Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Lagerlöfs roman ett debattinlägg mot kriget

Foto: Jesper Årfors

I dag är det hundra år sedan skotten i Sarajevo. DN:s litteraturkritiker skriver om svenska verk i första världskrigets skugga. Först ut är Johan Svedjedal, som fördjupat sig i Selma Lagerlöfs roman ”Bannlyst” från 1918.

Det största sjöslaget under första världskriget var Nordsjöslaget (numera ofta kallat Skagerackslaget eller Jutlandsslaget). Det utkämpades utanför Jylland mellan den brittiska och den tyska flottan vid månadsskiftet maj–juni 1916. Flera tusen män dog – dödssiffran har beräknats till cirka 9 000 personer. Strid­s- mullret hördes in till den svenska kusten, men framför allt märktes slaget i landet på de många lik som flöt in till den svenska kusten: hems­ka påminnelser om den människoslakt som pågick i civilisationens namn.

En av dem som reagerade var Selma Lagerlöf – hon vistades i Strömstad i juni 1916 och fick starka intryck av ilandflutna och bärgade offer för Nordsjöslaget. ”Selma Lagerlöfs sommar kom att gå i förruttnelsens och vämjelsens tecken”, konstaterar Ulla-Britta Lagerroth i sin avhandling ”Körkarlen och Bannlyst” (1963).

Lagerlöfs avsky mot kriget var närmast instinktiv. För henne representerade det fruktan, lidande, onödigt dödande – allt som stod emot livets princip. Inte var det då underligt att hon började planera en antikrigsroman. Först mot slutet av kriget kom den ut, betitlad ”Bannlyst” (1918), och då med de flytande liken från Nordsjöslaget som en avgörande fixeringsbild. Men det skulle dröja innan läsaren kom fram dit. Ett annat motiv, minst lika vämjeligt, kommer i vägen.

”Bannlyst” är en roman om skam och utfrysning. Huvudpersonen Sven Elversson, född i ett fattigt hem på västkusten och bortadopterad till rika brittiska föräldrar, har deltagit i en expedition till Nordpolen. Under den drabbas deltagarna av så svåra umbäranden att de förfaller till kannibalism.

Omvärldens äckel drabbar dem hårt. Sven förskjuts av sina brittiska föräldrar och återvänder hem till Sverige. Där försöker han göra moralisk bot på olika sätt, men hur mycket han än anstränger sig möts han av fortsatt avsky. Han blir bannlyst från sin församling – där han har hunnit bli kär i den svartsjuke prästens hustru Sigrun. Efter en lång serie förvecklingar (som inbegriper en förädlad rånmördare, en sierska och en släktförbannelse) förstår alla dock till sist att Sven står för kärlek, barmhärtighet och osjälviskhet.

Jämfört med krigets fasor – var brottet kannibalism verkligen så svårt? Dessutom uppdagas att Sven faktiskt inte hade deltagit i den (det var något han fått för sig i en feberyrsel).

”Bannlyst” är en melodramatisk berättelse, bågnande av starka känslor och snabba omsvängningar. Det är också en antikrigsroman där själva kriget kommer in förvånansvärt sent i handlingen: fram till de avslutande kapitlen är det mest misstänkt kannibalism, svartsjuka och botgöring.

Först mot slutet getaltas det förs- ta världskrigets fasor. Med stor litterär klokhet håller sig Lagerlöf borta från alla skildringar av soldater och slag. Perspektivet finns i det hon behärskade, krigets marginal. Där finns Sven Elverssons yngre bror Joel, en fiskare som har blivit nästan tokig av synerna efter Nordsjöslaget. Han vågar inte blunda, för då ser han bara igen för sin inre syn vad han upplevt ute till havs:

”Men nu började Ung-Joel berätta, hurusom han en av dagarna efter det stora Nordsjöslaget hade passerat Skagen och att han hade sett de dödas härskaror flyta omkring på havsytan.

De hade inte legat utsträckta i vattnet, utan de hade hållits i upprätt ställning av sina korkvästar. Deras huvuden hade varit upplyfta ovan vattnet, så att man hade kunnat urskilja anletsdrag och uttryck.

Och Ung-Joel berättade, att ångaren hade gått fram i timtal genom tusenden och åter tusenden av döda. Hela havet hade varit betäckt av dem.

