Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Lagercrantzen. Ola Larsmo är en folkupplysare som aldrig väjer undan

Ola Larsmo
Ola Larsmo Foto: Roger Turesson

Författaren och kritikern Ola Larsmo är en oumbärlig röst i dagens debatt. Han får DN:s kritikerpris Lagercrantzen för att han oförtrutet visar att man måste studera historien för att förstå framtiden.

När jag kliver in i Ola Larsmos röda radhus i Uppsala håller han på att packa. Dagen efter ska han resa till Minneapolis i Minnesota för att vara med vid öppningen av en utställning om migration. Den har skapats bland annat utifrån hans höstroman ”Swede Hollow”, som skildrar svenska invandrares misär i trakten.

Medan han fixar kaffe och värmer croissanter studerar jag den stiliga raden av Olof Lagercrantz böcker i bokhyllan. Hans bok om James Joyces ”Odysseus” har Ola Larsmo läst tre gånger. Det var nyckeln som öppnade den komplexa romanen, säger han, det är så bra kritik fungerar.

Nu får Ola Larsmo själv ta emot DN:s kritikerpris Lagercrantzen, som delas ut för sjunde gången.

– När jag skrev en av mina allra första artiklar i DN i slutet av 90-talet fick jag ett litet kort från Olof Lagercrantz där det stod: ”Det där var bra. Fortsätt så!” Att han brydde sig om vad en liten skit skrev! Det var generöst.

I verkligheten träffade Ola Larsmo honom bara en gång. Säger att han nog hade lite väl stor respekt för honom eftersom han var sådan bildningsaristokrat.

– Han var en produkt av överklassen och en maktmänniska men lyckades ändå tänka sig ur sin egen låda. På det sättet personifierade han verkligen ett klassiskt folkbildningsideal.

I vissa tider blir vissa röster extra tydliga och värda att lyssna på. Ola Larsmos är en sådan. Med lugn och saklig ton lyfter han i både artiklar och romaner fram tankemönster som präglar vår kultur. När han i höstas visade hur SD använder språkbruk från 30-talets nazipropaganda skrev han: ”Orden återkommer ett efter ett utan att någon minns.” (DN 10/10 )

Ola Larsmo får oss att minnas.

Han föddes i Sundbyberg 1957. När han var tre år flyttade familjen till en hyrestrea med linoleumgolv i Solna. Det var rena folkhemsutopin, säger han. På andra sidan gatan bodde hjärnkirurger i sina professorsvillor.

Båda hans föräldrar gjorde tydliga klassresor; hans mamma började som barnsköterska och blev studierektor. Pappan gick från att vara bananlastare i Stockholms frihamn till att bli socialassistent.

I Ola Larsmos släkt är de svenska folkrörelserna sammanflätade.

– Min farfar var en fackföreningskille som slutade supa och blev frikyrklig. Min pappa träffade mamma i församlingen ganska sent, de gifte sig när de var 35 och 43 år. De trodde aldrig att de skulle få några barn. Men så fick de mig, jag var nog ganska överbeskyddad.

Släkten tillhörde baptistkyrkan, en frikyrka men ändå liberal och framstegsvänlig, starkt inspirerad av svartas kyrkor i USA. Martin Luther King var pappans idol och det fanns en stark idealistisk ådra i hemmet.

– Bildning var verkligen vägen framåt. Det var ljuset. Hemma fanns Ivar Lo, Moa Martinson, Eyvind Johnson i Svalans bokklubbsserie. Och så mycket musik, eftersom frikyrkan har en så stark musikalisk tradition.

– Många intellektuella är djupt ointresserade av den där frikyrkliga historien. Det betraktas som en övervunnen fas i samhällslivet. Samtidigt tror jag att det är sånt vi behöver nu, kanske inte samma religiösa föreställningar som då. Men en idé om hur människor ska engagera sig för att hålla ihop samhället.

Han säger att hans föräldrars liv är en bild av det moderna Sveriges framväxt.

Som nioåring flyttade han till Västervik. Han var, som han säger, ”stenmobbad”. Vänner utanför kyrkan fick han först på gymnasiet. Där fanns en litterär miljö med människor som läste och skrev lyrik.

– Men klasserfarenheten går inte ur. När jag började på universitet här i Uppsala satt jag instängd hela första året och pluggade. Jag var livrädd för att någon skulle knacka på dörren och säga ”du är avslöjad, ut härifrån!”

Alla barn tycker om att hitta på stories och rita teckningar och serier. Sedan väljer en del bort det. De som inte väljer bort det blir konstnärer.

En bok kom också till i det där studentrummet, han debuterade 1983 med kortromanen ”Vindmakaren” och har sedan gett ut romaner, noveller och essäer.

När började du skriva?

– Jag tror inte att man börjar, det är att man aldrig slutar. Alla barn tycker om att hitta på stories och rita teckningar och serier. Sedan väljer en del bort det. De som inte väljer bort det blir konstnärer.

Det låter ju lite väl enkelt. Samtidigt har Ola Larsmos tro på författaren alltid varit hög och stark. I slutet av 80-talet var han och jag redaktörer för Bonniers Litterära Magasin. När jag, som är uppvuxen i ett författarhem, kom dragandes med insiderskvaller om kända författares otroheter blev Ola alltid mycket nerstämd.

En kungstanke i hans artiklar genom åren är litteraturens identifikativa kraft, att den får oss att leva en tid inuti andra människor.

– Jag kommer aldrig att glömma när jag läste Sigrid Undsets svit om Kristin Lavransdotter första gången, det är en av mitt livs största läsupplevelser. Jag var en 20-årig man som plötsligt blev en medelålders kvinna i 1300-talets Norge. Förmågan att göra den förflyttningen genom böcker och film, genom fiktionen, det är något vi måste vara rädda om.

