Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Kulturmannen. Porträtt av en utdöende art

Han har varit kulturens centrum i sekler. Både män och kvinnor har velat vara i hans närhet. Men nu faller Kulturmannen. Åsa Beckman skildrar hans liv. Och död.

Jag vet inte om ni märkt det än: men Kulturmannen håller på att dö. Man kan väl inte direkt säga att han har förstått det själv, men allt fler har börjat gestalta hans hädanfärd i böcker, konst och film.

Det är inte en slump att detta sker så här i början av 2000-talet. Kulturmannen är nämligen en produkt av förra seklet, av 1900-talet. Han har funnits tidigare i historien, men modernismen med sin starka individualism passade honom perfekt. Där hittade han fixstjärnor som Pablo Picasso, Ingmar Bergman, Ernest Hemingway. Och även om hans egen begåvning möjligen inte varit lika stor insöp han deras sätt att se sin plats i världen.

Kulturmannen har många älskansvärda egenskaper. Den viktigaste: frihetsbehovet. Han vill till varje pris få tänka fritt och skapa stort. Därför sätter han ofta en ära i stå fri från alla moralsystem – Kyrkan! Borgerligheten! Konvenansen! – som han gärna gisslar. Han vill blottlägga människans förljugenhet. Somliga dagar tyngs Kulturmannen av att vara den ende som ser och hemfaller då gärna åt tungsinne, ibland till och med cynism. För att råda bot på ledan söker han de autentiska ögonblicken, gärna omtumlande möten, där han återigen får kontakt med livsgnistan.

Man kan säga att Kulturmannen har ett heligt motto: allt för konsten! Hela livet står i konstens tjänst. Hans lyskraft blir därför stor, som alla som är hängivna en uppgift, och han har därför åtnjutit stor respekt i offentligheten.

Män har velat vara i hans närhet.

Men även kvinnor, många kvinnor.

Min första Kulturman mötte jag på en förlagsfest när jag var drygt tjugo. Han slog sig ner vid det bord där jag och några yngre kritiker satt, med orden: ”Dig har jag sett i en målning av Modigliani”. Vilket onekligen var en ganska vinnande öppningsreplik. Jag hade just publicerat en debattartikel om Ann Jäderlund och han berömde min ”oförstörda blick” för -poesi. Sedan pratade vi hela kvällen och med vinglaset i handen bligade Kulturmannen ut i lokalen och sa repliker som: ”Hur många av alla i det här rummet har inte glömt varför de en gång sökte sig till konsten?!! De har slutat att brinna!”

Vi gick genom försommarstockholm och han berättade att han hade kört fast i ett essäboksprojekt. Sedan tog han tunnelbanan ut till den villaförort där han och hans fru bott i tjugo år.

Ett par dagar senare låg en försändelse med en poesiantologi på mitt hallgolv. ”Läs sid 74” stod det i följe-brevet. På just den sidan fanns en dikt om en ängel som fick en äldre man att känna sig levande. Jag svarade per brev och det blev upptakten till några månaders intensiv kontakt. Han ringde på nätterna från sitt arbetsrum i källaren. Vi pratade och träffades. Jo, jag blev förälskad. Alla jämnåriga framstod som svåruthärdligt barnsliga.

Nu finns det ett litet krux med Kulturmännen. De utvecklar ofta en högst personlig tolkning av det där ordet frihet. De vill ha rätten att oberoende av tid på dygnet följa impulser och infall i ateljén eller arbetslägenheten. Men behöver samtidigt nära relationer. Det kan exempelvis vara fruar och barn, eftersom brist på avkommor dystra dagar för Kulturmännen ter sig skrämmande.

Redan den vardagsekvationen är lite marig att få ihop.

Än svårare blir det när Kulturmannen börjar behöva dessa möten med yngre kvinnor. Han vet inte riktigt hur han ska hantera detta plötsligt trängande bekräftelsebehov. Om den unga musan någon gång frågar: vart leder egentligen detta mellan oss? säger Kulturmannen gärna sådant som ”Jag har inte lovat dig någonting” eller ”Det finns ingen som jag respekterar så mycket som min fru” för att nästa dag skicka Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” med posten.

