Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Lars Norén. Hotellet finns inom mig. Jag är ständigt där på ett eller annat sätt

Allting började på ett litet hotell i Skåne. Inför sin 70-årsdag nästa vecka berättar Lars Norén för Kristian Petri om sin märkliga barndom på landsortshotellet i Genarp som satt så djupa spår i hans författarskap.

Jag befinner mig på Lydmar Hotel i Stockholm. Jag har hyrt ett rum här i ett dygn. Vi har skapat en liten studio och ska filma ett samtal med Lars Norén. Min tanke är att det finns ett slags ur-rum i Noréns texter. Och det rummet har sin grund i Noréns uppväxt på ett hotell i Genarp, Skåne.

Jag sitter och väntar. Jag läser Lars Noréns pjäser i den nya volymen ”Samhälle”. Känslan av töväder. Smältvatten som rinner undan och blottlägger ansikten, känslor, historia.

I en pjäs är det som en stark eld bränner fram personernas inre. Många av pjäserna berör de senaste årens Europa – våldet, krigen, rasismen... Texter som ”Krig”, ”20 november”, ”Anna Politkovskaja in memoriam” är som drivved från olika katastrofområden. Vrakgods. Spillror av människor, fragment av samtal, ruiner av hus.

I tanken går jag runt i denna väldiga labyrintiska byggnad som är Noréns hotell och öppnar rum efter rum. Lyssnar på olika människor, olika berättelser. De finns där bredvid varandra, samtidigt på olika platser.

Jag såg ett tv-program om universums födelse. Kanske var det ”Vetenskapens värld”. Minns inte längre. Men för att förklara nya rön inom astronomin använde man en metafor. Universum liknades vid ett hotell. Korridorerna och antalet rum tycktes oändligt. Varje ”hotellrum” innehöll en nyans, en version av vårt universum. I korridoren fanns ett oändligt antal rum med ett oändligt antal versioner av våra liv.

Jag har burit med mig den här bilden av hotellet. Den har också kommit att smälta samman med Lars Noréns texter.

När jag regisserade filmen ”Detaljer” (baserad på texter av Norén) fanns där scener med döda människor. Detta dödsrike kallade jag hela tiden för ”Hotellet”. Jag såg ett nedlagt hotell framför mig. Och sedan skapade scenografen Charles Koroly ett slags hotell inrymt i ett gammalt kloster strax utanför Lucca i Italien.

Proust såg sitt romanbygge som en katedral. Men när det gäller Noréns dramatik återkommer jag hela tiden till bilden av ett väldigt oöverskådligt hotell. Det är delvis nedsläckt, delvis raserat, ombyggt, tomt, trädgården är vildvuxen, vissa rum används inte längre, andra har fallit i glöms­ka, men det är också befolkat av levande och döda, av människor från Noréns eget förflutna, av människor från historien, samtiden, fantasier, av människor som är ensamma, i relation... Alla dessa röster som talar till oss, sökande, trevande, monolitiska, några slocknar nästan, upprepar sig, dör, pånyttföds... Så kan man vandra runt i denna byggnad, stor som en stad, en värld – som Balzacs mänskliga komedi. Och liknar det inte ”Hotel California”: ”You can check in anytime, but you can never leave.”

Påfallande ofta möter jag människor i dessa texter som är fast i en återvändsgränd, i något som är utanför deras kontroll. Många pjäser börjar som ett uppvaknande. Som att vakna ur en mardröm, eller kanske snarare – till en mardröm.

A: Tänk på att hon bara är ett barn.

B: Barn?

A: Hon är bara ett barn.

B: Det finns inga barn längre.

Jag fortsätter gå i det stora växande huset fyllt av röster från krigen i Europa, från namnlösa förorter, en parkbänk, en perrong, några människor möts, och så det fasansfulla som ofta nämns by the way: ”Han sa att de utplånat sextusen byar.”

