Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Lars Lerin: Jag fattar inte varför jag är så populär

Han sökte en vän – och fann ett helt folk. Efter tv-succén med ”Vänligen Lars Lerin” undrar den värmländske målaren hur det kunde bli så här. DN:s Hanna Hellquist träffade en gammal bekant för att prata om ett nytt liv.

Jag har försökt bli vän med Lars Lerin i åtta år. Det är inte helt lätt. Han kommer på midsommarafton, det gör han, och det är nog inte helt lätt för honom heller. Han och hans äkta man Junior parkerar den senaste Volvomodellen på Nydalen sist av alla, och kliver in i festen och festens alla ansikten vänds mot dem. Nu kommer Lars och Junior! skriker mamma. De är kändisar. Till och med deras relation är en kändis. Det är konstigt att umgås på det viset.

Därför blir jag nästan lite svartsjuk när jag ser hans tv-program. Mikael Persbrandt och Nino Ramsby får hänga med honom en hel dag och bara prata, det är inget avbrott för sill och kubb.

– Vad är kubb? frågar han när vi ses hemma hos honom på Hammarö en eftermiddag i februari och jag berättar att jag blir sotis.

Jamen, det är ju det som vi alltid spelar på midsommarafton.

– Jaha, just det.

Det bästa sättet att verkligen närma sig honom är nog som journalist. För om man lyssnar av honom för mycket, när man märker varthän hans ögon vandrar vid frågor som bränns, hur hans axlar höjs och sänks inför olika förslag på hur man ska fortsätta dagen, om man tar för stor hänsyn till Lars, då är det väldigt svårt att bli hans vän.

Så jag passar verkligen på när jag väl träffar honom den här mulna vårvintertorsdagen då Junior är på jobbet. Vi sitter i hans gråa soffa, i varsin divandel, det är den enda moderna möbeln på hela nedervåningen.

Vi pratar om ensamhet. Lars säger att han älskar att prata om sitt privatliv, för att det påminner honom om hur han faktiskt lever nu. Att det gick att ändra inriktning. Lars säger, nej han härmar en terapeut med gäll röst – att jag först måste lära mig att älska mig själv innan jag kan ta till mig någon annan människa. Jag säger att jag har svårt för att älska mig själv.

När jag börjar fråga om hans konst åker axlarna upp på honom och munnen snörps ihop och han får en annan röst, han hatar att prata om SIN KONST. I alla fall med mig. Han pratar mycket hellre om döden och spriten, säger han.

Och det har han gjort, om och om igen. Jag har läst så många intervjuer med honom, och jag har sett filmerna. Sara Broos, hans guddotter, gestaltade 2012 Lars och Juniors resa mot ett gemensamt liv i den prisbelönade filmen ”För dig naken”. I trailern säger Lars: terapeuterna säger att jag vill ha makt och kontroll och att det är därför jag tar hit nån från Brasilien, de säger att jag inte kan lita på att någon tycker om mig. Nio år senare är de fortfarande ihop.

Kommer du ihåg när jag intervjuade dig första gången 2008, för DN:s söndagsbilaga? Då tyckte inte min chef att du var tillräckligt känd. Jag hade sett dig i tevesoffan hos Malou och det var verkligen en stor grej att du satt i tv. Du hade ju knappt kunnat möta människor tidigare utan att först ta en tablett.

– Nej, det var ju så. Jag hade abstinens i flera år efter de där tabletterna. Temesta hette de, ett benzopreparat som är fruktansvärt starkt och beroendeframkallande. Det var nästan som att göra sig kvitt ett heroinberoende, det var hemskt att ta sig ur. Det tog tid att öva upp mitt mod.

– Men det där är bara sån gammal dret…

Foto: Thomas Karlsson

Lars tröttnar på sig själv mitt i meningen. Han får 40–50 brev om dagen från människor som vill bli hans vänner, efter att de har sett ”Vänligen Lars Lerin”. Eller människor som sparat ihop lite pengar och undrar om han har någon lagom stor tavla att sälja? Just nu visar SVT Play dokumentären ”Mot kvällen uppklarnande” som följer honom till västkustens barndomssomrar eller till hans eget museum i den gamla nedlagda dansrestaurangen Sandgrund i Karlstad.

I filmen sitter Lars i en fåtölj i sin ateljé och spelar grinig gubbe med munnen full av snus och ett litet gosedjur som tittar upp under tröjan. Gubben flyttar om låtsassnusen i munnen, och pratar om konstnären Lars Lerin. ”Jag tycker nästan att det räcker. Han har ju valsat runt både hit och dit i tv och det kunde väl räcka? Det finns väl andra konstnärer som de kunde ta fram?”

