Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Kulturmannens superkraft är att han skapar konst

Åsa Beckman startade vårens debatt om mäktiga män i kulturvärlden som länge kunnat missbruka sitt inflytande på kvinnors bekostnad. Själv spådde hon deras snara död – men har fått mothugg av dem som sett Kulturmannen anta nya skepnader. Nu svarar Åsa Beckman sina kritiker och förklarar varför mediemannen inte har kulturmannens ess i rockärmen.

Det har varit högintressant att följa den slingriga debatten efter min artikel om Kulturmannen i april (DN 27/4). Många inlägg har fungerat som vittnesmål som gemensamt beskrivit och klätt av denne självupptagne manstyp, som levt under parollen ”Allt för konsten!”. Upphöjd. Beundrad. Mäktig. Och med stort moraliskt svängrum.

Somliga Kulturmansförnekare har hävdat att man kan se exakt samma beteende hos politiker eller företagsledare eller idrottsmän. Är inte rent av mediemannen den nye Kulturmannen? Helt fel. Männen i medierna behöver samma bekräftelse för att utföra sina stordåd och kvalificera sig till nya, än mer prestigefulla poster. De har samma entourage runt sig, med devota manliga medarbetare och säkert beundrande kvinnor.

Men de är inte Kulturmän. Och det har att göra med hur kultur verkar. Det sällsamma med böcker, musik, filmer och pjäser är ju att de verkar i läsarnas eller åskådarnas inre. De väcker våra tankar, känslor, bilder, minnen, skapar sinnliga reaktioner. Så fort vi öppnar en bok går vi in i ett egentligen helt fascinerande samspel med författaren. På det sättet kommer vi alltid att ha ett unikt förhållande till dem som skapar konst.

Aftonbladets Jan Helin eller Expressens Thomas Mattsson i all ära. Men den kraften har de inte.

Om man som Jens Liljestrand (Expressen 3/6) och andra ropar efter verkliga namn har man missat själva poängen. Det finns absolut högkaratiga Kulturmän, men vitsen med att skriva om fenomenet är att diskutera den struktur som gjort att Kulturmännen kunnat må så gott.

Själv är jag säker på att denne manstyp, som hade sin glansperiod på 1900-talet, håller på att dö. ”Jag förstår inte vad hon får det ifrån!” sa SvD:s Isabelle Ståhl om min tes i P1:s ”Kritikerna” förra veckan. Analys och krass erfarenhet, svarar jag.

På förlagsfester och bokmässor rör sig självklart samma narcissister i dag som när jag började skriva litteraturkritik på 80-talet. Dagens Kulturmän kan vara lika mäktiga vid en bardisk. Men deras makt i samhället är inte lika stor eftersom kulturen – på gott och på ont – inte har samma särställning. Det finns inte en offentlig och fredad kulturscen, bestående av ett tiotal institutioner, förlag, tidningar samt SVT och SR. Scenerna är många och värdeskalorna olika.

Framför allt har kvinnorna kommit in. Inte längre bara som framlyftare, som Elin Cullhed så träffsäkert beskrev den kvinnliga armé av redaktörer och assistenter som finns överallt där kultur skapas (DN 9/6). Utan som starka och stridbara röster, aktörer, kritiker, chefer. Det rubbar Kulturmannens position just för att den byggt på att kvinnorna inte funnits där.

Visst kan hugade män i dag satsa på att bli en Kulturman men då får det bli i en mindre grupp, en småpåve bland några tillbedjare. Men de kommer inte längre att kunna vara det i ett helt samhälle. Den tiden är förbi.