Men också detta: ”En dag vill man ju hem... Man vill ju hem.” En möjlig fond för läsningen och vårt samtal.

Det knackar på dörren och Lars Norén anländer. Han tycks vara på gott humör. Jag får en känsla av att han är road av att tala om denna del av sitt liv.

Ibland kan en idé eller metafor verka påflugen eller långsökt vid en närmare granskning. Men när vi börjar tala om hotellet och skrivandet känns det bara självklart och ytterst konkret. Hotellet i Genarp var först ett järnvägshotell och familjen flyttade dit 1948. Lars Norén berättar:

– Det var ett ganska stort hotell med flera olika klassers matsalar – första klass, terum, ölhall där det fanns biljardbord och spelautomater. Och sedan var det åtta sovrum. Det var en oerhörd blandning av människor. Det var de rika bönderna, det var arbetare, det var äldre damer, det var begravningar, bröllop... Vi hade några som bodde där i flera år, bland annat en svensk­amerikan som återvände från Chicago och dog. Jag minns inte om han dog på hotellet, men han kom tillbaka till Sverige för att dö. Han lärde mig poker... Vi hade skogsvaktmästare som bodde där året om. Och de åt frukost, lunch och middag. Vi hade två stora militärövningar varje år så hotellet var genomdränkt av militärer. Och sedan hade vi smörgåsbord på söndagar och då kom de skånska familjerna och åt. Då kunde det gå till så att de först åt ett ordentligt skrovmål, precis som i en Fritiof Nilsson Piraten-novell, de åt kopiöst och sedan satt de och sov i två tre timmar. Och sedan åt de igen.

– Jag tror min far gick i konkurs. Han förlorade mer än han vann på de där smörgåsborden. Det var alltså enorma bord. Vi hade flera servitriser, köksa, kokerska, trädgårdsmästare och en gårdskarl som rensade avlopp och sådana där saker. Vi hade källare dit de nackade hönsen kom där man satt och brände och ryckte bort fjädrar. Så det var ett helt samhälle som var i ständig aktivitet. Vi var bara ensamma tre gånger om året och det var långfredagen, juldagen och påskdagen. Annars – om jag gick ner för att gå till skolan till exempel – var det alltid fullt med folk.

Just detta återkommer genom samtalet. Hotellet som ett tvärsnitt av samhället, som en atlantångare. En perfekt grogrund för en författare.

– Det fanns några rika bönder som söp upp sina gårdar på hotellet. En av dem hade en häst med kärra – det här låter som ryskt 1800-tal. Men när han var full hjälpte vi honom ut i kärran och så slog vi på hästen och så gick han hem genom åkrarna. Det var ett vackert landskap jag växte upp i, nästan Hölderlinskt. Där fanns Häcke­berga bokskog med Romelåsen och tre stora slott: Björnstorp, Häckeberga och... Toppeladugårds slott. Oerhört vackra, nästan overkliga, skimrande där inne i skogen med var sin sjö, det var väldigt, väldigt märkligt.

När Lars Norén flyttade till Skåne hade statarsystemet precis börjat monteras ner. Barnrikehusen låg lite utanför byn. Och, inspirerad av sin lärare, läste den unge Lars Ivar Lo-Johanssons roman ”Godnatt, jord”. Denna lärare återkommer genom samtalet.

– Han betydde oerhört mycket för mig både för att introducera litteratur och konst. Han gav mig Djuna Barnes väldigt tidigt. Och några av dem som hade växt upp i statarsamhället, några av deras barn jobbade som köksor hos oss. Det var det instängda Skåne som fanns kvar som jag tror aldrig går ur Skåne. En hård bygemenskap som vi hade väldigt svårt att komma in i för vi var främmande.

Du blev mobbad tidigt i skolan?

– Ja, det blev jag för att jag pratade stockholms­ka.

Jag har hört en historia om att de andra skolbarnen band fast dig vid någon... var det en flaggstång?

– De band fast mig vid en telefonstolpe och piskade mig med en vajer. Och det går aldrig ur mig. Chocken av att de piskade någon utan att det fanns någon... utan att tycka illa om en. Det var en märklig upplevelse.

Kände du redan när du kom upp i tonåren att det var en annorlunda uppväxt? Att det här var något som du inte delade med andra?

– Det kände jag redan med min familj – att den var annorlunda. Min pappa var alkoholist och mamma hatade... det här samhället. Hon längtade ständigt upp till sina syskon. Hon växte upp med en familj med elva syskon, eller om de var tolv. Hennes pappa var präst och hon stod inte ut nere i Skåne. Den sista tiden när vi hade hotellet blev hon svårt sjuk i cancer.

Var det några speciella händelser som formade dig under de där åren?

– Det kunde vara våldsamma bråk inne i ölhallen, slagsmål, en man som tar en stol och ska döda en av servitriserna och stolen slår sönder ett lysrör och det bara regnar glasskärvor. Det var nätter när vi spelade biljard.... Och sedan är hotellet väldigt förknippat med film. Vi såg dansk svartvit tv, bara några år, kanske 1958–59. Jag såg en Robert Bresson-serie och Carl Theodor Dre­yers filmer. Det var fantastiska upplevelser. Och långt senare sökte jag kontakt med Dreyer. Mina föräldrar jobbade så mycket och hade ingen kont­roll över mig. Jag var ett vilt och fritt barn och skapade mina egna världar på vinden, den där enorma vinden...

Vi har pratat om viktiga personer under den här tiden. Du berättade om din lärare. Fanns det några andra viktiga personer under den här perioden?

– Tonsättaren och pianisten Karl-Erik Welin var väldigt viktig. Jag gick och spelade piano hos honom. Han var 10–15 år äldre än jag men vi förblev vänner genom livet. Några servitriser som är som stigna ur en bok av Harry Martinson. Skulpterad mjölk, skulpterad värme, oerhört mänskliga.

Var det någon som var som en extra syster eller mamma?

– Nej, de var för gamla, men säkert extramamma. Min mor hade inte särskilt mycket tid för mig. Min största känslorelation har jag till min far. Det är inte så att jag ser mitt ansikte i hans ansikte, men jag bearbetar hans liv väldigt mycket mer än min mammas. Min mamma kunde också vara glad och pigg och älskade att skoja, skämta och festa och så där. Min pappa hade liksom en brytpunkt av känslighet som han själv inte orkade med riktigt. Sedan visste man också när perioderna var på väg. Han började vissla någon vecka innan han började dricka, man visste att nu...

Det låter som en skräckfilm.

– Ja, verkligen... Och så gjorde han vansinniga beställningar. Vansinnigt dyr mat som mamma tvingades avstyra.

Var det något slags eufori då, något slags mani?

– Ja, mani, exakt. Jag deltog i hans delirium tremens två gånger. Det var fruktansvärda upplevelser, men samtidigt försökte jag tillsammans med honom jaga de där skära elefanterna och myrorna (skrattar). Det var mitt sätt att handskas med det. Antingen skulle jag bryta samman eller så skulle vi delta i den här leken. Han kom in på psykiatriska kliniken regelbundet i Lund. Jag minns hans bleka gråa skal... Och ändå den där känslan av festivitas som fanns bara några veckor tidigare. Det var en väldigt betydelsefull läxa för mig. Jag pratar så här fritt om honom nu för det är så allmänt känt, men i grunden känner jag en oerhörd kärlek och ömhet för honom. Och jag vet, tror jag har skrivit det, att när jag hade sålt min första pjäs var min första tanke – nu har jag tjänat mer på två månader än vad min pappa tjänade på ett helt år. Det var liksom min första tanke att det var så ohyggligt orättvist, så som han slet.

När började själva tanken på att skriva?