Tycker du så?

– Jo, det är väl lite så som jag kan tänka mig att folk tänker. Så det är väl lika bra att jag säger det innan någon annan säger det. Jag fattar inte heller varför jag har blivit så populär?

När jag träffade dig då för åtta år sen hade du ganska nyss träffat Junior. Och du sa till mig att du verkligen inte ville leva själv. Om man dessutom har svårt att träffa nya vänner är ju en partner den bästa lösningen.

– Det här med förhållanden och att leva ihop med någon, det kan jag ingenting om och jag kommer aldrig bli klok på det. Men det är som ett plåster som gör att man står ut med livet. Det är ju något med att dygnet inte bara går i ens egen takt.

Foto: Thomas Karlsson

Jag trodde att jag löste det genom att skaffa hund men hon är alldeles för anpassningsbar.

– Det hjälper ju litegrann att ha ett djur, en katt till exempel, men det fyller ju inte ut det där själsliga hjärterummet. Inte helt och hållet.

I ditt program säger du att du har gjort dig av med dina vänner, ni har blivit ovänner eller så har de dött eller blivit dementa. Hur är det att bryta med vänner som du har haft i över trettio år? Är det du som lämnar eller de?

– Nej, det brukar vara jag. För du vet, först var jag som ett mähä av de där tabletterna, och sen när jag blev fri från dem så har jag försökt bygga upp en respekt för mig själv. Och om man inte får det från andra så måste man gå vidare, till såna människor som ger en skratt och glädje.

Det måste vara en sån enorm omställning att bli nykter.

– Det för med sig mycket. Det är inte bara att avstå från alkohol. Under det året som den rensas bort från cellerna blir man mer rädd om sig själv. Det kommer in ett annat ljus i huvudet. Man blir mer noga med livet. Tidigare kunde jag släta över allt med en tablett och bara gå vidare som en robot. Under mitt mähä-liv.

– Men om någon ber mig dra åt helvete gör jag det, vet du. Och då kommer jag inte tillbaka.

Jag tycker att det är så hemskt att själva uppbrottet är så fruktansvärt, som det har varit med nästan varenda man som jag har haft en relation med. Att slutet färgar hela ens bild av den personen – det känns orättvist när man faktiskt har haft så mycket annat ihop! Det skulle vara så skönt att bara kunna ta en fika och se att det fortfarande är en person, och ingen demon som man har målat upp för sig.

– Ja, när jag tänker på det så kan jag ju förstå att några av mina vänner blivit sårade. Men att ta in dem i mitt liv igen, det kan jag inte göra. Då skulle det bli så falskt. För vad gör man när man inte vill vara med en människa längre? En del måste man helt enkelt ta en annan väg med, och gå därifrån.

– Det är likadant med Yngve i Lofoten. Det räcker med att jag åker till Oslo, så är jag rädd för att springa på honom. Och han är nästan aldrig i Oslo, men jag bara väntar på att han ska kliva fram bakom något hörn. Vi var ihop i tretton år och nu till sommaren ska jag ställa ut i Lofoten så nu måste jag dit. Jag funderar på att ta kontakt med honom och säga att jag är på väg, men det vet han väl redan.

Har ni inte hörts någonting alls på sexton år?

– Nej, första året efter att det tog slut skrev jag lite otäcka meddelanden till honom och ville att han skulle ta mig tillbaka. Jag försökte manipulera honom på lite olika sätt. Det var jag som gjorde slut men när jag återvände till Värmland så ångrade jag mig. Men då satte han stopp och det var ju bra. Jag var ju helsjuk. Jag bara slog sönder saker och plågade honom.

Vad gjorde du då?

– Jag tog ett sånt där gammalt fint 1700-talfat i lera och slängde i kaminen, i frustration och någon slags snedtändning av tabletter och alkohol. Han var ju livrädd för vad jag kunde hitta på. Jag tände eld i papperskorgar och ja, gud alltså.

Varför blev det så?

– Nämen det var ju en kemisk mix.

Men du använde dig väl av kemin av en anledning?

