Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Läs John Ajvide Lindqvists nya skräcknovell

Foto: Alamy

John Ajvide Lindqvists nya novellsamling ”Våran hud, vårat blod, våra ben” (Ordfront förlag) hyllas av DN:s kritiker Jonas Thente. Läs ett smakprov i form av titelnovellen från Sveriges skräckmästare.

Jag skäms för att erkänna det, men jag mutade min son för att han skulle börja spela piano.

Idén kom för mig en kväll när jag hörde honom sitta och plinka på leksakssynten som han fått i födelsedagspresent två år tidigare. Han hade frivilligt tagit en paus i tevespelandet, bara en sådan sak. Så jag gick in till honom och frågade om han skulle vilja ta pianolektioner.

Det ville han inte. Aldrig i livet. Jag antydde att hans veckopeng kunde komma att höjas om han gjorde det. Åttio kronor i veckan istället för femtio. Robin måste ha uppfattat min desperation eftersom han vägrade att ens komma med och titta på kommunala musikskolan om det inte var fråga om en dubblering. Hundra kronor i veckan.

Jag gav efter. Vad annat kunde jag göra? Någon form av förändring behövde komma till stånd. Min son höll på att glida ut i overklighet och om en pianolektion då och då kunde återföra honom en smula till IRL-världen så var femtio kronor i veckan ett billigt pris.

IRL. In real life. Jag vet inte vad den andra världen kallas, men det var där Robin befann sig nästan all sin vakna tid då han inte var i skolan. Online. Med ett headset på huvudet och en kontroll i händerna hade han surfat iväg till en kust där jag inte längre kunde nå honom.

Inte så farligt, kanske man kan tycka. Helt normalt och dagens ungdom etcetera. Jo. Men han var bara elva år. Det kan helt enkelt inte vara sunt att sitta instängd i en elektronisk fantasivärld fem, sex, sju timmar om dygnet i den åldern. Så jag mutade honom.

Vad skulle då en elvaåring göra med dessa hundra kronor i veckan som han lyckats pressa ur sin rådlösa pappa? Vad tror ni? Köpa nya spel, naturligtvis. Men jag såg ingen annan utväg. Vad som helst som kunde avleda honom från monsterslaktandet och samtalandet med osynliga vänner kändes som ett framsteg.

Det började bra. Robin visade sig ha en naturlig fallenhet för piano- spel och efter några veckors pekfingertragglande med ”Lilla snigel” och ”Till Paris” hade han förstått grundprincipen för notsystemet och kunde ta sitt första ackord. Hans bedrift var desto större då han inte kunde få någon hjälp av sin pappa.

Jag är en musikalisk idiot. Har aldrig vare sig sjungit eller spelat något instrument. Robin måste ha fått den specifika genen från sin mamma och det borde ha varit hon som suttit intill honom på pianopallen. Men en av de få saker vi har kvar av henne är just hennes piano. Kanske var det därför jag insisterade på att Robin skulle spela det instrumentet. För att behålla någon form av kontakt.

När Robin började ta pianolektioner var det nästan på dagen två år sedan Annelie satte sig i bilen och aldrig kom tillbaka. Svår halka, mötande buss. Bara en månad senare monterade man upp mitträcke. Så jävla dags. Jag kom att hata det där räcket, dess vajrar drog som sår genom blickfältet varje gång jag passerade platsen. För att det inte fanns där .

Drygt ett halvår efter Annelies död flyttade vi. Det fanns för många rum i det gamla huset. Rum avsedda för ytterligare barn, rum för Annelies vävstol. Rum som bara stod som tomma minnesmärken över ett liv som kunde ha varit. Rum där jag kunde fastna och bara sitta, timme ut och timme in. Utanpå detta: rum som tillsammans skapade ett alltför stort och alltför dyrt hus på en inkomst.

Jag bestämde mig för att försöka göra upp med alla drömmar som dött och fick jobb trettio mil bort, i Norrtälje. Vi flyttade från villan i Linköping till ett åttio kvadratmeter vindpinat ruckel i skogen. Huset låg fem kilometer utanför staden där jag inte kände en käft. Tomten var kringgärdad av barrskog på tre håll och på vintern var det knappt man fick en skymt av solen.

Men det var billigt. Väldigt billigt.

Jag genomförde flytten i ett upphetsat tillstånd. Efter ett halvår då saknaden tagit fysisk gestalt och kramat runt min strupe om nätterna, snärjt in mig i lakanen och kastat mig ur sängen, såg jag chansen att få andas åtminstone en gnutta ljus. Jag skulle börja om på en ny plats. För Robins skull, om inte annat. Han mådde inte bra av att bo med en pappa som hade döden till sängkamrat och aldrig sov mer än en timme i sträck.

Så jag rensade. Allt som inte behövdes för vårt nya liv åkte i en container. Annelies kläder, hennes hemvävda mattor. Mängder av möbler som bar på sina egna minnen. Ut och bort. Vävstolen slog jag sönder med yxan och bar ut i bitar. Natten då containern hade blivit bortforslad sov jag gott för första gången på ett halvår, för att sedan vakna i stor ångest.

Vad hade jag gjort?

I min febriga entusiasm hade jag dels kastat saker som jag och Robin kunde ha haft nytta av (men jag kunde ju inte behålla köksbordet där hon fortfarande satt vid kortändan med sin kaffekopp, eller lampan som fortsatte att belysa hennes ansikte och kastade döda skuggor), dels saker som jag hade velat ha kvar. Hennes kudde som hon brukade hålla över magen. Hennes hårspännen där enstaka hårstrån ännu suttit kvar. Några få talismaner. Men allt var malt till mos på någon sopstation.

Det enda som återstod var pianot. Grabbarna som hämtat containern hade vägrat att befatta sig med det och själv orkade jag inte släpa ut det. Så det hade blivit kvar med hennes fingeravtryck ännu dröjande på tangenterna.

Den morgonen ... ja, fy fan, den morgonen. Hade det inte varit för pianot så hade jag kanske blivit vansinnig på riktigt och Robin hade fått ringa 112 istället för att få skjuts till skolan för att säga hej då till sina klasskamrater. Det är en paradox, men så var det: Pianot höll mig flytande.

Alltså kom det med oss till vårt nya hem och det enda ställe där det fick plats var i Robins rum och så kom det sig att han började spela piano och efter sex veckor kunde ta sitt första, tvekande ackord.

Jag kan inte säga att han övade mycket, men tillräckligt för att klara sin läxa. Han tyckte om sin pianolärare, en kille som var några år yngre än jag men som redan hade antagit kofta och Birkenstock. Robin ville att läraren skulle bli nöjd. Alltså skötte han sina läxor och det innebar åtminstone någon timme borta från spelen.

Eftersom jag inte hade något att tillföra musikaliskt, ville inte Robin att jag skulle vara i rummet när han övade. Istället satt jag vid köksbordet och läste tidningen medan jag hörde hur hans klinkande blev alltmer taktfast för varje gång han tog sig igenom ”Blinka lilla stjärna”.

Sedan vidtog dundret och smällarna från Halo eller Gears of War och jag flyttade mig till vardagsrummet och teven, trots allt nöjd med hur det hela hade utfallit.

Om jag inte minns fel så var det den åttonde veckan det hände. Jag hade just skjutsat hem Robin från hans pianolektion och satt vid köksbordet med kaffekoppen och tidningen medan han plinkade inne i sitt rum.

Eftersom jag hade vant mig vid ljudet kunde jag koncentrera mig på läsningen utan att bli distraherad. Men efter en stund började jag av någon anledning känna mig orolig. Jag lyfte blicken från tidningen och lystrade.

Robin spelade på pianot. Men vad var det han spelade?

Jag skärpte hörseln och försökte uppfatta en melodi, något jag kände igen. Emellanåt kom några toner i sekvens som till nöds kunde kopplas till ett existerande stycke för att sedan ramla isär. Jag utgick från att Robin bara lekte med klaviaturen och borde ha varit belåten med att han kommit till den punkten. Om det inte hade varit för den där märkliga oron.

Det kan inte förklaras på annat sätt än att jag tyckte mig känna igen tonerna, trots att jag inte hade en aning om vad det var och trots att det inte lät som någon melodi. Som att veta att man vet någonting, men samtidigt vara oförmögen att utsäga det. Den känslan. Den oron.

Jag bet ihop käkarna och försökte koncentrera mig på tidningen med händerna för öronen. Jag visste ju att jag borde välkomna denna nya utvecklig och att det var helt fel att gå in till Robin och be honom sluta. Så jag försökte koncentrera mig på en artikel om utbyggnaden av vindkraften utan att klara av att läsa ett enda ord. Det enda som gick in i huvudet var de där svaga tonerna som vibrerade sig igenom mina handflator.

Jag var på vippen att ändå resa mig från bordet för att knacka på Robins dörr när musiken efter en kort paus övergick till en haltande version av ”Bjällerklang”. Jag andades ut och återvände till min läsning.

Samma natt hade jag en obehaglig dröm.

Jag befann mig i en skog, en tät barrskog. Endast en gnutta mån- ljus trängde ner mellan de mörka stammarna. Någonstans ifrån hör- des sång och jag stod stilla medan en tyngd drog mig mot jorden. När jag tittade ner kunde jag nätt och jämnt urskilja ett spett. Ett tungt järnspett som jag höll i mina händer. Sången övergick till ett skrik och jag vaknade med en smak av rost i munnen.

Trots att vi befann oss i slutet av november hade det inte kommit någon snö. Robin övade på melodier som skulle framföras på julkonserten sånger om muntra flingor och slädfärder - medan termometern vägrade att sjunka under nollstrecket. Mörka morgnar med doft av ruttna löv i den fuktiga luften, långa kvällar där granarna kring huset svajade och knakade i vinden.

En kväll satt jag med min MacBook vid bordet i vardagsrummet och försökte komponera en jobbansökan. Jag var ansvarig för grön- saksavdelningen på Ica Maxi men min dröm hade länge varit att själv basa för en mindre butik. En sådan position hade just blivit ledig. Utöver mer varierade arbetsuppgifter skulle det dessutom vara en halvmil mindre att köra varje morgon.

Så jag slipade på mina formuleringar och försökte framställa mig själv i en så tilltalande och kreativ dager som möjligt medan vinden ven i teveantennen och Robin började spela på pianot.

Mina fingrar stannade till, hängande över tangenterna. Det var de där tonerna. Trots vinden som fick fönstren att knastra och brädfogarna att gny kunde jag höra tonerna lika tydligt som om pianot stått i samma rum.

Tam, ti-dam, tam ...

Jag kom inte ihåg om det var samma toner som förra gången, men jag visste hela tiden vilken ton som skulle komma härnäst trots att det inte fanns något igenkännbart eller vettigt i melodin. Mina fingrar spretade och rörde sig i takt med musiken medan tankarna flöt ut i tomma rymden.

Jag vaknade av ljudet som uppstod när jag fällde ihop datorn. Klockan visade att en halvtimme hade passerat, en halvtimme som jag inte hade det ringaste minne av.

Robin hade slutat spela piano och inifrån hans rum hördes det lågmälda mumlandet när han konverserade med någon kompis på Skype eller Live. Jag undrade som vanligt vad de egentligen pratade om när de nu inte hade några verkliga liv, om uttrycket ursäktas.

Jag satte mig vid köksbordet med en kopp kaffe och stirrade ut mot den vajande barrskogen vars konturer vagt kunde skönjas i ljuset från ytterbelysningen. Inga verkliga liv. Nä, men vad skulle man säga om mitt eget, då?

Mitt rike om dagarna var ett drygt två hundra kvadratmeter stort utrymme där jag hade till uppgift att tillfredsställa människors behov av frukt och grönt på ett sätt som tilltalade ögat. Inga tomma hyllor, fräscha varor i blickfånget, komponera trågen i kombinationer som var reglerade centralt och instruera praktikanter i det korrekta sättet att hantera champinjoner.

En gång, när vi hade en drive, hade jag improviserat lite och ställt en batteridriven apa bland bananerna. Givetvis hade den skrämt ett barn till tårar och jag hade fått en reprimand från ledningen att hålla mig till den centralstyrda manualen. Det är som att jobba i en öststat, bara med gladare färger.

Så satt jag vid köksbordet och tänkte när granarna och tallarna plötsligt slocknade. Alla elektroniska småljud av apparater på standby försvann och huset blev helt stilla. Strömavbrott. Jag satt en stund i mörkret och lyssnade på tystnaden. När jag var på väg att resa mig för att hämta stearinljus och oljelampor hörde jag något som fick mig att stanna till.

Strömmen var borta och inga maskiner fungerade. Hur kunde det då komma sig att Robin fortsatte att prata inne i sitt rum? Jag vred huvudet mot ljudet av hans röst och försökte skärpa hörseln. Vad jag hörde fick mig att rysa till. Naturligtvis var det bara ett fenomen skapat av vindens rörelse genom och kring huset, men jag tyckte verkligen att jag hörde ytterligare en eller flera röster.

Det är knappast en pappas uppgift att skaffa låtsaskompisar åt sin son, ändå kunde jag inte låta bli att sitta med huvudet på sned och försöka uppfatta vad de där rösterna sa. Svaga, knappt hörbara repliker och sedan Robins svar som inte heller gick att uppfatta. Jag bet på naglarna. Robin hade inte för vana att tala med sig själv vad jag visste. Kanske hade han somnat och pratade i sömnen?

Jag trevade mig fram till köksbänken för att plocka fram ficklampan. I samma ögonblick som jag drog ut lådan, kom strömmen tillbaka och jag skrek till när de alldagliga föremålen skuttade fram ur mörkret. Rösterna i Robins rum tystnade och kylskåpet skakade till när det åter gick igång.

När jag knackade på Robins dörr dröjde det ett par sekunder innan det hördes ett ”Mmm?” där inifrån. Jag öppnade och såg honom sitta på pianopallen med kroppen vänd bort från pianot.

”Hej?” sa jag.

Jag förväntade mig det vanliga uttrycket av loj häpnad över att jag envisades med att störa honom, men blicken han gav mig var den hos någon som försöker placera ett ansikte som är vagt bekant. Han sa: ”Hej?” som till en främling.

”Det var strömavbrott”, sa jag och sökte ofrivilligt av hans rum för att få syn på dem som talat. De buckliga, trasiga tapeterna som jag ännu inte haft tid eller ork att byta, korkmattan med sitt murriga sjuttiotalsmönster.

”Jo”, sa Robin. ”Jag märkte det.”

Jag nickade medan min blick fortsatte att flyga från sängen till skrivbordet, till garderoben. Garderoben.

”Pratade du med nån nyss?

”
Robin ryckte på axlarna. ”Ja, vadå. På Skype.”

”Nej, men ... när det var strömavbrott.”

”När det var strömavbrott?”

Jag hörde ju själv hur dumt det lät. Men något hade jag hört. Min blick drogs till garderoben. Det var en enkel, nyinköpt Ikea-garderob i vitt laminat, men jag tyckte att det var onaturligt mycket solk och smuts kring dörrknoppen.

”Du pratade inte med nån då, alltså?”

”Nä.”

Innan jag lyckats hindra mig själv hade jag tagit tre kliv fram och dragit upp dörren. Robins kläder låg slarvigt nedknölade i ståltrådstrågen, enstaka tröjor och skjortor som han aldrig använde hängde på galgar. I övrigt var garderoben tom.

”Vad gör du?” frågade Robin.

”Bara kollar att ... du har t-shirtar och så."

Jag kom inte på något bättre att säga, trots att jag så sent som samma eftermiddag hade vikt och lagt in en ren tvätt. Medan jag låtsades kontrollera beståndet av underkläder kände jag en kall fläkt. Fönstret stod öppet en glipa och båda fönsterhakarna var uppfällda.

”Varför har du fönstret öppet?”

Robin himlade med ögonen. ”För att jag glömde stänga det, kanske?”

”Man varför öppnade du det? Det blåser ju.”

Robin var nu tillbaka i sig själv och gav mig den där blicken som betyder: Har du några fler superintressanta frågor att komma med? Jag förstod inte själv vart mitt frågande syftade, så jag låste hakarna och gick ut ur rummet. När jag stängde dörren såg jag att Robin satte igång datorn och några minuter senare kunde jag höra det mer en- sidiga mumlandet när han kommunicerade över Skype. Jag satte en kastrull på spisen för att värma kvällschokladen.

Det var en dålig vana som jag inte kunde förmå mig själv att ge upp, den där chokladen. Eftersom Robin satt så mycket stilla hade det börjat synas på hans kropp, en liten mage putade utanför byxlinningen. Ändå lagade jag den där chokladen varje kväll och vi åt tre bullar var.

För att vi gjorde så när han var mindre. Allt sedan han var fyra år var det en liten ritual varje kväll, att vi samlades kring köksbordet alla tre innan Robin skulle gå och lägga sig, drack choklad och pratade.

Jag klarade inte av att släppa det trots att det bara var två koppar på bordet och trots att den där stunden ofta förflöt i ömsesidig tystnad. Vi satt åtminstone där. När Annelie levde brukade vi ha ett tänt ljus mitt på bordet, men just den detaljen skippade jag efter att ha försökt en gång efter hennes död. Det kändes som en likvaka.

