Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Kyrkan som blev en publikdragare

På fredag inleds allhelgonahelgen och Sveriges kyrkor fylls av vana och ovana besökare som vill minnas sina döda. Katarina kyrka på Söder i Stockholm är en av Sveriges mest välbesökta. Jens Christian Brandt tror att det beror på att man här tar Gud på allvar.

Om söndagarna förvandlas kvarteret där jag bor. Till vardags tänker jag på det som ett stycke Australien som av oklar anledning uppförts i hjärtat av Stockholm. Överallt pubar där undermåliga engelska fotbollsmatcher pågår på sju olika storbildsskärmar samtidigt; frisörer där en vanlig klippning kostar tusenlappen; kaféer omgjorda till konferensrum – coffices – där milt autistiska hipsterskägg i timmar ägnar sig åt skypesamtal med andra hipsterskägg posterade i nästan identiska lokaler två gator längre bort. Härom året såldes en bostadsrätt här för 13,5 miljoner och alla tyckte det var rimligt. De som gillar läget, och de är många, kämpar för att kvarteret ska döpas om till NoFo.

Men på söndagarna, strax före elva, intas gatorna av en stillsam motrörelse. Dess representanter kommer till fots, det är unga och äldre om vartannat, blanka kostymer i samspråk med foträta skogsmullemunderingar, och en söndag när löven i mjuka virvlar faller från de knotiga kastanjerna på Katarina kyrkogård följer jag efter dem.

In i helgedomen.

När orgeln börjar spela och församlingen stämmer upp psalm 681, ”Herre, hör min bön”, är Katarina kyrka fullsatt. Nästan alla sjunger med. Så klämtar klockorna och när klangen långsamt tonat bort äntras predikstolen av en herre som jag i min närsynthet först misstar för prästen.

– Hej, jag heter Thomas Bodström.

Han uppmanar oss att stänga av mobilerna och säger att han i sitt dubbelliv – som politiker och advokat – ständigt tvingats lägga sig till med en stark tro och ännu orubbligare övertygelser. Det fina med kyrkan, fortsätter han, är att den är en av få platser i samhället där det finns utrymme för tvivel.

Rungande applåder, ny psalmsång.

Jag ser mig omkring i kyrkbänkarna och känner inte igen mig. Är detta det sekulariserade Sverige? Femton år in i det sekel som gett oss allt snabbare bredband, allt större valfrihet, allt extremare politiska åskådningar, pajkastningar där fraktionen som anser att jorden är platt dagligen i alla debattfora samtidigt drabbar samman med den falang som hävdar att jorden är fyrkantig – och som en konsekvens av denna skenande utveckling en situation där alla sociala sammanhang smulats sönder till fritt svävande atomer, så att ett samtal bara kan uppstå mellan folk som rör sig i samma bubbla?

”Leva i världen omvänd till verklighet, vänd mot Guds framtid, följd av hans trofasthet”, sjunger församlingen omkring mig och alla kan texten utantill.

Det är en smula förvirrande.

Svenska kyrkan är som Östberlin innan muren byggdes. Folk springer mot utgången och strömmen av flyende tycks outsinlig. Enbart förra året utträdde 65 000 personer; på många håll är gudstjänsterna sedan länge en ritual för tomma gallerier. Katarina däremot har lyckats vända trenden och är numera den församling som har överlägset flest gudstjänstbesökare i hela landet. Siffrorna säger dessutom att tillströmningen hela tiden ökar. För mig som bor granne med församlingshuset går det inte riktigt ihop. Hur kan en kyrka på hippa Söder plötsligt förvandlas till publikmagnet?

Jag tänker på Carrie Mathison, vår tids spröda superhjältinna. Hon som är utmärglad som Kristus på korset och i manus med nästan provocerande övertydlighet ständigt framställs som Kristi dubbelgångare, i det att hon är den svagaste och starkaste samtidigt. När den senaste säsongen av ”Homeland” rullade i gång utspelades första scenen i en kyrka. Nattvarden firades, en präst åkallade Guds lamm och Carrie tog knäböjande emot Kristi blod för dig utgjutet.

Våra egna tv-hjältinnor, Saga Norén i ”Bron” eller Eva Thörnblad i ”Jordskott”, har nästan allt gemensamt med Carrie Mathison: utseendet, neuroserna, den asociala livsstilen. Ändå kommer vi aldrig att få uppleva dem med en oblat på tungan. En svensk snut tror (åtminstone i tv-rutan) på sin gps, inte på Evangelium.

Periodvis har det stört mig. Hur religion blivit ett tabu, kanske det sista, i den svenska samtidskulturen. Tron är något vi lämnat bakom oss, anakronistisk bråte som blev kvar i vindsutrymmet förrförra gången vi flyttade. Ändå har vi svårt att hantera tomrummet den lämnade efter sig.