– Jo, men redan från början så skulle han ha dragit öronen åt sig, Yngve. När han följde med mig hem till Sunnemo första gången… redan då så fick jag sådana utbrott. Vi låg och såg på tv och så tyckte jag inte att han kramade mig tillräckligt hårt. Jag blev så frustrerad jag bara tog ett glas som stod på bordet och slängde det i väggen. Jag var helt sjuk förstår du. Det kan man inte tro när man ser den snälla människan i ”Vänligen Lars Lerin”! Då kanske glorian skulle ha halkat ner lite grann!

Man borde korsklippa ditt program. Ena stunden sitter Leif GW Persson och hotar folk som eventuellt skulle kröka ett hår på ditt huvud, och sen – klipp – det viner 1700-talsfat genom luften.

– Men jag får ändå nya vänner. Som du och Kakan (Hermansson reds anm) och den här Nino vet du, såg du det programmet? Han är ju så jävla rolig alltså.

Det är svårt att närma sig dig Lars, jag vet aldrig om jag stör, eller om du säger ja till saker för att du verkligen vill. Du var på väg ut till Nydalen när jag fyllde år förra året men så blev nu tvungna att vända vid Bergvik för du orkade inte. Hur blir man vän med dig då?

– Det blir man inte, det är man direkt ifrån först stund. Det känns på vibrationerna, man behöver inte bete sig på ett särskilt sätt. Om du läser av mig för mycket ligger det väl kanske mer hos dig?

Ja, det är mycket möjligt. Det är ju en ganska självupptagen hållning att hela tiden gå runt och undra hur man blir uppfattad.

För mig är det inte svårt att förstå varför folk inte kan få nog av Lars Lerin. Han har ett sätt att prata om sitt liv, om stort och smått, om sin längtan efter kärlek, om intrigerna mellan käringarna i Sunnemo, om katterna som dog i slåttern, och om det eviga mörkret i Lofoten, som gör att man inte kan sluta lyssna. Det är kanske därför filmarna fortsätter följa honom, det är kanske därför jag sitter i hans soffa den här eftermiddagen, för att vi hoppas att han ska avslöja sig? Han verkar så oförställd, men så oförställd kan ingen vara.

När jag var på ditt och Juniors bröllop minns jag att du, när jag frågade dig om det här var rätt, sa att man ju alltid kan skilja sig. Hur tänker du kring det nu?

– Jag tror faktiskt aldrig att jag skulle kunna skilja mig från Junior, inte ens om jag träffade någon som var mer på min våglängd. Det är en kärlek som jag aldrig skulle kunna svika. Vi har blivit bundna till varandra på ett vis som jag inte kommer ifrån. Det vore annorlunda om han lämnade mig. Men jag känner att vi är för livet.

Lars och Junior har varit gifta i sju år nu, och i maj blir de föräldrar till Rafael, Juniors son i Brasilien, som i skrivande stund är fem månader gammal.

– Vi är så glada båda två. Junior vill dessutom gärna ha fler barn. Han vill ha en stor familj så att de kan ta hand om honom när han blir gammal. Vem ska ta hand om mig annars, säger han, vem ska se på mig? Det kan du skriva i tidningen. Att Junior vill ha barn så att någon ska ta hand om honom. Jag är ju egentligen för gammal, men jag tänker att barnet, när jag dör, är såpass harmonisk så att han klarar av det.

Hur får man ett barn harmoniskt?

– Genom att inte försöka ändra på dem. Min mamma försökte göra om mig, och det ska man inte göra, det blev inte bra.

Hur försökte hon göra om dig?

– Genom känslomässig manipulation eller vad man ska kalla det. Hon grät och blev deprimerad. Hon blev så ledsen när jag lekte med fel lekkamrater, med flickor. Det var inte så att jag fick stryk när jag lekte med flickor men jag kände att hon inte ville det. Tills slut, genom att se det där… ett barn försöker ju vara till lags. Man blir ju inte lycklig av att inte få vara den man är.

Vem var du då?

–  Jamen… jag var väl en liten flicka helt enkelt. I den där dokumentären, ”Mot kvällen uppklarnande”, ser man lite barndomsfilmer där jag springer omkring i ett litet nattlinne och en handduk över huvudet som hår. Jag ville ju ha långt hår. Och på den tiden när man gick till frisören blev man ju snaggad. Man fick ju inte ens ha en centimeter uppe på hjässan. Det är som ett sånt jävla övergrepp på ett barn som egentligen vill vara flicka, att bli alldeles kalrakad. Det gör mig väldigt ont, när jag ser det där, vilken glädje och aningslös lycka det var att springa omkring barfota i gräset i det där nattlinnet och handduken som hår som jag liksom slängde med. Jag var en prinsessa och så fick jag inte vara det. Att det var så fyllt av skam.