När chokladen var färdig la jag sex bullar i mikron och ropade på Robin. Vi tuggade oss igenom bullarna och drack vår choklad utan att säga något medan vinden fortsatte att krama kring huset och nosa sig in i springorna. Jag satt och plockade upp pärlsockerkorn genom att trycka fingertopparna mot dem, när Robin plötsligt sa: ”Vet du att det bodde en mördare här förut?”

Jag stannade med fingret halvvägs till munnen. ”Vad säger du för nåt? En mördare?”

”Ja. Han hade sin säng där jag har min nu.”

”Vad är det här för mördare, vem skulle han ha mördat?”

”Barn. Han mördade barn. Och hans säng stod där min står.”

”Var har du fått det här ifrån?”

Robin drack ur det sista av sin choklad och en maktlös förnimmelse av ömhet drog igenom mig när jag såg att han hade en chokladmustasch. När jag pekade på den strök han bort den och sa: ”Hört det.”

”Av vem då?”

Robin gjorde sitt patentryck på axlarna och reste sig från bordet, tog med sig sin kopp och ställde den i diskhon.

”Hördu”, sa jag. ”Vad menar du med det här?”

”Ingenting. Det bara är så.”

”Jag förstår inte... vill du flytta din säng, eller vad är det?”

Robin övervägde detta ett ögonblick med rynkade ögonbryn. Sedan sa han: ”Nä, det behövs inte. Han är död”, varpå han lämnade mig ensam med min tomma chokladkopp och vinden. Jag satt en lång stund och stirrade på slingorna av kakao i koppens botten som om det fanns något att uttyda.

Han mördade barn. Hans säng stod där min står.

Teveantennen började sjunga som den ibland gör när vinden kommer från en viss riktning. Det lät som att själva huset klagade eller ropade på hjälp.

Jag hade svårt att somna den natten. Antennens sorgesång i kombination med Robins märkliga uttalande höll mig vaken och jag låg och kastade mig i min smala säng.

Dubbelsängen från åren med Annelie var det första som jag hade släpat ut på tomten för att slänga i samband med flytten. Natt efter natt hade jag vakat i den sängen, plågad av saknadens fantomsmärtor strax under nyckelbenet där hon brukade vila sitt huvud när vi skulle sova.

Den nya enkelsängen rådde till en del bot på den skriande frånvaron, men fortfarande hände det att jag i halvvaket tillstånd sträckte ut min arm för att röra vid henne och fann mig själv famlande i luften utanför sängkanten.

”Annelie”, viskade jag. ”Vad ska jag göra?”

Inget svar. Utanför sovrumsfönstret hade det börjat falla snöblandat regn som vinden drev mot rutan så att det lät som om små våta fötter klafsade över glaset. Jag kravlade mig ur sängen och drog på mig morgonrocken för att sätta mig vid datorn och slösurfa tills jag blev trött nog för att sova.

När jag fällde upp skärmen möttes jag av dokumentet som jag hade lämnat halvfärdigt på eftermiddagen. Jag läste igenom min redogörelse för verksamheten på grönsaksavdelningen, min vana vid att förhandla med leverantörer och kvalitetskontrollera, min sociala kompetens och ...

Men vad fan?

Det sista stycket hade jag inget minne av att ha skrivit och det rimmade minst sagt illa med resten av texten. Jag läste hela passagen en gång till.

”Under de tre år som jag har basat för frukt och grönt i två olika affärer har mina ansvarsområden bland annat omfattat att de döda talar genom tonerna.”

Det drog kallt genom huset och jag frös där jag satt i min tunna morgonrock och stirrade på orden som jag hade skrivit. De döda talar genom tonerna. Jag förstod ju vilka toner som åsyftades, men hur hade jag fått en sådan idé?

Jag håller på att tappa greppet. Snart kommer jag att sjunga i kapp med teveantennen.

Jag kände en stark lust att slå sönder datorn, men jag besinnade mig och raderade istället hela stycket, varpå jag tog itu med att skriva om det.

På morgonen kändes den föregående eftermiddagen och kvällen som en ond dröm. Vinden hade mojnat och solen tittade fram mellan gli- por i molntäcket. När jag körde Robin till skolan kostade han på sig en lång kram innan han steg ur bilen. På väg till Maxi satte jag på bilradion och belönades med ”Viva la vida” med Coldplay.

Jag trummade takten på ratten och intygade mig själv att det var ensamheten, saknaden och ängslan för Robin som gjorde att det kän- des som om verkligheten höll på att glida ur mina händer. Att jag helt enkelt behövde skärpa till mig. Livet kunde fungera om jag bara förmådde att ömsa skinn och ta saker för vad de var.

Jag ägnade förmiddagen åt att inspektera fruktdiskarna och göra modifikationer i torsdagens beställning samt sätta upp plakaten som annonserade veckans drive: femtio spänn för att fylla en plasthink med valfri frukt, hinken på köpet.

Kalle Granqvist i charken tog lunch samtidigt som jag och vi satt i personalmatsalen och pratade om ditt och datt. Kalle var ett inven- tarium på stormarknaden och hade varit där sedan de öppnade –89, skulle gå i pension nästa år. Eftersom han dessutom var något av en hembygdshistoriker tog jag tillfället i akt att bli kvitt det där som låg och skavde i mig.

När vi satt med kaffekopparna, frågade jag: ”Apropå ingenting, har du en aning om vem som bodde i vårt hus? Innan, alltså.”

Kalle strök sig över sitt kortklippta, gråa skägg och sa: ”Benke Karlsson.”

”Benke Karlsson?”

”Ja.”

Han sa namnet på ett sådant sätt som man säger ”Olof Palme” eller ”Jussi Björling”. Någon som alla förmodas känna till och som inte kräver vidare förklaring. Kalle förutsatte att alla var lika insatta i bygdens moderna historia och dess karaktärer som han själv.

”Borde jag känna till Benke Karlsson?” frågade jag, befriad av den vardagliga klangen i namnet.

”Det vet jag inte”, sa Kalle. ”Det var ju ett tag sen som han var i farten.”

”Hur då i farten? På vilket sätt var han i farten?”

Kalle flinade. ”Vad ser du så bekymrad ut för? Han var musiker. Spelade på fester och så där, tills...” Kalle gjorde några slängar med huvudet som kunde betyda vad som helst.

”Tills vad då?”

”Asch, rota inte mer i det där.”

”Vad var det som hände?”

”Ja, frun hans dog. Och han tog det illa. Det gick några år och sen tog han livet av sig. Mer var det inte.”

Kalle samlade ihop sin disk, sköljde av och ställde i maskinen. Jag visste att jag inte borde fråga, att det förmodligen var bättre att inte veta, men jag kunde inte låta bli: ”Hur tog han livet av sig? Var?”

Kalle suckade och såg på mig med något beklagande i blicken. Han föreföll söka en mer skonsam formulering, men det enda som kom ut var: ”Han hängde sig. Hemma.”

”I huset där vi bor nu?”

Kalle kliade sig i skägget. ”Ja. Var väl därför ni fick det så billigt. Ska vi gå?”

Jag trodde inte på spökhistorier, och tur var väl det, tänkte jag medan jag plockade undan efter lunchen. Ändå kände jag en ilning av obehag och mina händer skakade en smula när jag drack ett glas vatten. Jag anade nämligen var exakt Benke Karlsson hade valt att lämna jordelivet.

Det jag kallade mitt sovrum var egentligen bara en del av vardagsrummet. I taket mitt i rummet satt en grov krok som troligen burit en tung lampa. Jag gick i tanken igenom resten av huset och fann inte en enda annan fästpunkt i taket som skulle duga för att bära en vuxen mans kropp. Benke Karlsson hade hängt sig två meter från den plats där jag sov.

En självmördare, alltså. Det var nog så otrevligt att tänka sig. Men var hade Robin fått idén ifrån att Benke Karlsson också hade mördat barn? Och att hans säng stod där Robins står nu?

Oavsett vad man tror och inte tror så var det en olustig bild. Jag hade rensat ut mitt eget förflutna och istället bosatt mig i en annan mans dystra historia. Lyckligtvis finns det inga direkta förbindelser mellan nuet och det förgångna, annat än i våra huvuden.

Så trodde jag då. Nu tror jag annorlunda.

Jag hörde tonerna redan när jag steg ur bilen. Klockan var halv sex och jag var utmattad efter en dag på jobbet där jag hade fått anstränga mig för att koncentrera mig på det jag hade för händer och inte glida bort i tankar på vårt hus och dess före- gående ägare. Ytterbelysningen var släckt och bortsett från det svaga skenet från Robins rum där han satt och spelade var det bara månen som gav ledsyn.