Dessa Kulturmän har länge behärskat kulturscenen. När jag i slutet av 80-talet började skriva på kultursidorna var deras priviligierade position fortfarande stark. De dunkade varandra broderligt i ryggen och lät blicken glida över alla de kvinnliga nytillskott som dök upp på olika kulturevenemang. Jag vågar påstå att säkert sjuttio procent av mina jämnåriga kvinnliga kollegor hade likartade erfarenheter av dessa Kultur-män. När vi jämförde våra möten verkade de nästan spöklikt synkade: de sa samma repliker, gav samma kulturinfärgade komplimanger och skickade till och med samma böcker.

Ett praktexemplar på en Kulturman är Hugo Rask i Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”. De senaste månader-na har förra årets August-vinnare dykt upp som exempel i diverse diskussioner, men jag måste ändå få använda hennes roman en gång till.

Hugo är en aktad konstnär. Han är av den digniteten att det ordnas seminarier om hans verk, och i hans studio på Östermalm omges han av hängivna assistenter. Med komisk precision fångar romanen Hugos närmast sakrala upphöjdhet. Han var, skriver Andersson, ”uppskattad för sitt moraliska patos i en ytlig samtid”.

Romanens hjältinna, poeten Ester, har länge beundrat Hugo på avstånd och bjuds in för att hålla föredrag om hans verk. När de efteråt presenteras för varandra säger Hugo att han aldrig känt sig så sedd och förstådd, vilket förstås varit Esters mycket listiga avsikt.

De börjar träffas. Äter middagar. Han börjar skicka sms till henne på nätterna med spirituella meddelanden. Hon svarar, lycklig och uppfylld.

Ester blir förälskad. Och Hugo? Han är också intresserad, men möjligen mest av det hon har att säga om honom. ”Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom”.

Lena Anderssons analys av Kulturmannen är intrikat. Ester är exakt vad Hugo behöver. Hans tankevärld får en nytändning av samtalen med henne, men särdeles förälskad är han inte. Han träffar henne gärna så länge hon inte ställer några krav. Hugo måste själv få reglera den plats hon får ta. När Ester börjar ta deras relation på allvar – det ska medges att det går ganska snabbt – börjar han genast distansera sig.

Andersson är inte ensam om att gestalta Kulturmannens öde. Också manliga konstnärer gör det. I sin senaste film ”Venus in furs” skildrar till -Roman Polanski Kulturmannens något ansträngda belägenhet (och då frikopplat från de svarta händelserna i hans egen biografi). I ett teaterhus i Paris ska regissören Thomas bege sig hemåt efter en misslyckad audition. Ingen har passat till den kvinnliga rollen i en sadomasochistisk pjäs och han undrar missmodigt om det alls blir -någon uppsättning.

In i salongen yr Vanda, en pladdrig kvinna som tvingar sig till att få läsa några scener trots att hon kommit för sent. Thomas är överlägsen och tycker att hon är billig och vulgär. Men när de börjar läsa replikerna mot varandra visar det sig att hon har en mycket djupare och innerligare förståelse av pjäsen än vad han själv har.

Genom filmen får vi sedan följa hur Vanda stiger medan Thomas sjunker. Hon ser pjäsen på ett nytt sätt, punkterar vad som är sexistisk, tolkar tonfall och repliker på ett för Thomas ovanligt men bestickande vis. Just för att Vanda inte varit en del av den långa manliga teatertraditionen är hennes tolkning frisk och vital.

På presskonferensen om filmen i Cannes förra våren skrävlade Polanski som vanligt på om sånt som att p-pillret hade gjort kvinnor mer maskulina och förstört romantiken. Men i sin film gör han en mogen och skarp gestaltning av en Kulturmans degradering. Han får oss att både uppfatta och förstå den. Det sista vi ser av Thomas är att han står kvar ensam på scenen – fastspänd vid en fallos!

Ungefär här börjar det bli dags att ta Hugo, Thomas och deras stackars bröder i försvar. Är det verkligen rätt att lägga all skuld på dem? Kvinnor har ju själva valt att vara i deras närhet, att beundra dem, älska dem? Och visst har väl också kvinnorna själva tjänat något på det? Självklart. Det är ju lätt att se att dessa Kulturmän varit attraktiva för att de haft anseende och makt. Men kvinnor har ju också dragits till dem för att de också förknippats med idéer och känslor som är intressanta, roliga, härliga, livsförändrande.