Han skildrade för brodern många fasans syner, som han hade sett, men det, som tycktes mest ha gripit honom, var, att alla de döda hade fått sina ögon uthackade av de otaliga skaror av måsar, som kretsade över dem.”

Synen hade fått andre styrman på Ung-Joels båt att hoppa överbord för att dränka sig. De kvarvarande besättningsmännen tog fram gevär och sköt besinningslöst mot måsarna.

För Selma Lagerlöf handlade romanen ovanligt nog om att skriva ett debattinlägg i tidens frågor. På det området kände hon sig som ”en riktig nybegynnare”, som hon skrev i ett brev. Syftet var dock något mer än att enbart debattera kriget – nämligen att upprätta ett nytt och absolut tabu. Själva utgångspunkten summerade hon själv koncist i ett brev till sin förläggare Karl Otto Bonnier: ”Borde inte detta att döda en like en gång i tiden bli lika omöjligt, lika motbjudande, som att begå kannibalism? Borde vi inte försöka att få motviljan mot att döda riktigt in i kött och blod, liksom det nu hos mången finns i själen.”

Sambandet mellan krig och kannibalism går till romanens rot, även om det alltså dröjer innan läsaren får upptäcka det. Först i ett kapitel mot slutet, ”Talet om livets helighet”, utvecklas tanken, då i en predikoartad utläggning av prästen, där han hälsar Sven Elversson tillbaka i församlingen. Där inbjuder han också församlingens medlemmar att ”lära känna fasans folk” (alltså betrakta de ilandflutna) och sedan berätta om kriget ”så att det ska uppstå en kroppens spökrädsla och rysning omkring det, som aldrig kan övervinnas”.

Han har själv sett dem och känt äcklet. Efter att målande ha beskrivit de flytande kropparna konstaterar prästen att man måste se dem för att få ”vämjelsen för kriget inmängd i människosinnet och fastsatt där, så att intet tal om ära och bragd kan mera tränga bort den”.

De bägge tabuna – mot kannibalism och mot krig – visade sig ha ganska svårt att samsas. Den vänkrets som Lagerlöf lät läsa romanen innan publiceringen reagerade med ungefär samma äckel mot Sven Elversson som hans fiktiva omgivning. Från början hade hon tänkt sig att han faktiskt skulle ha gjort sig skyldig till människo­ätande, men ändå skulle kunna ha moralisk resning. Vännerna övertalade henne att ändå låta honom visa sig vara oskyldig. Hon lydde deras råd, trogen sin vana som professionell författare att lyssna till publiken (åtminstone till en viss gräns). Detta verkar hon inte ha ångrat – men hon erkände snart att romanen hade blivit något för splittrad. Kanske bidrog det att hon först hade startat den med svårighet, sedan skrivit den mycket snabbt, och till sist närmast hetsat fram den för att få den utgiven till jul 1918.

Aldrig mera krig! – det var grundsyftet med romanen, liksom med prästens avslutande predikan. Om bara människor blir upplysta om krigets ohyggliga följder ska de lära sig att avsky det, att i stället välja kärlek och barmhärtighet.

”Bannlyst” är en ojämn roman (dess kvaliteter eller brister har debatterats intensivt), men konstnärlig storhet når den åtminstone i glimtarna av offren för Nordsjöslaget. Finessen är att Selma Lagerlöf bara använder några få rader för att väcka avsky och äckel. Här är inte fråga om någon mängdverkan, utan om att använda sig av en enda episod, upplyst av ett fåtal nästan brutalt insatta detaljer. Den absorberas av läsarens medvetande och kan sitta kvar i åratal framöver.

De flytande kropparna på korkdynorna. De kretsande måsarna. De tomma ögonhålorna – blinda människor stirrande mot en evakuerad himmel.

Fakta. Selma Lagerlöf

Selma Lagerlöf (1858–1940) romandebuterade 1891 med ”Gösta Berlings saga” och var den första kvinnan att bli invald i Svenska Akademien samt den första kvinnan att vinna Nobelpriset, 1909. I motiveringen till priset nämndes som en av orsakerna hennes ”ädla idealitet”.

Lagerlöf var politiskt aktiv i främst kvinnosaksfrågan.

Hon var även en uttalad motståndare mot antisemitism och nationalsocialismen på 1930- talet, vilket ledde till att hennes böcker bojkottades i Nazityskland.