– Väldigt tidigt. Jag uppmuntrades av mina lärare. Vi skrev uppsatser och jag fick lyrikböcker, som ett litet urval Hölderlin. Det är därför jag förknippar Genarp så mycket med Hölderlin och de där kylande åskvädren och de stora träden. Det där tyska antika landskapet... Jag var tio elva år när jag började skriva. Då fick jag en skrivmaskin.

Vi har redan pratat om det här, att hotellet är ett annorlunda hem, hur har det påverkat din syn på vad ett hem är, eller kan vara?

– Vi flyttade ganska mycket innan vi kom till Genarp. Ett av mina starkaste minnen är det här tomma rummet som jag ligger i, på en madrass sista natten innan vi åker ner till Skåne, och att jag vägrar lämna rummet, vägrar gå på tåget. Det är en väldigt stark känsla. Och jag tror det har grundlagt en upplevelse av hemlöshet. Centralen har jag väldigt svårt att gå på utan att få blixtar av ångest – att behöva lämna något. Nej, jag känner en enorm hemlöshet.

Fortfarande?

– Ja, nästan så här nietzscheianskt, att det är världens hemlöshet, inte bara min. Att jag är framför världen på något sätt. Jag kan bli så ­avundsjuk när jag kommer till Paris eller till New York och pratar med människor som har bott där i generationer och har en lång historia. Det är flygsand som växer i mig. Jag försöker intala mig att språket och skrivandet är ett hem.

Vi har pratat om att växa upp med en pappa som var alkoholist. Var böckerna den bästa trösten?

– Böckerna och lekarna, lekarna och böckerna. Jag hade några kamrater som jag lekte väldigt mycket med, vi lekte de här klassiska lekarna – indianer och cowboys. Och prins Valiant. Annars flydde jag in i läsandet. Det märkliga var att både min pappa och mamma periodvis läste mycket. Vi hade väldigt mycket böcker hemma. Under harmoniska perioder låg de i sängen och läste. Och det var en trygg och fin stämning.

Jag frågar honom om han fortfarande återvänder till hotellet. I minnet och tankarna. Om han vandrar runt och återskapar det i alla sina detaljer.

– Ja, det är en av de få platser där jag kan vandra in igenom dörren, sedan ta varje steg, gå varje steg och känna igen allting: var strömbrytaren sitter, hur trapporna känns upp till andra våningen, hur vinden såg ut, källaren, dofterna från kallskänken och tvättbykkaret. Jag kan känna igen allting. Och nu ser jag det också som övergivet, förfallet, en ruin. Men jag kan ändå återskapa den här ruinen medan jag vandrar igenom de olika rummen (ritar med handen). Det var en väldigt fri plats. Jag kunde vara uppe på nätterna och spela biljard med mina kompisar, och man kunde stjäla sprit (skrattar). Jag skulle – som Balzac sagt – kunna ha begravts i en källare när jag var tolv år, för jag hade material för resten av livet.

– Och så den där blandningen av människor. En stenograf från dåvarande Högerpartiet som återvände varje sommar, den här svenskamerikanen, skogsvaktmästaren med peruk, bönderna som blev fullkomligt liderliga när de var fulla och liksom… (han gör en gest som för att antyda tafsande) mot servitriserna, och den konstanta smörgåsen som åkte in och ut hela tiden, för man var tvungen att beställa mat för att dricka sprit. Alltså, det var en guldålder.

Jag undrar på vilket sätt det påverkat hans arbete, skrivandet, regisserandet.

– Det finns inom mig. Jag är där ständigt på ett eller annat sätt. Hur jag uppfattade de här människorna har sedan präglat hur jag uppfattat människor resten av livet. Jag vill inte prata om personlighetstyper, men den här dynamiken som finns på hotellet där saker ska göras… Den har jag haft stor glädje av när jag har regisserat. Jag trivs väldigt bra i en stor samling av männi­skor som kan sina uppgifter och som har ett speciellt mål.

