Det är bara att räkna namnen: Stefan, Staffan, Staffan, Mats, Stig, Jonas, Christian, Jan och Emil, Hilda, Sofia, Birgitta, Jonna, Lisa regisserar i höst på Dramaten. Jan, Leif, Thommy, Richard, Ragnar, Johan, Andraeas, Mattias - och Stina, Hedvig, Anna gör detsamma på Stadsteatern. På SVT har man dramamånad i december med två serier och en dokumentär. Cilla och Rolf Börjlind, Ulf Kvensler, Sverker Sörlin har skrivit, i rollerna Kjell Bergqvist, Michael Nyqvist, Reine Brynolfsson.
Hur teatern än förställer sig så föreställer den verkligheten, berättar om världen och hur den ser ut. Vem som är uppe och nere, vem som har makt och är maktlös. Vem som måste locka våra blickar med sin kropp och vem som tilltalar oss utifrån en position av makt, magi eller kunskap.
Det samlade intrycket växer fram efter hand och ju längre säsongen har gått, desto starkare har min känsla blivit av att världen lutar: uppåt för männen och neråt för kvinnorna på teatern. Så många kvinnokroppar - och så få kvinnoroller. Så mycket exponerad hud, så förhållandevis lite uppvisad kvinnlig skådespelarkonst. På teatern har jämställdheten gått tillbaka.
Männen är också schabloner i en föreställning som "En fröjdefull jul" på Stadsteatern, men när Elisabeth Carlsson och Pia Johansson fick sina roller var det valet av lämpligaste sexobjektet som fick bestämma. Långa smala Elisabeth C kläddes i brunt till glasögonprydd intellektuell och blonda, kurviga Pia Johansson fick uppdraget att skutta omkring i nattlinnet om nätterna. "Din stund på jorden" är full med nigande sommarklänningar kring ett centrum av tre tydligt individuella män och i "Hjälten" är kvoterna ungefär desamma, medan "Kuddmannen" på Dramaten bjuder sin publik ett helt kvinnofritt universum.
Av säsongens 119 roller på Stadsteatern spelades 47 av kvinnor. I "Stormen" lade regissören Jan Maagaard till och med en av de ordinarie kvinnorollerna (4 av 20) på en man, och i nästa föreställning som har premiär, "Demokrati", är alla 10 rollerna män. På Dramaten där "Tre knivar från Wei" har hjälpt upp statistiken spelar kvinnorna 54 av 108 roller, men att det därmed skulle råda balans har ingenting med verkligheten att göra.
Det är ju inte så enkelt som att det handlar om antalet kvinnor på scenen. Malin Ek i huvudrollen i "Köpmannen i Venedig" på Dramaten kan vara hur bra som helst, det är ändå provocerande att hon måste spela en mansroll för att få vara så viktig, komplicerad, intressant och central.
Men så är det nu en gång med dramatiken - om man inte aktivt söker andra slags pjäser, som Galeasen gjorde och hittade "Prinsessdramer" av Elfriede Jelinek, vilket ingen institutionsscen hade vågat eller klarat.
Annars är mönstret över lag detsamma: starka mansroller i centrum, utbytbara, tunt tecknade kvinnoroller i periferin. Det kan gå flera år mellan gångerna då man ser en kvinnoroll skriven och/eller iscensatt som en verklig utmaning för en skådespelerska.
På rak arm kommer jag ihåg ett par tillfällen då en biroll gjorts så central att den förmått väga upp obalansen på scenen: Jane Friedman i Thorsten Flincks "En handelsresandes död" och Anita Björk i Åsa Melldahls "Stockholm" på Dramaten. Jag minns också Stina Ekblads huvudroll i Anders Paulins egensinniga "Courage och hennes barn" på Dramaten 2003. Ojämförlig med sitt queerperspektiv var Ann Petrén i "Det allra viktigaste" på Unga Klara (med premiär 2002), där är också föreställningen i sig var ett könspolitiskt ställningstagande.
