Det stora felet med kulturutredningen är, skriver David Karlsson (DN 16/2), att den lyft bort målet ”konstnärlig kvalitet”. Min erfarenhet säger mig att Karlsson har en överdriven tro på betydelsen av målformuleringar.
I 1974 års kulturpolitik, som flera debattörer nu ser som det goda föredömet, fanns inget kvalitetsmål. Och problemet med 1974 års på många sätt framgångsrika kulturpolitik var definitivt inte avsaknaden av detta kvalitetsmål.
Tvärtom skulle det ganska snart visa sig att problemet i grunden var det motsatta. Det breda anslaget blev snart en i praktiken insnävande konstpolitik med utgångspunkt i ett underförstått kvalitetsbegrepp.
När en ganska meningslös översyn av 1974 års kulturpolitik sedan skedde på 90-talet infördes kvalitetsbegreppet i målformuleringarna. Men inte blev kulturpolitiken bättre av det! Nej, genom en lång erfarenhet som kulturpolitiker har jag blivit mycket skeptisk till användandet av kvalitetsbegreppet i kulturpolitiska sammanhang.
Varje gång jag hört det användas har det handlat om att exkludera så kallat vanligt folk och de kulturverksamheter som de flesta svenskar ägnar sig åt.
Det stora problemet, det avgörande misslyckandet med den förda kulturpolitiken, är inte bristen på kvalitet, utan att de vanliga knegare som med skatten finansierar det offentligt stödda kulturlivet saknas i detta kulturliv.
Det problemet löser vi inte genom att återinföra ett kvalitetsmål.