– Sedan är det stämningarna som är väldigt starka. Jag kan fortfarande drabbas av hur pappa går runt och rättar till dukar och kollar om det är is i karafferna. Den där stämningen innan gästerna ska komma. Och begravningsstämningen... Det var alltid ostbågar och en speciell soppa eller buljong som man åt. Hade någon dött så dog alltid två till. Så det var alltid tre begravningar i en och samma vecka märkligt nog. Veckan därpå kunde det vara bröllop. Och ja – det är männi­skors nakenhet och sårbarhet som jag sett, och förtvivlan, alkoholisterna.

– Det blev en annan stämning i mitten av 50-talet, då vi fick jukeboxar i biljardhallen och lyssnade på Pat Boone, det var något helt annat. Och raggarna kom... Det är ett mikrokosmiskt universum, så komprimerat.

Det är verkligen som om han delvis försvinner när vi pratar. Jag vill knappt avbryta, ställa en fråga. Några stunder förblir vi bara där. Tysta, stilla, inväntande. Och så kommer ett nytt minne, en stämning, en bild.

– Och där var jag som en lärka mellan alla servitrisers ben liksom... Det var ju också roligt det där att gömma flaskor och tvinga pappa att springa upp och ner och leta. Det var också… ja, märkligt.

– Jag älskar min pappa, jag menar jag säger det i presens: jag älskar min pappa oerhört. Han var känslig och han var extremt noggrann, pedantisk med saker. Man skulle ta ut all is ur karafferna en halvtimme innan det serverades, för om det var för kallt vatten bedövade det smaknerverna, och det var inte bra för maten. Det skulle vara äkta hollandaisesås med tjugo ägg och så där. Allt det där kostade väldigt mycket, och gav väldigt lite tillbaka.

Jag var hemma hos Lars Norén på Östermalmsgatan någon gång när han bodde där. Jag minns det som ganska avskalat, något minimalistiskt och då tänkte jag att det kanske var ett sätt att närma sig barndomen. Den där enkelheten, renheten som kan finnas i vissa hotellrum.

– Det är helt riktigt att det är något som har med hotellet att göra. Jag blir nervös av för många saker. Jag vill flytta in i tomma rum. Jag är tvungen att ta bort allt som står i vägen innan jag sätter mig och skriver. Jag vill inte ha någonting på bordet. Jag vill inte ha några bilder framför mig. Jag vill ha den tomma sidan och tålamodet. Det kan säkert ha att göra med att skapa ett hem eller skapa ett nytt liv, som fungerar som ett hotell – att man lämnar det sedan för ett nytt arbete. Jag kan inte vända mig om och se vad jag har gjort tidigare, det har ingen betydelse, varken som trygghet eller hot. Mitt ideala tillstånd är den tomma sidan, att börja om. Det är att vända den ångesten, av att behöva bryta upp för någonting där man känt sig hemma och haft rötter. Det är en inversion av det, att se till att det inte händer. Mitt ideala tillstånd är att vara tomhänt och ha oerhört lite bagage, komma till en stad och gå ut i den här staden och inte ha några som helst avtal eller förbindelser. Så det kanske har med hotellvistelsen i sig att göra.

Bilden av barndomen och uppväxten förändras med åren. Jag är nyfiken på om han skulle få för sig att skriva om hotelltrilogin nu – vad det skulle vara för skillnad. Han menar att på ett sätt gör han just det i dessa nya korta pjäser. Och även i mikroscenerna i de senaste långa pjäserna ”3.31.93” och ”Fragmente”.

– Det är som en fresk. Jag ser ju att männi­skorna från Genarp och framför allt pappa och mamma och en del gäster vandrar ut och in i den här fresken, och man kan säga att det är väldigt reducerat. De är bara essens som är kvar från den tiden. Det är min mammas sjukdom och förhållandet till död och tid. Det är inte så egendomligt, för jag ser slutet på mitt liv också. Jag ser att det inte är så lång tid kvar, och då får jag liksom en bro från början till slutet. Det är den jag går på nu och där är de oersättliga. Mina föräldrar, deras äktenskap och relation. Men nästan all tid har fallit bort.

