Långa donnor på höga dojor

Tre kvinnor står sida vid sida mitt på Drottninggatan i Stockholm. I sina knallröda pumps, på decimeterhöga stilettklackar, mäter de alla nära två meter. Folkströmmen viker undan och lämnar ett stort, tomt område framför dem. High Heel Sisters genomför sin "stand piece", ett stycke där de bara står rakt upp och ned i femton minuter.

- Vi pendlar mellan att erövra vår kropp i den här situationen och att erövra platsen och tiden, säger Malin Arnell.

Tillsammans med Line S Karlström och Karianne Stensland utgör hon performancetrion High Heel Sisters. Till vardags är de bosatta i Sverige respektive Danmark och Norge men har nu samlats i Stockholm för gästspelet med "Never too much" på Kulturhuset i helgen. Alla tre träffades på Konstakademin i Trondheim. Det som förde dem samman var upptäckten av tre gemensamma fysiska förutsättningar: att de var över trettio, att de var längre än 1,78 och hade över 41 i skostorlek. Det första de gjorde tillsammans var naturligtvis att gå till den mest fashionabla skoaffären i Trondheim för att prova skor.

Grundtanken hos High Heel Sisters har alltid varit att undersöka sociala situationer. Med sin "stand piece" vill de ta reda på vad som händer när tre kvinnor vågar ta plats i det offentliga rummet. Men också iaktta människorna runt omkring och analysera stämningen på platsen. Efter en "stand piece" är det nästan alltid någon som kommer fram för att gissa vem av tjejerna som är kille. På torget i Trondheim blev de bortjagade för att de stal för mycket uppmärksamhet från en gatuteatergrupp.

Att utnyttja typiskt kvinnliga attribut som höga klackar har en dubbel funktion för High Heel Sisters.

- Vi kritiserar de höga klackarna, för vem som helst kan se att det inte är ändamålsenligt att ha sådana skor när man står länge, går eller springer. Samtidigt insisterar vi på den typen av kvinnlighet eftersom vi är intresserade av det överdrivna och av att lyckas överdriva det så mycket att de stjälper, säger Line S Karlström.

"Stand piece" utgör det lokala inslaget, gatuaktionen filmas och används i föreställningen. "Never too much" spelades första gången på konstlokalen ICA i London förra året. Då gjorde High Heel Sisters sitt nummer utanför tunnelbaneuppgången till Angel Station. Tidigare har de gjort kortare framträdanden på olika gallerier och flera aktioner på stan. I höstas uppmanade de alla kvinnor i Stockholm att gå med bestämda steg över Sergels torg. Den aktionen handlade om att känna på ägandeförhållandet till platsen och dela den upplevelsen med andra kvinnor, förklarar de.

- Jag tror att det är bra för folk att få delta i konstprojekt, säger Karianne Stensland.

High Heel Sisters använder sig inte bara av typiskt kvinnliga attribut som höga klackar, cancankjolar och elvispen, förknippad med "kvinnan vid spisen". De exponerar också kvinnokroppen.

- Jag ser ingen konflikt mellan nakenhet och feminism. Det är den sexualiserade nakenheten kopplad till olika attribut som är problemet. Kvinnokroppen visas aldrig helt naken. Nakenheten i sig är inte sexualiserad, menar Malin Arnell. Det är själva inramningen som gör den nakna kvinnokroppen exploaterad.

Trion är också noga med att påpeka att de inte klär av sig, utan tvärtom börjar föreställningen nakna för att i stället klä på sig. För High Heel Sisters är föreställningen "Never too much" ett sätt att ta itu med hur svårt de själva har att identifiera sig med den typiska kvinnligheten och med den roll som förväntas av en kvinna.

Från början lät sig High Heel Sisters inspireras av Yoko Onos och Fluxusrörelsens förhållningssätt till konsten, där en text eller instruktion kan vara en performance som vem som helst kan genomföra. Varje High Heel Sisters-föreställning är en ny undersökning där bara själva ramen är repeterad och där vad som helst kan hända. Trion arbetar med det spontana och fysiska som utgångspunkt. Handling går med andra ord före intellektualism.

- Det finns en tung teoretisk erfarenhet hos oss alla tre, men det är inte det som ligger i fokus i vårt arbete, och det är själva sprängkraften, säger Malin Arnell.

Det är inte bara den manliga blicken i samhället de ifrågasätter, utan också konsten och definitionen av vad som är konst och inte konst.

Kvinnors konst har ofta svårare att bli accepterad än männens och därför ifrågasätter High Heel Sisters själva sin egen konst i föreställningen. Genom att vara tre i ett lag bryter de inte minst mot myten om ett ensamt skapande geni. Alla tre har dessutom sin egen syn på vad de gör. Tillsammans skapar de en sorts kollektiv individualism och en föreställning där det viktiga är att göra, inte göra rätt.

- Jag tycker att föreställningen är ett feministiskt projekt därför att vi inte har täckning för allt vi gör, för att vi inte är särskilt Duktiga och för att vi inte är intresserade av att komma med alla svar. Vi tillåter oss att leka och att inte redovisa allting hela tiden, säger Line S Karlström.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut