Var är regeringens kulturpolitik? Frågan har ställts många gånger efter att den borgerliga regeringen tillträdde. Svaren har varit mumlande, och i tystnaden har misstankar grott som nu förbluffande frankt formuleras av kulturministern själv: den är på väg att uppgå i näringspolitiken.
Inför valrörelsen utställde Fredrik Reinfeldt vissa löften på kulturområdet: att satsa på de nationella institutionerna, på de aktiva kulturarbetarna och på barnkulturen.
Det var ändå något.
Men de enda någotsånär tydliga kultursatsningar som aviseras i vårpropositionen ser mest ut som arbetsmarknadspolitik, till nöds går de kanske att pressa in under Reinfeldts två första punkter (medan barnkulturen som vanligt får vänta).
Den ena, och största, är Accessprojektet inom arkiv- och museiområdet, den andra utbyggnaden av alliansmodellen på scenområdet. Båda är också högst lovvärda, såväl tillståndet bland landets kulturskatter som villkoren för frilansande musiker och dansare har länge utgjort bedrövliga skamfläckar.
Men någon ny, egen kulturpolitik pekar det knappast mot - båda utgör fortsättningar på initiativ från den socialdemokratiska regeringstiden, Accessprojektet var till och med en del av den förra regeringens försök att måla över arbetslöshetssiffrorna inför valet.
När kulturministern nu dessutom räknar in pengar till hantverkslärlingar och småföretagskrediter bland vårens nysatsningar är tendensen uppenbar.
Ni frågade om kulturen? Regeringen svarar: fler människor i jobb och lägre skatter. Resten ordnar sig självt i Alliansens Sverige.