Haken är ju bara att ytterst få kvinnor under 1900-talet som själva varit konstnärer har fått tillgång till den platsen. Till samma frihet. Kvinnorna som försökt leva efter Kulturmännens allt-för-konsten-paroll har samhället ofta dömt hårt och skoningslöst.

I dag är läget annorlunda. De senaste 20 åren finns kvinnor överallt där kultur skapas. Man kan till och med säga att det i dag ofta är en fördel att vara kvinna. Ändå omges Kulturmännen fortfarande av den här vördnaden. Det är svårbegripligt.

Det tyckte också den franske sociologen Pierre Bourdieu när han 1999 gav ut ”Den manliga dominansen”. På 80-talet var Pierre Bourdieu en inflytelserik teoretiker som undersökte hur grupper skapar status och hur sociala koder omedvetet förs vidare. När han tittade på det akademiska och kulturella fältet talade han gärna om ”kulturellt kapital”, om hur smak, värderingar, klädstil, matvanor, heminredning, språk och uttryckssätt, befäste gruppen och stängde ute ovälkomna.

Många Kulturmän läste och diskuterade livligt Bourdieu under de där 80-talsåren. Han kartlade ju det fält som de själva var fullt upptagna av att försöka uppnå status på.

När Pierre Bourdieu i ”Den manliga dominansen” flyttade över sina teorier på förhållandet mellan män och kvinnor blev intresset på kultursidorna genast svalare. Det var synd, för Bourdieu beskrev hur män lika effektivt som osynligt höll kvinnor utanför kulturens centrum. Men också hur kvinnorna utvecklade strategier för att ändå få vara där, hur de lärde sig att exakt läsa av vad männen behövde. Bourdieu talade om erotiseringen av de sociala maktrelationerna.

I sin studie insåg han att något ändå höll på att förändras. ”Det manliga herradömet har förlorat en del av sin omedelbara självklarhet, men vissa av de mekanismer som lägger grunden för dominansen är fortfarande i funktion” skrev han och medgav att han var förbryllad över att ”den manliga dominansen fortfarande respekteras”.

”Pjär…Pjärre…Pjärre Bårdjö…..”. I Lisa Lang-seths film ”Till det som är vackert” från 2009 sitter en ung tjej på ett golv och stavar sig igenom denne Pierre Bourdieus namn på ett bokomslag. Bakom henne sitter en Kulturman i en vitmålad sekelskiftesvåning med enorm takhöjd, välfyllda bokhyllor och konst på väggarna. Han håller fram olika böcker och låter henne försöka säga de franska och tyska författarnamnen och skrattar ömt åt hennes uttal medan han stryker henne över håret.

Den unga kvinnan heter Katarina och hon är uppvuxen i en av Göteborgs förorter med en alkoholiserad mamma. När Katarina en dag kollar ett Youtube-klipp råkar hon höra Mozart och blir hänförd. Hans toner tycks lyfta henne från allt det låga och smutsiga som hon har runt omkring sig. Hon blir besatt av klassisk musik.

Av en lycklig slump får Katarina jobb som receptionist vid sceningången på Göteborgs konserthus. Där börjar hon prata med den gifte dirigenten Adam, som symboliskt nog delar namn med urmannen. Adam repeterar Beethovens 7:a men tycker inte att han får tillräcklig intensitet i orkestern. Musikerna pratar om trivialiteter som tvättider, suckar han inför Katarina. Och så blir han bedårad av hennes oförstörda öra för musiken.

Nästa gång han passerar henne säger han ”Jag tror att du skulle tycka om det här” och överlämnar ett exemplar av Gunnar Ekelöfs samlade dikter. Sedan sitter hon och läser poesi medan hon följer hans repetitioner på en monitor.

Adam förkroppsligar allt Katarina längtar till. Han står bokstavligen mitt i högkulturen. På den plats där allt som är vackert utspelar sig. Det tar inte långt tid innan de ligger med varandra i den stora konsertsalen, mitt i högkulturens hjärta.