Jag smällde igen bildörren och pianoklinket upphörde. Jag stod och andades i djupa andetag medan ögonen anpassade sig till mörkret. Sedan kom jag på att jag borde gå till verktygsboden. Det fanns något där som jag skulle titta på.

Medan jag trevade mig fram mot den förtätning av mörkret som var den gamla boden, uppfattade jag en rörelse i ögonvrån. Ljuset från Robins rum hade belyst något som rörde sig på tomten utanför hans fönster. Jag skulle ha undersökt saken om det inte just då hade synts mig viktigare att få se det där som fanns i boden.

Tam, ti-dam.

Tonerna som Robin spelat ekade fortfarande i mitt huvud när jag lyfte haspen till boden som jag inte hade rensat ut efter den föregående ägaren. Benke Karlsson. Han tog det illa.

Mörkret i boden var kompakt och jag såg ingenting. Dock hade jag för länge sedan lämnat en ask tändstickor innanför dörren att ha i situationer som denna. Jag steg in, hittade den halvfulla asken och strök eld på en sticka.

Hyllor med förlängningskablar, hopvikta presenningar, skruvar och spikar. En snickarbänk där mina egna verktyg låg huller om buller tillsammans med sådant som legat där när vi flyttade in. Men det var inte det saken gällde. Det jag skulle titta på stod längst in.

Jag satte mig på huk, blåste ut tändstickan som höll på att bränna mina fingrar och tände en ny. Lutade mot väggen stod en spade med trähandtag och ett grovt järnspett. Jag betraktade de två föremålen. Spade och spett. Spett och spade.

Tam, ti-dam, ta. Ti, ti, tam.

När jag hade tittat färdigt återstod bara en tändsticka i asken. Jag la tillbaka asken på bänken och klev ut i det svaga månskenet. När jag låste med haspen kunde jag inte förstå vad jag hade haft i boden att göra. Jag hade en matkasse i bilen, jag skulle gå in och laga middag till mig och Robin nu. Vad var det här för omväg?

Annelie brukade säga att fanns det ett krångligt sätt att göra saker och ting, så var det så jag gjorde. Jag log för mig själv och kunde höra hennes röst inuti mig medan jag gick mot bilen. När jag hade stuckit nyckeln i låset till bakluckan blev jag stående.

Jag hade ju hört hennes röst, hade jag inte? Alldeles nyss, någon- stans. Jag såg mig omkring som om jag väntade mig att få se henne stående intill bilen med händerna nedkörda i fickorna på den där duffeln som hon hittat på en loppmarknad.

Men jag hade med mina egna två händer tryckt ner duffeln i en sopsäck. Den var uppeldad på någon sopstation och ingen Annelie skulle någonsin mer ta den på sig. Jag överfölls av en saknad så stark och fysisk att jag var tvungen att ta stöd mot bakluckan för att inte falla när mina knän mjuknade. Satans förbannade jävla ordning att människor ska kunna tas ifrån varandra.

Sedan tog jag matkassen och gick in för att laga middag.

Medan jag kokade potatisen till moset och stekte korvarna kunde jag höra Robin mumla i sitt headset, dundret från futuristiska vapen och stönen från besegrade fiender. Jag undrade vad Annelie skulle ha sagt om saken. Förmodligen skulle hon ha kommit underfund med ett sätt att begränsa Robins spelande, orkat hitta på alternativ. Det gjorde inte jag.

Kan två människor samtala eller umgås när de befinner sig på olika planeter? Här stod jag och stekte korv och kryddade moset med muskot medan Robin bekämpade mutanter med eldkastare. Om man såg på det så, kunde vi egentligen mötas?

Jag knackade på Robins dörr och sa att maten var färdig. Han bad om fem minuter för att avsluta sessionen. Jag satte mig vid köksbordet med händerna vilande i knät och lyssnade på ljuden från slakten. Jag såg på grytan med ångande potatismos och kände mig så fruktansvärt ensam.

Robin kom ut efter fem minuter. Medan vi åt frågade jag hur han hade haft det i skolan och han sa ”bra” utan vidare kommentarer. Jag frågade hur det gick med spelandet och det gick också bra. Allt gick bra. Moset växte i munnen på mig och strupen kändes sammansnörd. Jag fick ta i för att lyckas svälja ner.

När vi hade ätit färdigt frågade jag Robin om han hade lust att ta ett parti Monopol. Han såg på mig som om jag hade dragit ett miss- lyckat skämt, varpå han försvann in i sitt rum. Jag tog itu med disken.

Jag hade precis ställt den sista tallriken i torkstället när jag hörde tonerna igen. Jag lyssnade noggrannare och tyckte att tonerna påminde om röster. Hade jag hört fel kvällen innan, under strömavbrottet? Var det i själva verket pianot jag hade hört? Det var något i tonernas stigande och sjunkande som lät som röster. Skräckslagna röster.

Mina armar sjönk, men innan jag hade försvunnit bort i det där tillståndet, fick jag grepp om mig själv och klev bort till Robins dörr och slet upp den.

Robin satt vid pianot och tårar rann längs hans kinder. På notstället stod ett gulnat och fläckigt papper. Den sista tonen han spelat klingade ut och han såg på mig med uppspärrade ögon.

”Vad gör du?” frågade jag. ”Vad är det du spelar?”

Robins blick drogs till det gulnade papperet som fladdrade till när en vindil drog in genom det halvöppna fönstret. Rummet var kallt. När jag gick för att stänga hakarna såg jag att det låg smulor av jord på fönsterbrädet. Bakom mig slog Robin an ytterligare ett par toner och jag skrek: ”Sluta! Sluta spela!”

Robin lyfte sin händer från klaviaturen och jag smällde ner locket. Robin ryckte till och den skarpa knallen när trä mötte trä vibrerade genom mitt bröstben, genom väggarna. Robins blick mötte min. Det var ett barns blick, ren och klar. Han viskade: ”Jag vill inte spela, pappa. Jag vill inte.”

Jag sjönk ner på knä och han föll i min famn medan han fortsatte att viska genom tårar. ”Jag vill inte spela, pappa. Pappa, gör så att jag inte måste spela.”

Över hans skakande axel kunde jag se papperet i notstället. Det var fullklottrat med handskrivna noter. Här och där var noter överstrukna och andra tillskrivna, mörkbruna fuktfläckar gjorde vissa noter oläsliga. Notbladet måste ha skrivits under en längre tid eftersom flera olika pennor – blyerts, kulspets, tusch – hade använts.

Jag strök Robin över huvudet och satt med honom tills han hade lugnat sig. Då tog jag hans huvud mellan mina händer och såg honom i ögonen. ”Robin, älskling. Var har du fått tag på dom där noterna?”

Hans röst var kvävd efter gråtandet och han sneglade bort mot sin säng. ”Jag hittade dom. Bakom tapeten.”

Tapeten intill hans säng var bucklig och hade ett par revor som Robin hade utvidgat genom att ligga och pilla i dem. Jag nickade mot revorna och frågade: ”Där?”

”Ja. Det är han som har skrivit dom.”

”Vem?”

”Mördaren. Kan vi inte dricka choklad?”

Vi struntade i bullarna eftersom vi ätit så nyligen. När vi satt med våra koppar vid köksbordet var Robins blick öppnare än vad den varit på månader. Han såg mig i ögonen och vek inte undan. Det var så ovant att jag tappade målföret eftersom det mitt i alltihop var en sådan glädje att känna kontakt emellan oss. Jag satt och njöt en stund, men till sist var vi ju tvungna att prata om det som hade hänt.

”Den här mördaren”, sa jag, ”vet du vad han heter?”

Robin skakade på huvudet.

”Hur vet du att han var mördare då?”

Robin satt och tuggade på läpparna som om han övervägde huruvida det han ville säga var tillåtet eller inte. Med en blick i riktning mot sitt rum, viskade han: ”Barnen säger det.”

”Barnen? Vilka barn?”

”Barnen som han mördade.”

Det här var den punkt då jag skulle säga ”vad är det här för påhitt”, eller ”där ser du vad för mycket tevespelande kan ställa till med”, men det var inte vad jag sa eftersom

De döda talar genom tonerna

jag visste att någonting pågick i vårt hus som inte kunde hanteras med manualen Goda råd till föräldrar. Istället såg jag på Robin på ett sätt som jag hoppades signalerade att jag tog honom på allvar och frågade: ”Vad är det för barn? Hur många är dom?”

”Två. Ganska små.”

”Hur ser dom ut?”

”Vet inte.”

”Men du har väl sett dom?”

Robin skakade på huvudet igen och såg ner i bordsskivan när han sa: ”Man får inte titta på dom. Då tar dom ens ögon.” Han sneglade ängsligt mot sitt rum. ”Jag vet inte om man får prata om dom heller.”

”Men dom pratar med dig?”

”Mm. Kan inte jag få sova i ditt rum i natt?”