Tror du att du, om du hade vuxit upp under andra förutsättningar, skulle ha valt en könskorrigering?

– Den frågan är nästan omöjlig att svara på. Det var inget alternativ. Men jag minns att jag gärna ville ha bröst när jag var ung, jag stoppade in tennisbollar under tröjan. En kompis till mig gjorde likadant och så gick vi till pensionärsboendet i Munkfors, Munkåsen, och där fanns det en gubbe. Vi lekte flickor och den där gubben fick känna på de där tennisbollarna, vi var inte mer än tolv tretton år. Han såg väl att det inte var riktiga bröst. Jag var så stöpt i att jag skulle spela rollen som pojke för mamma så att vara en flicka på riktigt, det var inte aktuellt. Det tog så många år för mig bara att erkänna att jag var homosexuell.

Hur var din pappa då?

– Pappa är ju en sån där bekymmersfri person som bara är accepterande.

Men jag minns att du var ledsen för att han inte var på ditt och Juniors bröllop?

– Ja, men det är en sån där surhet som har kommit på äldre dar.

Okej, så han hade inga problem med att du var gay?

– Nej, det hade han inte. Och även när jag var ung och lekte med flickor så var det mamma som sa att han var tvungen att prata med mig. Så han fick gå hennes ärenden.

Du och din mamma är ju väldigt nära varandra, har ni kunnat prata om det här i efterhand?

– Ja vi har pratat jättemycket. Hon är ju så ledsen för det där. Hon tycker att det var idiotiskt. Men hon är också ett offer av sin uppfostran. Samtidigt, det knöts band mellan mamma och mig som nästan är som de mellan ett offer och gärningsman. Så jag har ju varit helt beroende av henne jämt. Gudskelov har hon blivit såpass gammal så jag inte behövt uppleva hennes död när jag var ung. Vi har haft tid att reda ut saker.

”Jag har aldrig känt mig så trygg i mig själv så att jag skulle kunna hjälpa någon annan i livet. Men det tycker jag ju nu. Att jag har resurserna till det. Även om jag tycker att det är i sista minuten, för jag är ju för gammal egentligen.”

Lars telefon ringer fem gånger på en timme. De första tre gångerna är det någon tidning som han inte orkar prata med. Två gånger ringer mamma. De pratar med varandra ungefär tre gånger om dagen men nu har han sagt åt henne att han är upptagen. Svara ändå, säger jag. Jag vill ha med det här samtalet.

Men mamma hinner lägga på. Både mamma och pappa bor på ålderdomshem nu. Barndomshemmet i Sunnemo är övertaget av syster och systerbarn.

Marit Bergman släppte nyligen en låt som heter ”Ibland gråter jag bara för att tiden går”. Har du hört den? Jag känner så igen mig, jag kan få sådana gråtattacker när jag tänker på folk som inte finns och hus som inte står kvar, och frisyrer som man aldrig kommer ha igen.

– Du det där lever jag ständigt med, jag tycker det är så himla sorgligt. Särskilt med min barndom i Bohuslän, i Fjällbacka och Hamburgsund. Det var det finaste jag har varit med om, somrarna där. Varenda människa är död nu. Vissa hus står kvar men allt är liksom pyntat, det är som kulisser. Det är bara skal. Allt är bara idyll.

Foto: Thomas KarlssonJunior med Lars Lerin i sammetssoffan. Foto: Thomas Karlsson

Det syns ju väldigt tydligt här i ert hem vad som är ditt och vad som är Juniors. Har du lagt din kontroll över hemmet åt sidan?

–  Ja jag har gett upp. Jag hänger väl kvar i några små hörn här och där. Som den där soffan därborta (han pekar på en sammetsklädd utdragssoffa från förra sekelskiftet) och så lite tavlor på väggarna, det bestämmer jag fortfarande över.

Men du, detta barnet. Som kommer i maj?

– Ja.

Och du blir…?

– Mamma. Eller pappa. Han får väl kalla mig vad han vill.

Har du velat ha barn tidigare?

– Aldrig. Jag har aldrig känt mig så trygg i mig själv så att jag skulle kunna hjälpa någon annan i livet. Men det tycker jag ju nu. Att jag har resurserna till det. Även om jag tycker att det är i sista minuten, för jag är ju för gammal egentligen. Fast jag tänker att ödet kan komma med så olika saker, och att det liksom kan bli bra det också.