– Jag brottas med det här hur man ska kunna komma ifrån den tid man lever i, utan att mista tiden. Det är vad jag sysslar med i mitt skrivande nu. Att se vad det är.

Jag intervjuade den japanske fotografen Araki en gång, jag vet att du inte gillar honom, vi har pratat om det. Han sa en gång att han skulle ta ett sista självporträtt precis före dödsögonblicket, han är besatt också. Tror du att du kommer skriva hela vägen till slutet? Eller känns det som att det kan bli något du upphör med?

– Nej, jag har planerat den här dagboken i fyra delar. Den första heter ”Arbetaren”, den andra heter ”Avskedet”, det syftar på skilsmässa och avsked till regi. Den tredje jag skriver på nu heter ”Ålderdom” och sista delen ska heta ”Döden”. Den kan bli väldigt kort (skrattar). Men det kan också bli en lång jäkla bok. Nej, jag är ständigt tillbaka till det tomma papperet.

Vi dricker en kaffe, småpratar om böcker, resor, hotell. Han tar på sig kepsen och vi skils åt. Jag sitter kvar med mitt kaffe. Han syns fortfarande därborta, utanför Grand Hôtel, som en svart skugga på väg mot Kungsträdgården.

Jag tänker tillbaka på vårt samtal. Vissa ord dröjer kvar. Han talade om den franske filosofen Paul Ricoeur. Att när man läser en bok bör man betrakta varje författare, även de nu levande, som döda: ”Och så kan även jag förhålla mig till det jag skrivit. Det är en död författare som skrivit det. Författaren är, på grund av att han skrivit boken, den som är minst viktig när det gäller att tolka texten.”

Jag plockar upp pjäserna och fortsätter att läsa. Jag vandrar i textens korridorer. Rummen är enskilda och förbundna. Någonstans där i byggnaden, som också är en labyrint, kan jag öppna ett rum där det jag just har sett blivit förändrat. Rum där den slagne kommer att slå, där de döda blir levande, där det vita ljuset är mörkt och ogenomträngligt, där det tomma rummet är befolkat, där tystnaden fylls av ord.

Kristian Petris intervju med Norén är en bearbetad och förlängd version av efterordet till pjäsvolymen ”Samhälle” som Bonniers ger ut till Noréns 70-årsdag den 9 maj. Den ingår också i Petris projekt ”Hotellet” (2015). Det blir en bok på Weyler förlag, en långfilm för B-reel och en ”K-special” i SVT.
Hotelltrilogin.

Lars Norén, född 1944 i Stockholm, fyller 70 år fredagen den 9 maj.

Familjen Norén drev från 1948 hotell i skånska Genarp och där växte Lars Norén upp. Han lämnade Skåne i sena tonåren och debuterade med diktsamlingen ”Syrener, snö” 1963.

Hans stora publika genombrott blev pjäsen ”Natten är dagens mor”, som hade urpremiär på Malmö stadsteater 1982. Pjäsen har självbiografiska inslag och utspelar sig på 60-talet i en familj som driver hotell i Skåne.

Tillsammans med uppföljarna ”Kaos är granne med Gud” och ”Stillheten” bildar de den så kal­lade hotelltrilogin.

I samband med 70-årsdagen ger Bonniers ut två volymer med titlarna ”Terminal” och ”Samhälle” som innehåller ett fyrtiotal av hans senaste kortdramer.

Första delen av den mycket omdebatterade ”En dramatikers dagbok” utkom 2008, den andra delen 2013. Lars Norén berättar i intervjun att han skriver på en tredje del han kallar ”Ålderdom” och planerar en fjärde med arbetstiteln ”Döden”.

Stockholms stadsteater hyllar dramatikern med ett specialprogram den 9 maj som pågår hela dagen.