Man ser det med hjärtskärande tydlighet på barnens skolavslutningar. Helst ska de gå av stapeln i gamla kyrkor med färgat fönsterglas och under hela den tillkämpat hurtiga ceremonin ska alla låtsas som om rummet man befinner sig i är fullständigt neutralt och absolut inte vigt åt tillbedjan av den heliga treenigheten. Det blir väldigt många krumbukter och oavsiktliga variationer på John Cleeses gamla ”Don’t mention the war”.

Men varje rörelse är alltid havande med sin egen motörelse. I Katarina predikar prästen på temat ”Får jag vara med?” Finns det en plats för mig, frågar han, ett sammanhang där jag kan vara delaktig ”utan att göra mig till”? Mot slutet säger han att Jesus var en provokatör, en rebell som alltid gick emot strömmen och att det därför är viktigt att kyrkan aldrig blir en ”åsiktsmaskin”. Man måste öppna sig och välkomna ”oliktänkande”. Om vi bara kunde klara av det, säger han, och jag ser hur folk omkring mig nickar. Liksom överens om hur man ska gå vidare.

Sakta klarnar bilden. Om jag först tänkte att tillströmningen till Katarina framför allt är en reaktion på tidsandan därute, på det stora vakuumet i fastighetsmäklarnas och gentrifieringsivrarnas värld, misstänker jag nu att lockelsen också ligger i att just de här mässorna kännetecknas av ett helt annat allvar än vad man annars förknippar med Svenska kyrkan. Den lite veliga ”Vi-tror-på-något-men-det-kan-vara-vad-som-helst-typ-en-söt-hundvalp”-mentaliteten har i Katarina ersatts med ”Fader vår” i den gamla ordalydelsen, stränga påminnelser om att även ”den bildade medelklassen på Södermalm” är förgänglig och Kierkegaardcitat.

Folk kommer hit, för att det just här verkar finnas något så unikt som en garanti att prästerna verkligen tror på Gud. Och att kristendomens centrala budskap inte kan omtolkas eller bortförhandlas. Som om andakten härinne vuxit fram ur en insikt att det i en helgarderad tid måste finnas ett fredat rum där ingenting relativeras och där ord som ”kärlek” och ”nåd” fortfarande bevarar sin ursprungliga lyster.

Utanför kyrkfönstren glänser kastanjernas grenverk som ett bronsfärgat vattenfall när församlingen sjunger psalm 219, ”Jag skulle vilja våga tro”. Orden och melodin ekar av alternativt 70-tal, av den epokens akustiska gitarrer och batiktryck. Jag som var ett barn under den revolutionära eran, jag var alltid rädd för den där högljudda gemenskapen, folk pratade om ”solidaritet” och menade ”gå i takt”. Man skulle underordna sig, och det var aldrig frivilligt. Kanske var det därför jag själv drogs till kristendomen, den var så tyst och ägnade sig aldrig åt propaganda och fanns där, till skillnad från alla de världsliga frälsningslärorna, bara för den som hade tålamod att vänta in tron. Eller som prästen nyss formulerade det, ge efter för Guds längtan att ”dra in oss i gemenskapen”.

Framme vid altaret har nattvarden inletts.

– Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd…

En bit bort ligger trasmattor utbredda där man kan knäböja, i den västra flygeln står två präster beredda att förrätta enskilda förböner. Som på en vridscen är jag omgiven av ett skeende som pågår på flera platser samtidigt, konkurrerande köer ringlar mot nattvardskalkarna, ljus tänds mot andra ljus. Jag tänker på vår tid, dess barnsliga förtjusning i interaktiva lösningar, hur vi överallt erbjuds att testa om vi är nätberoende eller inte, om vi borde skilja oss, vilken karaktär i ”Homeland” vi påminner mest om.

Allt det, tänker jag, medan jag själv går för att ta emot vinet och brödet, har inte en chans mot det man skapar tillsammans dessa söndagar, under en ritual som är nästan tvåtusen år gammal och just därför lika levande som kastanjerna ute på kyrkogården.

Läs också: 18 verk som vägrar väja för döden

Fakta. En stilla helg

Alla helgons dag firas lördagen som infaller mellan 31 oktober och 6 november. Den firas sedan 800-talet till minne av kyrkans helgon.

I Sverige började man under 1900-talet tända ljus på gravarna och 1953 flyttades helgen in i almanackan.

Många församlingar håller under helgen minnesgudstjänster för dem som förlorat anhöriga och vänner och ibland läses namnen upp på de församlingsbor som avlidit under året. Hela helgen präglas av stillhet, bön och ljuständning.