En storbildsskärm flimrar bortkommet i bladverket på kafé Lasse i Parken i Stockholm. Nästa VM-match är flera timmar bort och lunchen är just nu det enda som börjar dra besökare till kaféet. Mitt i den tillfälliga stiltjen sitter estradpoeten och fotbollsälskaren Kalle Haglund. Under det senaste året har han gjort dundersuccé tillsammans med Laleh och föreställningen "Vem har lurat barnen?". I sommar är han solo, närmast kan man höra hans smattrande, samhällsmedvetna ståupp-poesi på Arvikafestivalen i mitten av juli. Men han ligger också i startgroparna för nästa match - en musikal om "universum och katter".
- Jag har en enorm hatkärlek till katter. De trycker på ens ömma punkter och ser igenom en på ett obehagligt vis. De är så fina och vill inget illa. Låtsas de i alla fall. Jag har blivit intresserad av mig själv i förhållande till katter. Jag inser vem jag är och det blir obehagligt, säger Kalle Haglund.
Men det har gått trögt med skapandet under den senaste tiden. Under året har han blivit svensk mästare i poetry slam, kallad spoken word-virituos och överösts av positiva recensioner för "Vem har lurat barnen?". Det har utlöst en "posttraumatisk prestationsångest" hos honom.
- Jag har jobbat mycket i många år, det har flutit på och nu har jag krav på mig själv. Det är irriterande och gör det lätt för mig att skylla på katterna. Om det är match kollar jag på fotboll. Annars mår jag bara dåligt.
Kalle Haglund växte upp i Örebro i en kulturintresserad familj. Själv drömde han hellre om ett liv som fotbollsproffs än som kulturutövare. Hans storebror måste ändå ha sett en spirande skrivtalang hos honom för varje jul och födelsedag skänkte han honom en anteckningsbok att skriva vad han ville i. Böckerna förblev tomma. Skrivandet kom i stället när han blev äldre, via musiken.
- Jag började skriva låtar. Texterna var Allan Edwall och Stefan Sundström-rip-offs. Men jag fastnade i uppbyggnaden av en låt. När jag tog bort musiken märkte jag hur språket kunde blomma, att jag skrev tusen gånger bättre. Som estradpoet kan jag använda mig av alla mina texter utan att det blir konstigt. Som musiker skulle jag inte förstå själv vad jag höll på med.
Kalle Haglunds texter är förtätade ordlekar där etablerade begrepp vänds ut och in, för att skapa nya bilder. Han ger sig på allt från våld i hemmet ("Det är för många poliser på torget när faran står i farstun"), nya värderingar ("Byt ut subjekt och predikat mot objekt och hata mat"), till själslig ensamhet ("Vad betyder tak över huvudet när det regnar in i en själ?"). Själv är han försiktig med att kommentera innehållet, men medger att hans texter ofta har en pessimistisk grundton.
- De talar för sig själva. När jag vill berätta något politiskt börjar jag med det jag tycker är fel och då är det ju svårt att inte vara pessimistisk. Men jag brukar kalla min poesi för slapstickpoesi och i sättet jag framför den på finns det humor och optimism. Även om texterna är cyniska och hårda hoppas jag att det kommer fram någonting.
Han säger att hans politiska medvetande grundar sig i medelklassångest. Han talar om att vara medveten om sin privilegierade position och att tycka att man inte riktigt förtjänar sin plats i rampljuset. Det låter nästan koketterande - och kanske är han medveten om det också.
- Det kan bli krystat, svårt att veta vad engagemanget egentligen kommer ifrån. Visst kan det finnas en genuin vilja till någonting. Men det som händer med mig när jag ställer frågor om varför jag gör de val jag gör, är mycket intressantare.
Kalle Haglund tar en sipp ur sin kopp. Politiskt beskriver han sig själv som plakatvänster i själen men autonom i huvudet - för tillfället funderar han mycket på demokratibegreppet. Han skrattar när han får frågan om han tänker rösta och säger att han faktiskt funderat på att låta bli.
- Det finns ett dolt förtryck i en demokrati som man går med på. Man måste gå med på spelreglerna. Och då måste man göra avkall på något för att få något annat - och det kanske är värt det! Men samtidigt är det värt att fundera på vad det betyder och för vems skull man gör det. Men jag kommer som sagt inte att ha mage att låta bli att rösta. Det är klart att man ska rösta i den här världen.
Just den här dagen är Kalle Haglund förkyld och föredrar skuggan framför sommarhettan som trycker över Stockholm. Hans otåligt trampande scenpersonlighet tycks först inte ha så mycket gemensamt med den lågmälda personen under kepsen. Men därunder lurar en lågintensivt energisk person med en massa frågor kring sitt arbete virvlande i huvudet.
- Det går i vågor vad som intresserar mig. För några år sedan ville jag vara politisk. Det vill jag väl till viss del fortfarande, men på något sätt har väl idealisten i mig börjat få vika för egot. Jag har blivit intresserad av mig själv, varför jag sa det jag sa och så. På senare år har det blivit mer självömkande.
Han fnissar. Kalle Haglund ser ut som 23 men har fyllt 30. Skaffa hus och barn-åldern, växa upp och bli mogen-åldern. Och det magiska 30 har inte heller lämnat honom i fred. Den senaste svängningen i budskapen i texterna härleder han direkt till den senaste födelsedagen.
- Jag drömmer om att ha lite koll på läget och det känns som att 30 innebär det. Sedan har jag kommit på, när jag varit 30 ett tag, att det inte handlar om ålder utan om en själv så klart. Så jag föll tillbaka till den här pojken jag alltid kommer att vara.
Oavsett vad 30 innebär - i dag är han en av rösterna i Riksteatern Jams satsning på ung scenkonst som sedan den inleddes år 2000 har givit en vitamininjektion till begreppet scenkonst. Genom Jam hörs i dag fler röster och framför allt andra röster än kulturetablissemangets. Nya stjärnor som Shima Niavarani, Emil Jensen och Daniel Boyacioglu sticker ut och överraskar. Men Kalle Haglund är försiktig med att placera in sig själv som artist i förhållande till Jams andra stjärnor.
- Med tanke på att jag är "in progress" och försöker lista ut vad jag gör och vad jag vill, vill jag inte svara på det. Att vara estradpoet är inget man är. Det är däremot ett bra sätt att hitta en symbios mellan sitt skrivande och sitt sceniska framträdande. Sedan kan man gå åt olika håll. Till musik eller teater eller mer renodlad poesi. Det är det som är spännande, att det ligger mitt emellan alla de här sakerna.
Vart är du själv på väg tror du?
- Jag tror att jag vill gå mer åt ett stängt rum, mer åt salongshållet där allt ljus går ner och föreställningen börjar, snarare än att gå mot gatukonst.