För mig finns det inte någon motsättning i att vara gammal och ha barn, rent känslomässigt, jag tänker att ju äldre man är desto smartare. Det handlar ju mer om i fall man orkar. Kommer du stå i en lekpark och gunga honom? Kommer du ta med honom till badhuset i Karlstad och växla till dig poletter?

– Vet inte! Jag vet inte Hanna. Men Junior är som gjuten med den där ungen! Han passar så bra med barn, och jag kände direkt när vi var där, i Brasilien, att vi var på samma våglängd. Jag och barnet alltså. Han var så intresserad och följde mig med blicken överallt och var så glad. Han är perfekt!

Vilken jävla resa ni har framför er.

– Ja, vet du, jag är så kär i det där barnet så det är helt otroligt. Jag hade aldrig kunnat tro det. I Sverige är vi så himla fokuserade på tvåsamhet. I Brasilien är det alltid flera olika generationer som hanterar barn och det ger mig ett annat perspektiv på hur man kan vara som förälder. Och Junior kommer ju ha med honom överallt, på Sandgrund till exempel, det är inte så att han kommer sitta hemma här med mig bara. Och så har vi vår nanny också. Gud, vad jag målar upp en idyll här. Men jag tror verkligen att det kommer bli bra.

Ska du göra mer tv?

– Ja, men inte än på ett par år. I såna fall blir det på något annat tema, inte vänner. Åldrande kanske? Men helst skulle jag vilja göra såna pilsnerfilmer. 

Jaså..?

– Ja du vet, bara såna galna filmer. Eller sitcoms.

Med dig i huvudrollen?

– Ja eller ja, jo. Ja! Jag gör ju några såna gubbar i den där dokumentärfilmen som går nu. Det är ju så roligt att bara få vara någon annan.

Fem källor till inspiration
  1. Djur och natur. ”Grunden för mitt välmående är att jag går ut och går och uppdaterar känslan av delaktighet. Att jag är med i gänget.”
  2. Sven X-et Erixson. ”Målaren som jag alltid återkommer till. Han målade Livet. Och det märks att han älskade det.”
  3. Hemnet. ”Det får symbolisera min ständiga längtan tillbaks till barndomens Bohuslän. Jag kollar med jämna mellanrum om mormors hus är till salu.”
  4. Barbro Lindgren. ”Henne fann jag på tidningen Vi:s litteraturkryssning och sedan dess skriver vi brev till varandra. Hon har en katt som heter Elsa.”
  5. Lunch med Montelius. ”Genom den podden får jag veta lite om vad som händer i Stockholm .”
Intervjun.

Text: Hanna Hellquist

Om intervjun: Vi åt toscakaka som Lars fått av en tant som ville köpa en tavla. Han värmde den i micron, med aluminiumfolie och allt, så att det slog gnistor.

Foto: Thomas Karlsson

Om fotograferingen: Han vill ogärna prata om sin konst, och det kan man ju förstå när en av de vanligaste frågorna är hur lång tid det tar att göra en målning.

Har gett ut 40 böcker
  • Lars Lerin är en av Nordens främsta akvarellister. Han målar ofta landskap och bebyggelse, men också porträtt.
  • Han är född 1954 i Munkfors, Värmland, och son till en bandyspelare. Under 70- och 80-talet studerade han vid Gerlesborgsskolan och Valands konsthögskola, Göteborg. Hans utställning på Waldermarsudde 2008–2009 sågs av 100.000 personer.
  • 2012 invigdes Sandgrund Lars Lerin, ett museum i Karlstad som även visar andra konstnärers verk.
  • Han har också givit ut ett 40-tal illustrerade böcker, bland annat från sina resor. 2014 tilldelades han Augustpriset i fackboksklassen för ”Naturlära”.
  • ”För dig naken” heter den dokumentärfilm som 2012 gjordes av Sara Broos, som också är hans guddotter.
  • På SVT Play kan man just nu se ”Mot kvällen uppklarnande”, en film om Lerins bildvärld av Gunvor och Rolf Nordin.
  • ”Vänligen Lars Lerin” är en serie där Lerin söker upp sex personer som han gärna vill bli vän med: Anni-Frid Lyngstad, Mikael Persbrandt, Leif GW Persson, Nino Ramsby, Christer Sjögren och Bjarne Melgaard. Samtliga avsnitt hade cirka en miljon tittare och finns på SVT Play.
  • I dag bor Lars Lerin på Hammarö utanför Karlstad. Han är sedan 2009 gift med den brasilianske dansaren Manoel ”Junior” Marques Lerin.