Här kan man ju återigen säga att det inte bara är Adam som behöver henne, hon behöver också honom. Båda representerar det den andre vill ha. Men då glömmer man att det är Adam som har makt. Det är han som befinner i överläge, som kan dominera. Det är han som med Bourdieus ord kan utöva ett ”virilt våld”.

Vad den skillnaden betyder visar sig snart. När Katarina, som utgår från att Adam menar allvar med alla ord han säger till henne, gör slut med sin pojkvän är det tvärstopp. På en sekund byter Adam fot. Han blir iskall.

Han har fått det han behöver. Eller snarare: hans konst har fått vad den behöver. Han ser till att hon avskedas.

Nu kan man invända att det här beteendet sannerligen inte bara gäller Kulturmän. Hur många gånger har man inte hört om politiker eller företagsledare som gör samma sak med älskarinnor som börjar bli ett problem? Ett snabbt mobilsamtal och – vips – är obehaget borta.

Men Kulturmannen har en joker. Han gör konst. Han skriver böcker, gör filmer och målningar. På det sättet kommer han alltid att befinna sig i en annan dimension. En företagsledares älskarinna kan aldrig förvandlas till en aktie men en författares dito kan alltid bli en diktsvit. Hur han än beter sig mot människor runt omkring sig kan han alltid skriva en sonettkrans. Det finns alltid någonting att utvinna, något att förädla – och för det kan man få publikens eller kritikens kärlek och bekräftelse.

Den kraften ska man inte underskatta.

Så blir det också i Lisa Langseths film. Genom mötena med Katarina får Adam äntligen liv i sin tolkning av Beethoven och på premiärkvällen hyllas han med stående ovationer.

Nu är filmen gjord av en ung kvinna på 2000-talet och därför stannar den inte bara där. När Adam kommer till sin loge efteråt väntar Katarina på honom. ”Vi behöver inte träffas mer, jag vill bara få tillbaka mitt jobb” säger hon desperat. Han tänder en cigarett, sätter sig i fönstret och säger föraktfullt att hon inte hör hemma här, att hon borde bege sig tillbaka dit hon kom ifrån.

Och då – och här kommer en rejäl spoiler! – tar hon sats och knuffar honom hårt. Ut genom fönstret. När Katarina springande flyr från konserthuset täcker ambulanspersonalen över hans kropp.

I slutet tycks filmen lämna realismen för att snarare bli symbolisk: Kulturmannen är död. Han fall förorsakas av en kvinna som stängts ute från den plats i kulturen hon i dag tycker sig ha rätt till. Hennes rättmätiga plats.

Vad drar man då för slut-satser av det här? Att världen från och med nu blir grå och dyster och alldaglig och att det är slut på alla sprakande och gränslösa konstnärs-genier? Att alla Kultur-män nu ska börja vabba och villaspara och dricka multi-vitaminer? Nej, inte nödvändigtvis.

Det är bara så enkelt att också kvinnor ska ha samma rätt att vara excentriska och originella och ändå beundras. Kultur-mannens frikort i -offentligheten är fortfarande påfallande (om Pierre Bourdieu levt hade han undrat vad vi höll på med). Men ju fler kreativa kvinnor som verkar i kulturens centrum desto mer kommer hans privilegierade position förändras. Hans plats blir inte lika laddad av både erotik och makt.

Min egen Kulturman skymtade jag härförleden i Vasaparken där han kutryggig och med flaxande rock sprang efter ett litet barn på sparkcykel. Han hade till slut brutit upp från sin fru och blivit pappa på nytt. Då och då ser jag att han skriver någon artikel som ofta handlar om förfallet i dagens kultur.

Om det handlar om förfall kan man sannerligen diskutera. Själv ser jag slutscenen i Lisa Langseths film som visionär. In i den stora salen i Göteborgs konserthus myllrar hundratals barn. En ny dirigent slår taktpinnen i notstället och drar igång den väldiga orkestern. Kameran vilar bara på flickansikten som i flätor och tofsar lyssnar på musiken. Som lyssnar på det som är vackert. Snart är det de själva som håller taktpinnen.