”Det är klart du får. Fast nu ska vi göra en sak, först av allt.”

Jag gick till Robins rum och hämtade det handskrivna notbladet från pianot. En otäck stämning hade satt sig i mitt bröst efter Robins berättelse och när jag stod med bladet i händerna tyckte jag att någonting strålade ut ifrån det. Jag for med blicken över de kluddiga noterna, fläckarna och vecken och det jag såg var ondska.

Som sagt så kan jag inte läsa noter och alltså måste det ha varit något i sättet på vilket de var skrivna, handen som fört pennan, pennorna. Eller så finns det ett språk som korsar förnuftets barriärer och går rakt in utan att ta vägen över intellektet.

Oavsett vilket så fanns det bara en vettig sak att göra. Jag tog med mig notbladet till köket och knölade in det i spisen. Robin satt på sin stol och såg på när jag tände en tändsticka och förde den till papperet.

Det ska erkännas att min hand darrade en aning. Så stark hade min känsla av notbladets inneboende ondska varit att jag fruktade att något hemskt skulle hända när jag satte eld på det. Men papperet började brinna som vilket papper som helst. En liten gul låga fick fäste, flammade upp och efter tio sekunder återstod bara svarta flagor som slets sönder av suget från skorstenen.

Jag fnös till av lättnad och skakade på huvudet åt mina egna fantasier. Vad hade jag förväntat mig? Blåa blixtar eller en demon som flög ut ur spisen och löpte amok i köket? Jag slog ut med händerna likt en trollkarl som vill demonstrera att det försvunna föremålet verkligen är borta.

”Så där”, sa jag. ”Nu behöver du inte spela dom där noterna mer.”

Jag såg på Robin och den befrielse jag hade hoppats få se i hans an- sikte var inte där. Istället fylldes hans ögon av tårar och han slog sig själv med fingertopparna över tinningarna medan han viskade: ”Men jag kommer ju ihåg dom, pappa. Jag kommer ju ihåg dom.”

Finns det talesätt jag avskyr så tar det här förstapriset: Inget ont som inte för något gott med sig. Ta Annelies död. Jag kan tänka tills det blöder ur öronen utan komma på en enda bra sak som den har fört med sig. Atombomberna över Japan? De ledde via krångliga orsakssammanhang till Japans dominans på elektronikmarknaden, men säg det till dem som sprängdes till stoft, vifta med börsresultaten framför näsan på de strålskadade barnen. Lycka till.

Jag svamlar. Vad jag ville säga var att det för en gångs skull fanns en sanning i det idiotiska talesättet. Den kvällen spelade nämligen jag och Robin Monopol. Han ville inte gå tillbaka till sitt rum utan föredrog att sitta under kökslampans trygga ljuskrets och flytta sin bil mellan för honom okända Stockholmsgator.

Vinden ven runt knutarna och jag hade tänt en brasa i spisen. Tärningarnas rullande över brädet, det mjuka prasslet av nötta spelpengar som bytte ägare, våra mumlande kommentarer eller utrop av besvikelse och triumf. Det var sköna timmar, behagliga timmar.

Klockan hade hunnit bli halv elva innan jag var bankrutt på grund av Robins innehav av Centrum och Norrmalmstorg med tillhörande hotell. När vi hjälptes åt att samla ihop plastbitar och papperslappar, sa Robin med en ton av häpnad i rösten: ”Det här var ju kul.”

Jag bäddade åt mig själv med en madrass på golvet så att Robin kunde ta min säng. Jag satte klockan på sju som vanligt och släckte alla ljus utom lavalampan, låg sedan en lång stund och såg på de sega, böljande formerna tills ögonlocken började bli tunga. Då hördes Robins röst från sängen.

”Pappa?”

Jag satte mig upp lutad på armbågen så att jag kunde se på honom. Hans ögon var öppna och i det milda, röda ljuset såg han ut som ett litet barn.

”Ja?”

”Jag vill inte spela piano mer.”

”Nej. Jag förstår.”

”Och jag vill inte att vi har pianot.”

”Okej. Då gör vi oss av med det.”

 

Robin nickade och kurade ihop sig, slöt ögonen. Jag la mig på sidan och tittade på min son. För andra gången denna dag fick jag den där känslan: att det kunde gå vägen, trots allt. Att det kunde bli bra.

Känslan blev inte svagare när Robin slog upp ögonen till hälften och sömnigt mumlade: ”Vi kan köra Monopol eller nåt. Eller kort. Så jag inte spelar så mycket.”

”Det kan vi, älskling”, sa jag. ”Sov nu.”

Robin muttrade någonting och efter en minut hade hans andhämtning blivit djupare. Jag låg kvar och såg på honom, lyssnade till vinden och väntade på att den skulle öka i styrka så att antennen började sjunga. Det hände precis när mitt medvetande höll på att flyta iväg, och en enda lång ton följde med mig ner i sömnen.

Den natten kom Annelie till mig.
Om det hade varit en dröm så borde den ha placerat oss på en av de många platser där vi verkligen hade sovit och älskat. Men hon kom till mig där jag låg på madrassen intill sängen. Naken kröp hon in under det smala extratäcket och hennes ena lår gled upp över mitt medan hon borrade in näsan i min halsgrop.

Jag kände doften av hennes hårfäste när hon viskade: ”Förlåt att jag åkte iväg”, och hennes torra handflata strök över min bröstkorg. Jag drog henne till mig och höll henne hårt. Om jag hade tvivlat på att det verkligen hände så skingrades tvivlen när hon sa: ”Aj, ta det för- siktigt”, eftersom jag kramade så hårt jag kunde för att hindra henne från att försvinna igen.

”Jag har saknat dig så mycket”, viskade jag och släppte greppet med ena armen för att kunna smeka över hennes mage, hennes bröst, hennes ansikte. Det var verkligen hon. Den speciella formen av hennes höfter, födelsemärket under vänstra bröstet, alla små detaljer som fanns inpräntade i mig. Först nu förstod jag hur stor den rent fysiska saknaden hade varit efter denna människa vars hud jag kände bättre än min egen.

Hennes finger strök över mina läppar och hon sa: ”Jag vet. Jag vet. Men jag är här nu.”

En del av min kropp hade varit säker ända sedan hennes lår gled över mitt. Jag var så hård att det kändes som om mitt mellangärde skulle sprängas. Jag tryckte hennes kropp mot min och när jag gled in i henne kunde jag inte avgöra om de dunkande pulsslagen som slog genom mig var mina eller hennes. Jag följde deras rytm och rytmen blev till toner som blev till en melodi som jag kände igen och jag kunde inte hålla tillbaka. Min kropp drogs samman i en kramp så kraftig att jag gled ur henne och säden pumpades ut i lakanen i en enda spasm.

Mina ögon spärrades upp.

Jag låg ensam på madrassen. Min penis var styv och jag kände det varma klibbet från utlösningen, den svaga doften av groddar under påslakanet. Men det var inte allt. Annelies doft hängde kvar i rummet. Det där schampot hon alltid använde, hudkrämen från Body Shop med doft av apelsin och kanel som hon brukade kalla ”julkrämen”. Plus hennes egen kroppsdoft som jag inte kan finna ord för att beskriva. De fanns där. Allihop.

Så upptagen var jag av att försöka insupa doften och stanna kvar i ögonblicket att det dröjde en lång stund innan jag förstod att tonerna var verkliga. Att de spelades i huset.

Jag reste mig upp på armbågen och såg att sängen var tom. Robin hade stigit upp och satt sig vid pianot.

Någonting rörde sig i min ögonvrå. En svag, vajande rörelse. Annelies doft trängdes bort av en annan. Fotsvett. Fruktansvärd, stinkande fotsvett. Jag vred huvudet långsamt åt sidan och såg att en naken fot svävade intill mig. När min blick fortsatte uppåt såg jag att foten tillhörde en likaledes naken kropp. En hårig kulmage och slappa testiklar. Ett huvud på en knäckt nacke och ögon som stirrade in i mina. Den hängde mannen öppnade munnen och sa:

”Man kan få henne tillbaka. Jag fick det. Jag är lycklig nu.”

Jag knep ihop ögonen och tryckte handlovarna så hårt mot ögonlocken att glaskroppens rundel pressades in i skallen och röda stjärnor slog ut. Jag räknade till tio och medan jag gjorde det upphörde spelandet på pianot. Jag hörde röster inifrån Robins rum. Och ett svagt knirkande.

Jag slog upp ögonen. En smutsig, oklippt tånagel svajade en decimeter framför mitt ansikte och ovanifrån kunde jag höra den gurglande, kvävda rösten säga: ”Dörren är öppen. Du måste bara ...”

Jag greps av en stark impuls att bara kura ihop mig, hålla händerna för öronen och vänta tills vansinnet försvann. Kanske skulle jag också ha gjort så om jag inte hade hört Robin. Med gråt i rösten skrek han: ”Jag kan inte! Jag kan inte!”

Jag rullade bort från madrassen, bort från hemsökelsen ovanför mitt huvud. Jag tog mig upp på fötter och sprang till Robins rum utan att se mig om.

Fönstret stod på vid gavel och rummet var utkylt. Robin stod vid fönstret i bara kalsonger, lutad ut över fönsterbrädan. När jag grep om hans mage för att dra in honom i rummet såg jag rörelser på gräsmattan utanför. Två små kroppar klädda i trasor sprang hukande, ryckigt mot skogen.

Dörren är öppen.

I min förtvivlan ryckte jag till för hårt och Robin tappade balansen. Jag tumlade baklänges och han landade ovanpå mig utan att ge ett ljud ifrån sig.

”Robin? Robin? Hur är det med dig?”

Jag satte mig upp med honom i famnen. Hans blick var frånvarande och såg rakt igenom mig. Jag skakade honom försiktigt.

”Robin? Vad hände?”

Hans huvud åkte lealöst från sida till sida och när jag for med blicken över hans kropp såg jag att han hade fyra långa rispor på ena underarmen, revor efter naglar.

Jag lyfte upp honom och bar honom till köket. När jag närmade mig dörren till vardagsrummet snyftade jag till och höll honom hårdare. Jag smög framåt två steg och kikade genom öppningen. Ovanför min madrass med det fläckiga påslakanet fanns bara en tom krok i taket.

”Robin? Det är bra nu. Dom är borta.” Det var som om en annan röst talade ur min mun när jag tillade: ”Dörren är stängd.”

Robin svarade inte och jag la varsamt ner honom i min säng, bäddade om honom. Hans vidöppna ögon stirrade mot kroken. Såg han någonting som jag inte såg? Den unkna lukten av fotsvett svävade fortfarande i rummet och hade helt förjagat doften av Annelie. Jag såg hatiskt på kroken. Kunde inte den jäveln ha duschat innan han hängde sig?

”Pappa...”
Jag strök Robin över håret, över kinderna. ”Ja, min älskling?” ”Pappa, ta bort det. Ta bort det.”

 

Jag nickade och slickade mig om läpparna. De smakade surt, som av fotsvett. När jag reste mig från sängen blev jag medveten om att jag fortfarande var naken. Jag drog på mig morgonrocken och gick ut i köket, rotade i lådan där jag förvarade verktyg för inomhusbruk och hittade hovtången.

Det första jag gjorde var att skruva ur kroken i sovrumstaket. Jag visste inte om det hjälpte men jag ville inte ha den förbannade tingesten i huset. När jag öppnade fönstret i vardagsrummet, viskade Robin: ”Nej, nej, öppna inte.” Jag hivade iväg kroken så långt jag förmådde, drog igen fönstret och sa: ”Det är ingen fara.”

”Ta bort det, pappa. Du måste ta bort det. Jag kan inte.”

”Vad menar du, älskling?”

”Pianot. Ta bort det. Jag vill inte.”

Jag var på väg att säga att det var tvunget att vänta tills imorgon eftersom jag inte orkade bära eller ens släpa pianot själv. Sedan insåg jag att det kunde vara enklare än så.

När jag stod framför det uppfällda locket och tittade på klaviaturen, spelades tonerna inne i mitt huvud. Jag hade nu hört dem så många gånger att jag kunde dem utantill. Jag urskiljde en melodi och vad mera var: När jag såg på tangenterna var det som att vissa av dem lyste, blinkade till när tonerna for igenom mitt medvetande. Jag kan spela, om jag vill. Oemotståndligt drogs mina händer mot pianot.

Tam, ti-dam, taa.

Bara en gång. Eller två. Eller så många som krävdes.

När jag la högerhanden på klaviaturen för att börja spela var det något som var i vägen. En hovtång. Jag höll en hovtång i handen. En hovtång. Jag klickade med skänklarna och såg det vassa gapet öppnas och stängas. Bita av. Knipsa av.

Jag blinkade ett par gånger och tryckte undan tonerna, koncentrerade mig på hovtången. Sedan öppnade jag locket i toppen och viskade: ”Jag är ledsen, Annelie.”

Det tog mig tio minuter att nypa av samtliga strängar inuti pianot och när jag prövande slog an en ton dunsade hammaren i tomma luften och ingenting hördes. Pianot var dött.

Slutligen hämtade jag en rulle silvertejp och virade flera varv runt fönsterhakarna så att de inte skulle gå att öppna utan verktyg. När jag vände mig om stirrade klaviaturen mot mig, tonerna dök upp i huvudet och det kliade i fingrarna.

Jag skrattade till och satte mig vid pianot, spelade igenom hela melodin utan att någonting hördes utöver hamrarnas mjuka, tonlösa slag.

”Försök då, din jävel”, viskade jag.

Robin var fortfarande vaken när jag återvände till vardagsrummet. När jag berättade vad jag hade gjort, nickade han och sa: ”Men jag vill inte sova där.”

”Det behöver du inte”, sa jag och la mig intill honom i den smala sängen. ”Du kan sova här så länge du vill.”

Han grep efter min hand och la den runt sin bröstkorg. Jag höll om honom och vilade pannan mot hans bakhuvud. När fem minuter hade passerat utan att han slappnat av, sa jag: ”Du? Vill du berätta vad som hände?”

Robin mumlade något ner i kudden som inte gick att uppfatta.

”Vad sa du?”

Robin vred huvudet en aning åt sidan och hans röst var så svag att jag fick hålla örat nära intill hans mun för att kunna uppfatta orden.

”Dom där barnen kom.”

”Ja?”

”Dom vill att jag ska hitta dom. Han dödade dom.”

Jag sneglade mot hålet efter kroken i taket och rös till när jag tänkte på det bleka, konturlösa ansiktet som hade hängt där. Skäggstubb över plufsiga kinder. Jag hyste inga tvivel på att det var mördaren jag hade sett. Som hade talat till mig. Bengt Karlsson. Han tog det illa.

”Jag vill inte, pappa.”

”Det är klart du inte ska. Hur skulle du kunna göra det?”

”För att dom berättade. Var dom är.”

Med tanke på den galenskap vari jag och min son befann oss, låter det kanske inte så märkligt när jag säger att det kändes som en lättnad att här åtminstone fanns något att ta fasta på, något jag kände igen.

När Annelie fortfarande levde hade vi sett samtliga Emil i Lönneberga-filmer. Robin hade blivit skrämd av Krösa-Majas prat om mylingar, spökena efter mördade barn som inte fått en riktig begravning.

Mylingar. Skulle någon ha sagt till mig en vecka tidigare ... strunt i det. Jag tog det på allvar. Jag accepterade att detta var vad vi hade att göra med och upplevde alltså lättnad över att det fått en benämning. Det som kan benämnas kan eventuellt också hanteras.

Jag frågade: ”Var är dom då?” och Robin viskade: ”I skogen.”

”Har han grävt ner dom i skogen?” Robin skakade på huvudet. ”Vad har han gjort då?”

Robin fortsatte att skaka på huvudet medan han borrade ner ansiktet i kudden. Jag drog försiktigt i hans axel.

”Du? Du måste berätta. Jag vet inte vad vi kan göra, men... du måste berätta. Jag tror dig.”

Plötsligt drog Robin ihop sig till en boll, putade uppåt med stjärten som han gjort när han var mycket liten och skrek ner i kudden: ”Det är så otäckt!”

Jag strök honom över ryggen och sa: ”Jag förstår det. Jag förstår att det är otäckt.”

Robin ruskade våldsamt på huvudet och skrek: ”Du vet inte hur otäckt det är!” Han andades flämtande ut och in genom kudden och hans kropp hävde sig i djupa, krampaktiga andetag medan jag hjälplöst fortsatte att stryka honom över ryggen.

Jag var rädd att något verkligen höll på att slå över för honom. Det vore inte konstigt. Jag kände själv att jag befann mig i närheten av gränsen för vad mitt förnuft kunde tåla.

Plötsligt blev Robins kropp stilla och han rullade runt på rygg. Med tunn och tonlös men alldeles tydlig stämma, sa han upp i taket: ”Gubben hittade en sten. En stor sten. Han grävde en grop bredvid stenen. Sen band han barnet så det inte kunde röra sig. Sen bar han barnet till gropen. Han hade en sån där järnpinne. Den hade han till att rulla ner stenen i gropen. På barnet. Men barnets huvud stack ut. Det var för att gubben skulle lyssna när barnet skrek. Och barnet skrek för det hade så ont. En massa ben gick sönder när det fick stenen på sig. Gubben satt och lyssnade när barnet skrek. Ända tills det dog satt han och lyssnade. Det kunde ta hela natten. Sen grävde han lite till och flyttade stenen så att barnet var borta.”

När Robin hade sagt de sista orden drog han täcket över huvudet och bylsade in sig i en skyddad kokong. Jag låg kvar intill honom med hans berättelse krälande runt inne i huvudet som ett lemlästat barn.

Hans säng stod där min står nu.

Mannen som gjort de här sakerna hade sovit i Robins rum. Hur hade han kunnat sova? Han hade kokat sitt kaffe på vår spis och druckit det i vårt kök. Han hade tittat ut genom samma fönster som vi, gått på samma golv, hört samma knarrande vid punkten framför tröskeln. Och han hade hängt sig bredvid min säng.

Min blick drogs mot den mörka punkten i taket där kroken hade suttit.

Jag är lycklig nu.

Så länge låg jag och stirrade på det svarta hålet att det började anta egenskaperna hos dess astronomiska namne. Allt i rummet drogs emot det för att sugas in, mina tankar kretsade omkring det som värnlösa planeter, kretsade i allt snävare cirklar, på väg mot utplåningen. Hela tiden hörde jag musiken. Runt, runt löpte den, tolv toner i en ofullbordad melodi.

Ofullbordad?

Om man nynnar: ”Mors lilla Olle i skogen gick, rosor på kinden” och slutar där, så vet man att det saknas några toner, även om man aldrig har hört visan. Lika tydligt var det för mig att det saknades toner i melodin som nu var mig så förtrogen att jag inte kunde få den ur huvudet. Jag låg i sängen, stirrade på hålet och försökte få fatt i dem.

Täckeshögen intill mig hade börjat röra sig av rytmiska, djupa andhämtningar och jag lirkade fram Robins svettiga huvud utan att han vaknade, bäddade om honom ordentligt. Sedan steg jag upp och klädde på mig, knappt medveten om vad jag gjorde eftersom tonerna krävde all min uppmärksamhet.

Tam, ti-dam, taa.

Jag satte mig vid pianot och spelade hela melodin. Så tydliga var tonerna i mitt inre öra att det tog två genomspelningar innan jag förstod att ingenting hördes. Hårt slog jag an ett par av tonerna som om det var våld som krävdes för att locka fram dem. Först då kom jag ihåg. Hovtången. Strängarna.

Rådlös såg jag mig omkring i rummet och min blick fastnade på lådan under Robins säng. Bland avlagda gosedjur och plastdockor hittade jag leksakssynten från Casio. Den omfattade bara tre oktaver, men det var tillräckligt.

Jag spelade de tolv tonerna och ett mörkt lugn tog mig i besittning. Ja, mörkt lugn. Jag kan inte förklara det bättre. Som att ha fastnat i gyttja och sakta sjunka. Det ögonblick då man inser att det är meningslöst att kämpa emot, att ingen hjälp finns att få och att gyttjan kommer att vinna. Jag föreställer mig att man kommer till en punkt då man ger upp och att det finns ett lugn där.

Om och om igen spelade jag de tolv tonerna, prövade med olika ljud för att få det att låta bra och fastnade till slut för ”harpsichord.” Cembalo heter det väl på svenska och det riktiga instrumentets metalliska klang var det som synten klarade bäst av att imitera.

Tam, ti-dam, taa ...

Jag gick ut i hallen och satte på mig jackan, plockade fram pann- lampan, tände den och fäste den runt huvudet. Synten hade en rem som gjorde det möjligt att hänga den runt halsen. Fullt utrustad öppnade jag ytterdörren och gick mot barrskogen.

Ett dis hängde i luften och trots att pannlampan var stark nådde ljuset inte längre än drygt tio meter. När jag kom in bland de fuktiga trädstammarna var det som att vandra genom ett underjordiskt valv där stammarna var pelare som bar upp sina kronor likt ett enda, vidsträckt tak. Inte ett ljud hördes utöver det mjuka prasslet när vattendroppar föll från grenarna ner i förmultnat fjolårsgräs.

Jag hade inte spelat på flera minuter och den blinda beslutsamhet som drivit mig framåt hade börjat ge vika när jag kom fram till platsen.

Det måste vara platsen. Jag hade gått i en rak linje från huset, möjligen hade jag rentav följt en igenvuxen stig när jag tänkte på saken. På vägen hade jag passerat enstaka stenar, men inga som passade för det syfte som Robin hade beskrivit.

Framför mig låg ett antal stora stenar som dök upp ur mörkret när pannlampans sken svepte över dem. När jag undersökte området noggrannare fann jag närmare femtio större eller mindre flyttblock som inlandsisen hade strött ut över den mark där gran och tall senare hade vuxit upp. Även utan den vetskap jag hade krävdes det inte mycket fantasi för att jämföra området med en kyrkogård.

Med två invånare. Två barn. Under stenarna.

Planlöst gick jag runt och lyste med pannlampan längs stenarnas bas i hopp om att hitta något tecken på att jorden hade blivit uppgrävd. Men allt hade vuxit över och varje sten var den andra lik. Jag slog armarna om mig själv och huttrade till.

Vad var det som sa att det inte låg döda människor, döda barn under varenda sten? Vad var det som sa att det skulle bli bättre om jag hittade just de två som hade sökt sig till Robin för att få hjälp, för att bli hittade?

Vi måste flytta härifrån!

Tanken var så självklar att jag inte kunde förstå varför jag inte tänkt den förut. Det fanns ingenting som band mig och min son till den här hemsökta platsen med sin dystra barrskog och sina ruvande stenar. Ingenting. Det var inte min skyldighet att driva bort spöken av illgärningar utförda i det förgångna.

Jag andades ut och stängde av lampan, slöt ögonen och lyssnade in i tystnaden, slappnade av. När jag stått så en stund kom en svag förnimmelse över mig. Den växte till en visshet: snett framåt till vänster. Någonting drev emot mig från det hållet, svagt som vinddraget från en flugas vingar över huden och svartare än natten. När jag slog upp ögonen var det borta.

Mörkret var kompakt och det enda ljus som fanns kom från dioden som markerade att leksakssynten kring min hals var påslagen. Jag tände pannlampan och studerade klaviaturen. Sedan slog jag an en ton. Och en till. De tolv tonerna klingade ut ur plasthögtalarna och slukades av mörkret och diset. Jag gick några steg och spelade melodin en gång till.

Något rörde sig framför mig och jag skymtade en kropp som för- svann bakom en sten. Jag gick fram och lutade ryggen mot den skrov- liga ytan, sjönk ner på huk och spelade melodin igen. När jag lyfte fingrarna från tangenterna kunde jag höra ett krafsande, ljudet av små fötter som rörde sig över mossan och barren på andra sidan stenen.

Man får inte titta på dom. Då tar dom ens ögon.

Jag fixerade pannlampans stråle på en granstam fem meter framför mig och sa ut i luften: ”Jag är här nu.”

Fötter. Frasande, klafsande kom de närmare. Naglar strök över stenen bara någon meter intill mig och jag blundade för att inte frestas att titta över axeln. Sedan sa jag det igen: ”Jag är här nu. Vad ska jag göra?”

Först trodde jag att det var ett ljud sprunget ur skogen. En halvt avbruten grens knarrande i en vindfläkt eller ett skadat djurs avlägsna klagan. Men det var en röst. Den svaga, jämrande rösten hos en sorgsen gamling som har förlorat allt utom sina minnen, som gråter vid åsynen av mannagrynsgröten eftersom den påminner om hans barndom och får honom att tala med barnslig stämma.

”Hitta oss”, sa rösten bakom min axel.

Utan att öppna ögonen svarade jag: ”Jag har hittat er. Vad ska jag göra nu?”

”Hämta oss.”

På något sätt hade jag vetat att detta hade varit min uppgift från början, ända sedan jag blivit stående framför spaden och spettet i boden. Att hitta, att hämta, att ... avsluta.

”Varför?” viskade jag. ”Varför gjorde han så här mot er?”

Det enda svar som hördes var skogens långsamma andning. Jag tryckte ryggen mot stenen, plötsligt medveten om dess fruktansvärda tyngd och täthet. Att ha den tyngden över sig, att sakta malas sönder av dess känslolösa hårdhet. Att vara ett barn.

När rösten talade igen hade tonen förändrats och kanske var det inte samma röst. Tvärs igenom gammelmansknarret var det något som sa mig att det här var ett yngre barn.

”Gubben hade ett papper”, sa rösten. ”Han skrev.”

”Hur då skrev?” frågade jag. ”När då?”

”När jag dödde. Jag skrek. För det gjorde så ont. Då skrev han på papperet. Han sa jag skulle skrika mycket. Och jag skrek. För det gjorde så ont.”