Ett intryck jag fått de senaste åren, inte minst från frigruppsscenerna, är att teatrarna kompenserar bristen på kvinnoroller och kvinnoperspektiv med att visa mer av kvinnorna var och en för sig. Nakenscener och explicita sexscener har blivit fler.
Och visst kan det vara konstnärligt motiverat, men avkläddhet och nakenhet är starka teatrala tecken. Vad händer med den stora dramatiska kvinnorollen (ett exempel är Medea, aktuell på flera scener), när den spelas avklätt, i nattlinne eller på en säng? Fördjupas rolltolkningen genom att sexualiseras, eller förtunnas den? Hjälper avkläddheten skådespelerskan att fånga publikens uppmärksamhet, eller motverkar den det?
Det är inte en sexualmoralisk eller jämställdhetspolitisk fråga utan en estetisk och teaterteoretisk. Nakenhet som verksamt teatertecken är tolkningsmässigt komplicerat, och innehåller flera intressanta problem, för både skådespeleriet och regin. Om en man framträder naken ensam på scenen står han där som människa, rent av som Människan. Om en kvinna gör samma sak står hon där först som objekt för våra blickar. Inte förrän hon har övervunnit den utsattheten ser vi henne på hennes egna villkor. Det ska stor och mäktig skådespelarkonst till för att en nittonårs Medea och hennes tjänsteflickor med bara bröst ska ta och behålla kontrollen över teatersituationen och inte bara vara nätta och lockande - det är en invändning mot Teater Slavas "Exil" (recenserad i DN 4/11) som gnagt i mig sedan jag såg föreställningen.
Frågan det gäller är på vems villkor skådespelerskan visar upp sin kropp. Bland de fria grupperna har Teater Giljotin prövat gränserna och genom flera föreställningar hittat fram till ett förhållningssätt där det känns som om skådespelarna själva - och alltså inte bara regissören - har makten över situationen, det vill säga över hur publiken tilllåts se på deras kroppar. Kring pjäsen "Matilda" - en prostituerad kvinnas berättelse, med Anna Wallander i rollen, blev det kritikerdiskussion i frågan 2002. I den senaste Giljotinföreställningen "Psykos 4.48" (regi: Iliya Bekirov) spelade Juliana Saiska i jackett med bar underkropp långa partier. Effekten blev inte som man kunde tro främst den av utlämnad nakenhet: hennes starka scenpersonlighet och enorma koncentration i utspelet skapade tillsammans med avkläddheten en dubbelhet i publikens upplevelse: å ena sidan spelade hon fram sin lockelse som könsvarelse, å den andra är det just denna lockelse och den sexualitet som skådespelerskan både utstrålar som är rollfigurens trauma. Med sin egen kyliga blick på kroppen och på publiken gestaltar Juliana Saiska just det som Sarah Kanes pjäs handlar om: kroppen och könet som den plats där psykosen föds, och föds just ur kvinnans klyvning i subjekt och objekt.
Den kroppsliga utsattheten inför publiken kan alltså vara ett mål i sig - till och med själva ämnet för föreställningen. Så är det också, fast på ett annat vis, när Lotti Törnros i "Mitt liv som tjock" i Jojo Tuullikki Oinonens regi på Teater Scenario gestaltar sitt (och omvärldens) förhållande till hennes kropp. Genom att liksom stå bredvid och peka ut sin kropps karaktäristika lyckas hon problematisera åskådarens blick på henne och fästa publikens uppmärksamhet på hur dess egna blickar på henne utgör en del av själva berättelsen.
Det är med andra ord inte kvinnokropparna i sig, mer eller mindre nakna, mer eller mindre sexuellt utmanande, som är teaterns problem, utan med vilka blickar (teatern vill att) publiken ser dem.
Om detta krävs en ständig diskussion mellan skådespelare och regissörer. Det behövs ökad medvetenhet om problemet och inte minst behövs det fler kvinnliga regissörer. Som läget är nu är teaterns blick på kvinnan nästan alltid lika med mannens.