Det är vitt vitt vitt i Eva Langes ateljé. Men inte vitt som i asketisk 90-talsinredning, utan vitt som i olika nyanser av marmor, gips och frigolit, vårvitt solljus och golv vita av mjöligt gipsdamm.

Ateljéfönstren täcker nästan helt ena långväggen, på gården utanför är magnolian på gång. På golvet står skulpturer som ska ställas ut till hösten. Stora vita runda pjäser som skevar lite åt något håll, som om vinden drog förbi dem: vallmoblommor, öron. Inklämd i ett hörn står själen, eller rättare sagt "Själen". En vit stam, som har fått ett hugg ganska tidigt i tillväxten, men som sedan stretar vidare uppåt. Det är så fint i ateljén att man helst skulle slippa prata, och i stället bara sitta och titta på alla tysta men bestämda vita former som växer upp från sina socklar.

Eva Lange har gjort skulpturen "Lilla regnet", som är den statyett som DN:s kulturpristagare får. "Lilla regnet" ser ut som en liten grekisk kolonn, fast med blyertsstreck i stället för mejslad relief. Men kolonner är inte vad Eva Lange själv har tänkt på under arbetet. Hon reser sig från stolen och ritar på sin bröstkorg med pekfingret; en ringning på ett nattlinne, puffärmar vid axlarna.

- Jag hade ett nattlinne med besparingar som gick från ringningen ner över bröstet, och så var det puffärmar så här. "Lilla regnet/nattlinne", kallar jag den egentligen. Eller så är den som ett regn som stagar upp ett moln överst, som att regnet liksom kommer först och molnet senare.

Eva Lange har skulpterat i 54 år. Med den erfarenheten finns en viss tyngd i vad hon säger om konstens betydelse för människorna och samhället: "Utan konst är det bara döden. Vi har det i blodomloppet." Det är inte så att hon låter sträng och uppfordrande när hon säger det, men övertygad.

Men man kan ju inte säga att konst är viktigt för alla. Många kommer inte i kontakt med konst, vare sig tavlor eller skulpturer eller böcker eller något annat.

- Jag tror att samhället, eller det goda samhället, präglas av konst på ett indirekt sätt. Även om jag gör en skulptur som aldrig lämnar min ateljé, som går sönder bara man hostar, så spelar den roll. Därför att jag har försökt komma åt något, varit öppen för att pröva det oprövade, försökt se världen på ett nytt sätt.

Som 16-åring fick Eva Lange se Matisses "La serpentine" på en utställning i Stockholm. Den skulpturen avgjorde hennes yrkesbana.

- Det var en väldigt stor upplevelse för en ung människa att möta ett verk som var så tillåtande och samtidigt bestämt. Jag tyckte att det fanns en enorm djärvhet i hans skulptur, och att Matisse talade till mig och sa "Du får vara konstnär".

Efter mötet med "La serpentine" började hon spara pengar för att kunna åka till Paris och träffa Matisse, fast den resan blev aldrig av. Men Matisse har fortsatt att spela roll som ett slags bekräftelse i arbetet.

- Det finns så mycket ifrågasättande när man håller på med konst: varför gör jag detta, är det någon mening med det, är det bra? Men så finns Matisse där med sin djärvhet och sin kärlek i till exempel "La serpentine", och som säger att "Ja, men det här är ju det roligaste och bästa som finns!".

Hon började på Konstfacks skulpturlinje 1953, när hon var 18 år.

- Mina föräldrar var kanske inte så konstintresserade, men intellektuella. Jag hade fått vad som kallades en fri uppfostran, min vilja räknades. Dessutom tror jag att skulptöryrket framstod som väldigt bra i jämförelse med att bli luffare, som jag på allvar övervägde att bli. Jag kunde inte tänka mig något bättre än att vara helt fri och bara vandra.

Under en period på 70-talet målade Eva Lange mer än hon skulpterade. Men hon kom till en punkt när hon insåg att det, åtminstone för henne, gällde att koncentrera sig om det skulle bli bra.

- Egentligen tror jag att likheterna mellan måleri och skulptur är större än skillnaderna. Allt handlar om en längtan att komma åt något, förmodligen något ganska bestämt. Jag utgår från att livet innehåller stora svårigheter, men också något vackert, och det vill jag berätta om.

Men det verkar mycket jobbigare att skulptera än att måla. Är det någon särskild människotyp som dras till skulptur snarare än till olja?

- Envisheten är ju avgörande, har man inte den kan man lägga av. Jag kan ju inte ens med bästa vilja i världen få färdigt en skulptur på en dag. Materialen är ganska motsträviga: grå och kladdig lera, hängigt gips. Det gäller att orka fortsätta tills man har fått makten över materialet, tills man kommit förbi det första fula och skeva stadiet.

Arbetet är uppdelat i två tydliga faser: Först börjar hon med lera, arbetar i ett slags glad upphetsning, "med hjärtslagen". Sedan handlar det om att "ge form åt formen", att precisera det som kommit fram under hjärtslagsfasen.

- Förut skulpterade jag det jag såg, men nu är det mer vad jag hör som blir till former. Författares ord, till exempel. Runt omkring oss finns en sån oerhörd vilja att beskriva livet, som om vi finns lite mer då.

Flera av de nya skulpturerna som står i ateljén är gjorda av frigolit och gips. Sköra, anspråkslösa material, rätt långt ifrån marmorns inbyggda löfte om att finnas för evigt, eller i alla fall i årtusenden.

- Jag tycker mycket om frigoliten, det är ett hjälpsamt och fint material.