Steve Saviles senaste roman, "Skrattande pojkens skugga", utspelas i hemstadens undre värld, där huvudpersonen sakta förvandlas till monster - allt beskrivet på ett ordrikt och bitvis gammaldags språk. Savile kallar sin bok nygotisk och på ett sött Stockholmskafé berättar han vad genren kräver. Och varför hans roman passar under etiketten.
- För det första behöver man en storslagen fadersfigur som styr handlingen, inget händer utan hans tillstånd. Ofta litar huvudpersonen blint på fadersfiguren för att oundvikligen bli sviken och förrådd.
- För det andra måste det finnas en sorgsenhet, ett dröjande vemod. I min bok blir det tydligast när man möter barnen under staden; spöken av förlorade barnaliv. Det blir inte mycket sorgsnare än så.
Savile har skrivit flera böcker tidigare och han har bott i Stockholm sedan 1997, men när "Skrattande pojkens skugga" utkom strax före jul blev den hans första i svensk översättning. Han förstår svenska utmärkt, men pratar helst inte. Det har han annars inget emot och när han fortsätter att tala om vad som utmärker den gotiska romanen blir ostmackan liggande orörd.
- Språket ska vara vackert, poetiskt och rikt på detaljer. "Skrattande pojken" är nygotik eftersom det är en modern berättelse berättad på 1800-talsvis. Boken är också, helt i linje med den gotiska traditionen, berättad i första person.
Det som pressar ut "Skrattande pojkens skugga" ur genren är möjligen att våldet är så tydligt, Savile föreslår i stället "Tarantino-gotisk". Den traditionella gotiska romanen är anständig, eller om man vill, viktoriansk på ytan, med skräcken kokande precis under. Den är också moralisk på enklaste möjliga sätt: de onda får sitt straff.
I bokhandeln, som annars är pigg på genrebeteckningar finns sällan någon hylla för gotisk litteratur, i stället hittar man de böckerna med annan "Skräck" eller "Horror". Steve Savile är kluven till det som brukar stå där.
- Det är en ond cirkel, horrorlitteratur anses vara dålig och då blir också en hel del dåligt eller klumpigt skrivet. Ofta ligger tonvikten snarare på att berätta en historia snabbt än på att berätta den väl.
- Samtidigt skrivs det en hel del enormt vital horrorlitteratur. Böcker som utforskar det mörka hos mänskligheten; sjukdom, terrorism och skräck... Dessutom slipper den som skriver vara positiv, att vara dyster är mer än okej.
Framtiden för mörk genrelitteratur ser han som ljus.
- Ja, marknaden är enorm. Harry Potter-generationen växer upp och med rätt redaktör skulle en imprint-serie med skräck, fantasy och gotisk litteratur bli en omedelbar succé.
För den som vill utforska den gotiska romanens rötter rekommenderar Steve Savile följande verk att starta med. Först Horace Walpole "The Castle of Otranto" (1764), som sägs ha startat alltihop, sedan Matthew Lewis "Munken" (1796) och Jane Austens "Northanger Abbey" (1817).
- ... och så försöker jag desperat låta bli att säga Bram Stokers "Dracula" (1897). Men det går ju inte.