2010 var tänkt att bli en nystart för melodifestivalen. Inte minst för att våra artister - efter placeringar på tävlingens nedre halva de senaste åren - bättre skulle kunna hävda sig i konkurrensen i Eurovision Song Contest.
I stället för det ständiga roterandet av veteraner skulle nya artister in, genrebredden skulle utökas och startfältet skulle enligt generalen Christer Björkman vara ”djupare” än tidigare.
Under repetitionerna inför deltävlingen i Örnsköldsvik visade det sig finnas en verklighet bakom de stora orden också. Det var en blandning av gammalt och nytt, oväntade genrer, låtar som slet sig fria från traditionerna från tiden då melodifestivalen fortfarande var schlagerfestivalen.
Udda bidrag som Jenny Silvers minimalistiska moderna technopoplåt ”A place to stay”, Pain Of Salvations närmast chockerande lågmälda ballad ”Road salt” och Frispråkarns ”Singel” – ett första allvarligt menat försök att få in hiphoppen i festivalen – kändes som att de representerade något nytt. Men av de låtarna gick bara en vidare, kvällens egentligen enda stora överraskning Pain Of Salvation.
När det blev skarpt läge så valde ändå svenska folket det välbekanta. Salem Al Fakirs trevligt Beatles-poppiga ”Keep on walking” tog den första finalbiljetten till Globen. Det mest oväntade med avancemanget var väl kanske att han var före storfavoriten Ola, som givetvis ändå tog den andra finalplatsen. Strax före Jessica Anderssons storslagna Disney-ballad, en typ av låt som är stapelvara i det här sammanhanget.
Så trots att förändringens vindar blåste genom Örnsköldsvik och melodifestivalen slutade kvällen ändå i trygg stiltje. Inget fel i det. Men ingen av de här vinnarna lär skapa någon storm i Eurovision Song Contest. Om nu det är tanken.