Han ville vara 'sig själv' i musiken."
.
För tre år sedan uppträdde Mary J Blige i Hultsfred. Hon vred ut och in på sin själ, pratade om förlorad kärlek, grät en skvätt och lappade slutligen ihop hjärtat i en euforisk final. Det kändes mer som terapi än konsert. Som om Mary J Blige och publiken inte skildes åt av ett kravallstaket utan av ett soffbord där det låg ett paket näsdukar.
Jag var övertygad om att jag hade bevittnat något unikt tills jag såg en dvd där Mary J Blige genomförde exakt samma show. Till och med mellansnacket var identiskt. Det borde ha fått mig att uppskatta Blige ännu mer. Bara en briljant artist kan på beställning frammana så starka känslor. Ändå kände jag en lätt besvikelse över att känslostormen på scen inte var äkta.
Kraven på att musik ska vara genuin kritiseras i den nyutkomna boken "Faking it - the quest for authenticity in popular culture". Författarna Hugh Barker och Yuval Taylor hittar rötterna till autenticitetsbehovet i romantiken. Heinrich von Kleist, tysk tänkare, ansåg att de främsta konstnärerna alltid var de minst självmedvetna. Det barnsliga, naiva eller primitiva var alltid att föredra framför det konstlade och civiliserade. Konst skulle inte vara en representation utan ett vidöppet fönster till artistens själ. Och i samma ögonblick som artisten förlitade sig på intellekt snarare än instinkt stängdes det fönstret.
Barker och Taylor skiljer mellan personlig och kulturell autenticitet. Den förra tillskrivs en artist som sägs blotta sina innersta känslor. Den senare tror vi oss finna i olika sorters "etnisk" musik - exempelvis blues och reggae som marknadsförs som genuin och äkta, obefläckad av kommersialism, men ofta anpassas för att leva upp till smårasistiska förväntningar. I boken nämns Ry Cooders "Buena vista social club", en utflykt i kubansk musik som hyllats för sitt autentiska sound men som inga kubaner bryr sig om.
"Faking it" inleds med en dissektion av ett rockhistoriskt ögonblick som många skulle beskriva som "plågsamt äkta": Nirvanas tolkning av Leadbellys "Where did you sleep last night" i "MTV Unplugged" 1993. Barker och Taylor ifrågasätter inte dess emotionella kraft. Men de visar hur den illusoriska äktheten styrde både grunge- och bluesikonen. Kurt Cobain var besatt av personlig autenticitet. Han ville vara "sig själv" i musiken. I sitt avskedsbrev skrev han att det värsta brott han kunde tänka sig var att ställa sig på scen och låtsas.
Leadbellys karriär styrdes av kulturell autenticitet. Hans upptäckare behandlade honom ungefär som King Kong. Leadbelly var det svarta monstret, exfången som 1935 transporterades till Manhattan där New York Herald Tribune skrev att han var "here to do a few tunes between homicides". Leadbelly ville variera sin repertoar, men managern och folkmusikforskaren John Lomax såg till att han bara sjöng osofistikerad blues (han tvingade till och med sin stjärna att uppträda i fångkläder). Leadbelly gick förstås hem bättre bland vita än bland svarta. Kurt Cobain gillade honom eftersom han var "rå och uppriktig".
"Faking it" förkastar idén om autenticitet. Där begår boken ett lika allvarligt misstag som äkthetstalibanerna som den kritiserar. Inget som sker på en scen kan vara "äkta", men myten om autenticitet är viktig för den massproducerade popmusiken - likt en inspirerande neuros eller en helig graal. "This is real", sa Mary J Blige i Hultsfred. Hon ljög och därför är hon en stjärna.