Jag ser det i en jobbannons: "Du har allmänbildning." Detta gamla begrepp lever alltså än. En enkätundersökning förra året visade rentav att allmänbildning är det mest statusfyllda en svensk kan ha. Men vad är allmänbildning år 2007? Och framför allt: Varför hör man aldrig talas om denna eftertraktade kunskap i den svenska skoldebatten?

Den franska tidskriften Le Débat ägnar ett 40-tal sidor i sommarnumret (nr 145) åt att försöka omdefiniera allmänbildning och dess plats i skolan. Dagens målsättning att elever tidigt ska specialisera sig och sikta in sig på specifika yrken går emot kunskapssamhällets idé om livslångt lärande, påpekas i tidskriften. Om individen ska kunna omskolas livet igenom krävs en bred snarare än en specialiserad kunskapsgrund. Det ligger i både ekonomins och demokratins intresse.

Men en simpel summering av diverse ämnen (geografi här, fysik där) räcker inte, anser skribenten Pierre-Henri Tavoillot. Allmänbildning år 2007 borde vara övergripande perspektiv snarare än Trivial Pursuit-kunskaper. Det handlar om en förståelse av grundläggande samhälleliga och mänskliga erfarenheter: kapitalism, lycka, galenskap, kärlek, natur, krig Med en sådan allmänbildning, hävdar Tavoillot, tar eleverna lättare till sig övrig undervisning.

Jag tror att han har en poäng. Förvisso är argumentationen i Le Débat ibland typiskt fransk och republikansk, och att definiera allmänbildning är en nästan omöjlig uppgift som lätt leder till boklistor à la kanondebatten. Kanon-förespråkarna ville dock fastslå ett "nationellt kulturarv", medan ambitionerna kring allmänbildning ter sig betydligt öppnare. Var och en ska kunna orientera sig i en globaliserad värld och förhålla sig till en avancerad teknisk och vetenskaplig utveckling.

Skolpolitiken är i dag alltför inriktad på skolans organisation: ordningsomdömen, betyg, friskola vs kommunal skola, flumskola vs pluggskola

Man bekymrar sig om skollärarens tappade auktoritet - och glömmer att också skolämnet har förlorat sin pondus. För dagens elever är det självklart att ifrågasätta de sanningar och påståenden läraren förmedlar. Kritiska frågor kan varken tidiga betyg eller ordningsomdömen råda bot på. Det är heller inte önskvärt. Däremot är det viktigt att lärarna har verktyg för att bemöta dem. Här krävs nya perspektiv på undervisningens innehåll. Vem vet, kanske kan nytänkande kring allmänbildning vara en del av lösningen.