Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Lars Linder: De rika blir bara rikare och alla är glada och nöjda

En liten tidsresa. 1965 vållade dåvarande kommunistledaren CH Hermansson en yrvaken debatt i Sverige med sin bok ”Storfinansen”, där han visade att femton familjer med Wallenberg i spetsen inte bara styrde svenskt näringsliv utan också ägde en oproportionerligt stor del av den samlade svenska förmögenheten.

Det var en omskakande insikt i jämlikhetens land som bidrog till det följande decenniets radikalisering och inte minst till genomslaget för idén om löntagarfonder, att en del av företagens vinster skulle återföras till dem som gjorde jobbet.

Så hur gick det? Tja, den gången hade de där familjerna tillgångar motsvarande ungefär en sextiondel av Sveriges dåvarande BNP. I dag sitter de femton rikaste personerna på en förmögenhet som vuxit till närmare en tredjedel av dagens BNP.

Och inte nog med det, de betalar numera ingen skatt på sina förmögenheter och stora fastigheter som på 60-talet, inte ens på de väldiga arv de för vidare till nästa generation. Överklassen har med andra ord sedan dess blivit ett nytt skattefrälse, lika befäst som adeln förr i världen.

Om det förhållandet, en närmast ofattbar omvälvning av folkhemmets svenska samhällsordning, förs i dag ingen som helst debatt på ledarsidor eller i riksdagen, och inga plakat syns på gatorna. Det var utvecklingens gång, helt enkelt. Inget att göra åt.

Men hur kunde den rikaste procenten få med sig politikerna på en sådan revolution?

En intressant fråga och jag hittar delar av svaret i Erik Sandbergs nya bok ”Jakten på den försvunna skatten” (Ordfront) – ett slags svensk tillämpning av Thomas Pikettys forskning om balansen mellan inkomst, skatt och förmögenhet.

Under fyra decenniers utnötningspropaganda för att chocksänka skatterna på ägande och bolagsvinster är det framför allt två mytiska monster näringslivets lobbyister viftat med som skrämselargument. Sandberg punkterar dem båda.

Det ena är den etablerade, lite skämmiga bilden av det S-märkta Sverige som högskattetyrannins land framför andra. Och visst, arvs- och marginalskatterna var höga på 1960-talet – men inte alls bara här. De var faktiskt ännu högre i både Storbritannien och USA, och båda har arvsskatten kvar än i dag.

Den andra är globaliseringen. Och jodå, dess effekter är högst reella, men Sandberg visar övertygande att hoten om att allt kapital skulle rusa från Sverige om inte skattetrycket försvann har varit rejält överdrivna.

Det börjar nu också stå klart att Sverige sprungit lite för fort. Genant nog för landet som alltid vill vara duktigast har FN:s tidigare så nyliberala påtryckarinstitution IMF i spåren efter finanskrisen kommit till insikt och tvärvänt. Den spottar nu ur sig argument för att jämlikhet är bra, även för tillväxten, och att skatt på sådant som förmögenhet och arv är en nyttig och rimlig inkomstkälla för staten.

Något skorrar ju också när Sveriges finansminister med sitt bredaste leende kan förklara att ekonomin går strålande – samtidigt som alla kan se att resurserna inte räcker för att laga sprickorna i centrala samhällspelare som järnväg, postväsende, skola, vård, polis och socialtjänst. Människor marginaliseras, samhällsservicen når allt färre och muttret utifrån landet stärker både rasism och misstro mot demokratin.

Företagen blomstrar och förmögenheterna växer – men de bidrar allt mindre.

Det sena 1900-talets borgerliga radikaloperation lyckades över förväntan. Patientens allmäntillstånd är visserligen vacklande och prognosen oklar – men vi lyckades i alla fall sänka skatten.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.