De sista orden uttalades svagt och jag kände hur närvaron bakom mig försvann. Jag krökte nacken och lät pannlampan lysa på klaviaturen. Trettiosex oskyldiga svarta och vita plastbitar. Nu förstod jag hur jag kunnat förväxla tonerna med skräckslagna röster.

Bengt Karlsson, musikern som tog det illa, hade gjort noter av det otäckaste ljud som går att föreställa sig, ett döende barns plågade skrik. Och dessa noter ... öppnade dörren.

Hur kan en människa uthärda?

Jag kravlade upp på fötter och pressade knogarna mot tinningarna medan jag vacklade mellan stenarna. Hur kan en människa uthärda? Fukten, diset, de mörka stammarna och ondskan inbyggd i själva tillvarons väv. Hur? Jag slog mina handflator mot en skrovlig sten tills blodet rann.

Smärtan fick mig att vakna. Jag såg på mina blödande händer. Sedan lyfte jag blicken. Varje sten var den andra lik och jag visste inte längre var de döda barnen befann sig.

När jag slog an den första tonen på klaviaturen efterlämnade mitt finger en mörk fläck på den vita plasten. Innan jag hade spelat hela melodin var tangenterna nedsölade av blod och några av dem gjorde motstånd när jag tryckte ner dem. Snart skulle det inte gå att spela längre.

Jag hittade knappen där det stod ”Rec” och tryckte in den, varpå jag spelade hela melodin och tryckte på ”Rec Stop”. Sedan på ”Play”. Jag skrattade till när leksakssynten av sig själv fortsatte att spela melodin, om och om igen.

Tam, ti-dam, taa ...

Jag hängde instrumentet bekvämt längs sidan och det fortsatte att spela melodin medan jag styrde kursen hemåt, mot verktygsboden.

En smutsgrå gryning hade trevat sig in mellan stammarna när arbetet var färdigt. Blodet från mina händer hade sugits upp av spadens trähandtag, spridits över spettets mörka gjutjärn. Batterierna i synten höll på att ge upp och melodin spelades allt svagare medan jag tog mig ut ur skogen och drog upp ytterdörren, fortsatte in i hallen.

Jag plockade åt mig silvertejpen som fortfarande låg på pianot. Tonerna från synten var nu så svaga att de överröstades av knarret från köksgolvet när jag gick över tröskeln. Men den ofullbordade melodin som spelade inuti mitt huvud var desto starkare och jag noterade utan förvåning att Bengt Karlsson satt vid köksbordet med händerna vikta över varandra.

Den svarta randen kring hans hals kom till synes när han nickade åt mig och jag nickade tillbaka i samförstånd. Vi var män som visste vad som måste göras. Han hade inte uthärdat. Nu fick jag ta över.

Robin vaknade inte förrän jag hade surrat hans händer bakom ryggen med tejpen och jag satte en remsa över hans mun innan han hann börja skrika. Den fick jag givetvis ta bort senare, men för närvarande var det till besvär att han skrek. Jag höll fast hans ben för att kunna surra anklarna. Sedan la jag armen under hans knäveck och hivade upp honom över axeln.

Melodin fortsatte att spela medan jag bar honom genom köket, svagt, svagt som en viskning spelade den och jag nynnade med. Min kropp värkte av iver efter de saknade tonerna, efter att få höra det hela fullbordat.

Robin vred sig fram och tillbaka över min axel och hans kalsonger skavde mot mitt öra när jag bar honom över gräsmattan. Huden på hans nakna ben knottrades i vintergryningens kyla. Det flåsade och fräste bakom min rygg när snor sprutade ur hans näsa och av de kvävda ljuden han gav ifrån sig gissade jag att han grät. Det spelade ingen roll. Snart skulle det vara slut. Avslutat.

Det bleka gryningsljuset fick trädstammarna att kliva fram ur diset som mörka silhuetter, en stumt betraktande åskådarskara utan kunskap om rätt eller fel, gott eller ont. Bara naturens blinda lagar och kretslopp av liv och död, liv och död. Och dörren där emellan.

Jag la ner Robin i gropen som jag hade grävt intill ett stenblock. Jag visste inte längre om musiken som hördes bara fanns inuti mitt huvud. Robin knyckte och sprattlade och hans ljusa hud avtecknade sig skarpt mot den mörka jorden. Hans huvud for från sida till sida och ögonen var uppspärrade när han försökte skrika genom tejpen.

”Hysch”, sa jag. ”Hysch ...”

Jag rev bort munkavlen, och utan att fästa något avseende vid hans snyftande böner koncentrerade jag mig på spettet som var nedkört i jorden på andra sidan stenen. Jag bedömde att det bara behövdes en enda ordentlig tryckning framåt för att stenen skulle ramla ner i gropen. Jag gnuggade mina händer som var flagiga av koagulerat blod och skred till verket.

När jag grep kring spettet uppfattade jag en rörelse i ögonvrån. Instinktivt tittade jag dit och såg ett barn. Åldern var svår att avgöra eftersom ansiktet var så insjunket att kindbenen stod ut. Det var iklätt resterna av en röd silkespyjamas med gula nallar och genom tygstrimlorna syntes dess bröstkorg. Flera revben var krossade och vassa brottytor hade trängt igenom huden på flera ställen.

Barnet höjde sina händer till ansiktet. Naglarna var långa och trasiga av klösande mot sten. Och bakom fingrarna, ögonen. Jag såg in i de ögonen och det var inga ögon, bara svarta brunnar av smärta och hat.

Först då insåg jag vad jag hade gjort.

Innan jag hunnit blunda eller gripa om spettet igen kastade sig en annan liten kropp upp på min rygg. Jag svajade framåt och barnet i pyjamasen hoppade upp och grep runt min nacke, grävde in fingrarna ovanför skulderbladen.

Kroppen på min rygg for med händerna över min panna och trasiga naglar trevade över mina ögonlock. Jag skrek när de vassa eggarna penetrerade skinnet på båda sidorna om näsroten och blod rann ner i min mun. Barnet gav ifrån sig ett enda skarpt väsande och ryckte händerna utåt.

Båda mina ögonglober slets ur skallen och det sista jag hörde innan jag svimmade var det sega, fuktiga ljudet av synnerven som brast och sedan ett grymtande smackande när barnen tuggade i sig mina ögon.

Jag vet inte hur länge jag var borta. När jag kom till sans kunde jag inte längre se något ljus och hade ingen vägledning av solens färd över himlen. Det fanns bara tomma hål i mitt huvud där ögonen hade varit och längs min kind kletade slamsor av ögonlock och synnerver. Smärtan var en spikbräda intryckt i ansiktet.

Jag drog mig upp på knä. Totalt mörker. Och tystnad. Syntens batterier hade gett upp. Jag famlade omkring mig och hittade spettet, följde stenens yta tills jag nådde kanten av gropen och belönades med det enda ljud som längre kunde ha någon betydelse.

”Pappa ... pappa ...”

Jag krälade ner till Robin. Jag bet sönder tejpen runt hans handleder och anklar. Jag slet av mig min jacka och min skjorta och svepte dem om honom. Jag grät utan att kunna fälla några tårar och jag trevade i mörkret tills han tog min hand och ledde mig tillbaka till huset.

Sedan ringde han. Jag kunde inte använda telefonen och hade glömt alla nummer. Jag blev rädd när han talade med någon person vars röst inte kunde höras. Jag tog mig upp i sängen och sökte skydd under täcket. De hittade mig där.

Man säger att jag är på bättringsvägen. Min syn får jag aldrig tillbaka men mitt förnuft har börjat återvända. Man säger att jag kommer att få komma ut härifrån. Att jag kommer att anpassa mig.

Robin hälsar på alltmer sällan. Han säger att han har det bra hos sin fosterfamilj. Att de är snälla. Att han inte spelar lika mycket längre. Han har slutat att prata om hur det ska bli när jag kommer ut.

Och jag tror inte att jag kommer härifrån, för jag vill inte härifrån. Mat på bestämda tider och en säng som bäddas varje dag. Jag rör mig i blindo mellan varje dygns stationer. Jag har mina rutiner och dagarna går. Nej, jag bör inte släppas ut.

Ty när jag sitter i stillheten på mitt rum eller ligger i min säng om natten kan jag höra tonerna. Mina fingrar spretar ut i tomrummet, rör sig över en osynlig klaviatur och jag drömmer om att spela.

Spela allting tillbaka. Få Annelie att besöka mig igen och omfamna henne i mörkret utan hänsyn till vilka dörrar som står öppna och vad som kan komma ut genom dem.

På avdelningen finns inga instrument. Jag måste stanna här.

Läs också: ”Det är det läskigaste jag någonsin har skrivit”