på remiss – annars är det svårt för remissinstanserna att ta ställning, säger han.
Få utvärderingar av myndighetssammanslagningar har gjorts. Riksrevisionen granskar just nu ett antal sammanslagningar och omlokaliseringar, men har inte hunnit dra några slutsatser.
– Man vet rätt lite av vad det kostar samhället utöver de direkta flyttkostnaderna, men det är ett generellt fenomen att man underskattar kostnaderna för det man vill göra, säger Björn Undall på Riksrevisionen.
Mikael Halápi säger att det är svårt att göra beräkningar över myndighetssammanslagningar, men att det är vanligt att kostnaderna hamnar i underkant och att vinsterna ofta dröjer betydligt längre än man trott.
Kärnan i kritiken från myndigheterna som berörs har varit att man inte bör förändra något som fungerar och som ingen är missnöjd med.
På Kulturrådet sitter en hel arbetsgrupp och försöker se vilka konsekvenserna skulle bli för myndigheten som i dag är centrum för bidragsfördelningen i kulturen. Det är inte helt lätt att förstå, säger generaldirektören Kennet Johansson.
– Vad är det man vill åtgärda? Sverige är ledande på flera områden – hur många som utövar kultur, brukar den, hur mycket som satsas på den? Är det den positionen vi ska behålla? Eller är det tvärtom en kris? Det framgår inte. I stället är det en diskussion om organisation, säger han.
På Sveriges Kommuner och landsting, SKL, undrar även handläggaren Calle Nathanson hur relationen mellan det nya Kulturrådet och supermyndigheterna ska se ut.
– Vad vill man faktiskt göra? Det vore klokt om man kan gå i god för att det faktiskt stärker kulturen. Risken är att det tar kraft och resurser. Ska verksamhet allokeras, och ska det då ske inom den ekonomiska ramen? Hur påverkar det i så fall anslagen till exempelvis fria grupper inom scenkonstområdet? frågar sig Nathanson.
Också riksarkivarie Tomas Lidman hade önskat sig mer av analys:
– Slutsatserna saknar relevans. Jag saknar en problembeskrivning av vad som blir bättre med utredningens förslag. Jag menar inte att det är problemfritt i dag, men jag kan inte se vad man löser med ett samgående. Det framstår som om myndigheterna har växt fram ad hoc, men de har växt fram under hundratals år.
På kulturdepartementet pågår arbetet med att närläsa kulturutredningen, men några färdiga förslag presenteras inte innan remisstiden går ut i slutet av maj. De 389 remisserna ska då bearbetas, förslag formuleras och räknas på medan resten av landet tar semester.
– Ambitionen är fortfarande att återkomma till riksdagen i september. Sedan får man se om det blir allt eller en del, säger Martin Sundin, handläggare på kulturdepartementet.