Skrattar först som skrattar sist. Enligt Svenska Akademiens ordbok betydde ordet runt sekelskiftet ("i vissa trakter, särskilt Stockholm") "vulgärt gentil" eller "näsvis", "fräck", "mallig".
Samt, och fullt logiskt, "utmärkande för en kväsare". Kväsare? Det är, enligt samma källa, en person som kväser eller "bräcker" andra - en "ligapojke" eller "en Stockholmsskönhet af det slag som här kallas qväsarflickor".
I och för sig är den dunkla referensen till flickorna värd en alldeles egen utredning (upplevdes flickor med mål i mun som "kväsande"?), men i vilket fall är ordet främst negativt värdeladdat - åtminstone i Kungl. Hufvudstaden.
Här uppstår omedelbart ett mysterium för den som är uppvuxen i södra Värmland, i det odefinierbara gränslandet mellan tunggumpig, enstavig västgötska och det flervokaliga gnällbältet österut. För här betyder ordet mest "lustig" eller "roande", som i till exempel: "Du skulle bare ha hört han, tokken kväsi en - ja, ja höll på att skratte på mä!" Observera, sagt uppskattande om låt säga någons förmåga att berätta historier.
Är man hemfallen åt spekulationer kring förment kynne i olika landsändar är detta onekligen ett tacksamt uppslag. Har ordet vandrat i tid och rum, från huvudstadens behov att etikettera och socialt stämpla snabbkäftade uppkomlingar ("vulgärt gentil", minsann), till en värmländskt omfamnande uppskattning inför den som har mål i mun och inte skäms för det (tänk Selma Lagerlöf, Göran Tunström)? Definitivt ett fall för Fredrik Lindström.