Styrelsen starkare än tidigare.
.
Kommer ni ihåg tankesmedjan Timbros ultraliberala appell för en ny kulturpolitik: "Från Rimbaud till Rimbo?" Medan det har stormat kring Statens kulturråd och tillsättningen av Johan Staël von Holstein har jag ofta tänkt på den och på tidsandan när den kom, det tidiga nittiotalet. Jag kan förklara varför.
När Cecilia Stegö Chilò tvingades avgå som kulturminister verkade det som om den nyliberalt orienterade delen av moderaterna - de som av princip vägrar betala licensavgiften - hade motats undan. Men vad menar kulturdepartementet med att utse Johan Staël von Holstein till ledamot i styrelsen för Kulturrådet? Han, den enda offentliga person jag vet som på fullt allvar påstår att vi lever i ett socialistiskt samhälle, har bekräftat att han inte kan något om kulturfrågor. Dessutom vill han, förmodligen okunnig om styrelsens begränsade inflytande i sakfrågor, "ruska om" Kulturrådet.
Min personliga teori är att utnämningen av IT-entreprenören är ett köttben kastat åt den ovan nämnda ideologiska klick, ibland kallad Timbrohögern. Däremot verkar det inte som om Staël von Holstein, hur mycket kulturhatare och vildhjärna han än är, kommer att få särskilt mycket inflytande. I synnerhet inte på det sätt han själv tror, när han uttalar sig som om han vore kulturminister.
Förra året tillkännagav kulturdepartementet sin avsikt att helt avskaffa Kulturrådets styrelse. Ryktet gick att generaldirektören, Kennet Johansson, skulle få mer makt, och kritikerna pratade om envåldsstyre.
Uppenbarligen har planerna gått i stöpet, vilket måste kännas snopet. Kulturrådets styrelse sitter kvar, nu i form av en bolagsstyrelse med fullt ansvar, med andra ord starkare än förut. Valet av Mats Svegfors till ordförande borgar för kvalitet och eftertanke; fyra ledamöter från den gamla styrelsen finns med och borgar för kontinuitet.
I det sammanhanget känns Staël von Holsteins vara eller inte vara rätt så ointressant. Kanske kommer han att falla på eget grepp och tvingas lämna sin plats, kanske kommer han, när han har lärt sig lite om svensk kultur, att bli en tillgång för styrelsen.
Det som kan se ut som en kulturkupp, snyggt iscensatt av något slags extremhöger, blir i själva verket en återgång till ruta ett, status quo. Mer Rimbaud än Rambo, skulle man kunna säga.