Blir det ännu viktigare i en tid som gärna stänger av förståelsen av andra människor, som demoniserar?

– Ja, verkligen. Jag tänker ofta på Tomas Tranströmers dikt om hur människan består av valv bortom valv. Och så är det ju: varje individ är en galax av betydelser. Dagens högerpopulister hatar den insikten.

Varför?

– Världen ska vara enkel. Det ska gå att säga: du är fel, du ska bort. Det är därför populisterna inte står ut med bildning. SD visar just nu ett större intresse för kulturpolitik. Men det handlar för dem som vanligt om vad och vem som ska bort. De vill stänga fönstret till en större värld, att vi ska leva instängda i rädsla.

Några av dina viktigaste artiklar under det senaste året har handlat om hatspråk.

– Ja, det pågår en kamp om språket just nu. Någon har lyckats övertyga oss om att landet är i fara. Att det går en våldtäktsvåg genom Sverige. Att vi inte ska våga oss till badhusen. Man skrämmer och jagar upp människor tills de törstar efter enkla lösningar.

Ser du det som en medveten destabilisering?

– Ja, rädslan är målet. Oavsett om vi talar om terrorgruppen Baader-Meinhof på 70-talet eller högerextremister och islamister i dag.

Han säger att den växande folkfrustrationen är en reaktion på ett par decennier där några blivit osannolikt rika och andras möjligheter kraftigt försämrats.

– Titta på USA. Där har många fått svårt att hålla sig kvar på föräldrarnas levnadsstandard. De har kanske tre jobb och kan ändå inte skicka barnen till college. När människor inte längre får möjlighet att förbättra sina liv försvinner hoppet ur samhället.

Ändå är Ola Larsmo optimistisk.

– Vi befinner oss i en högerextrem parentes. Den kan bli fruktansvärd, det blev den förra gången. Men yngre människor har andra värderingar, de vill ha mångfald, de vill ha öppna samhällen. Det går aldrig att stoppa.

Han sätter förnöjt upp ett pekfinger i luften och citerar Ragnar Thoursies dikt ”Sundbybergsprologen”.

– ”En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt. Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.” I den raden formulerar han den enda utopi man kan ha, den om ett öppet och jämlikt samhälle. Det skapar en tillit som håller samhället på rätt köl. Där ingår bildning och kunskap. Svårare än så är det faktiskt inte.

Motivering

Därför får Ola Larsmo Lagercrantzen:

”Årets pristagare är en folkupplysare som inte väjer för historiens svartaste sidor – han vet att de måste exponeras för att vi ska förstå framtiden. Oförtrutet frilägger han hur idéer och föreställningar tar plats i språket och kulturen. Med en ständigt stark etisk ledton försvarar han det fria ordet och solidariteten med dem som utövar det.

Ola Larsmo är en kritiker som tiden har gjort absolut oumbärlig. Därför får han Lagercrantzen 2017.”

Sjunde Lagercrantzen.
  • Kritikerpriset Lagercrantzen instiftades 2011 av DN till minne av tidningens chefredaktör och kulturchef Olof Lagercrantz (1911–2002).
  • Det delas ut en gång om året till en kritiker med intellektuell bredd och stilistisk spets. Tidigare har Aase Berg, Per Svensson, Katrine Marcal, Sara Danius, Eric Schüldt och Lena Andersson fått priset.
  • Juryn består av DN:s kulturchef Björn Wiman, DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman, litteraturvetaren Stina Otterberg och Arne Ruth, tidigare chefredaktör på DN. Prissumman är 20.000 kronor.
Ola Larsmo.
  • Författare och kritiker i DN.
  • Debuterade 1983 med kortromanen ”Vindmakaren” och har gett ut romaner, noveller och essäer.
  • Bland hans verk kan nämnas: ”Jag vill inte tjäna” (2009), ”En glänta i skogen” (2004) och ”Förrädare” (2012).
  • I höstas kom romanen ”Swede Hollow” som handlar om en ravin i St Paul, där invandrade svenskar levde i slum vid förra sekelskiftet. Nyligen öppnade en utställning om Swede Hollow på American Swedish institute i Minneapolis, Minnesota, delvis baserad på hans bok.
  • Ola Larsmo är ordförande för Svenska PEN.
Ola Larsmo väljer fem favoriter.
  1. Sigrid Undsets trilogi om Kristin Lavransdotter Min absoluta favorit. En av världens bästa historiska romaner som skakade om mig rejält i tonåren, då den inte är något kostymdrama utan främst handlar om vad tiden gör med människor. Nyss utgiven i nyöversättning av Gun-Britt Sundström.
  2. Tony Kushners ”Angels in America”. HBO-versionen. Sådana berättelser för vuxna går också att göra i tv-mediet, även om svensk tv har långt dit. Särskilt scenen där Louis tillsammans med Ethel Rosenbergs spöke läser kaddish över den döde ärkeskurken Roy Cohn ger mig rysningar. ”Rest in peace, you sonofabitch.”
  3. ”The singing detective”. Tv-serien från 80-talet. Helt nyskapande i sin tid och sorgligt bortglömd, vilket tyvärr också gäller författaren Dennis Potter.
  4. Sjostakovitjs ”Leningradsymfoni” (nr 7). Jag vet, just den symfonin är stapelvara i musikbildningen, men jag återvänder ständigt till den, där finns alltid något nytt att hämta.
  5. 5 U2:s ”Pop”. Som barn av åttiotalet är jag för alltid kedjad vid U2, hur många dumheter Bono än säger. Jag väljer ”Pop” från 1997, som börjar med disko och sluter med religiös angst.