Birgitta Rubin: Rösta på Åsa Jungnelius! "För att hon är en skarpskjutande rebell som lyckas med sina föresatser."
Glaskonstnären Åsa Jungnelius väckte viss uppståndelse redan på Liljevalchs vårsalong 2006. På vita piedestaler visades hennes safirblå glasskor med stilettklackar, en amfora klädd i svart päls och en ståtlig storstake behängd med blingbling-kedjor. På golvet gungade den glänsande snippan i förspeglat glas, likt ett frestande ostron som speglar och samtidigt omsluter omvärlden.
Denna utmanande och underhållande formvärld har Jungnelius fortsatt att utveckla, med lika delar tillspetsad feministisk analys och tillåtande fascination inför konsumtionskulturen. Hennes ärende är uppenbart att ruska om i värdehierarkierna. Jungnelius frossar gärna i låtsasguld, fuskpäls eller plast och upphöjer dessa oäkta, "smaklösa" material i mötet med den statusfyllda, sköna glasmassan. Hon drar sig heller inte för att sätta rosa rosetter på glassnoppar och i samma motståndsrörelse framställa kvinnokönet som farligt; som i vinterns utställning "Akta - annars kommer jag och tar dig" på Crystal Palace i Stockholm.
Roligast av allt är att denna skarpskjutande rebell i glashuset nyligen bjöds in av den traditionsbundna industrin. Som formgivare på Kosta Boda har hennes lockande läppstift och nackellacksflaskor i serien "Make up" sålt som smör.
Åsa Jungnelius är dessutom utbildad glasblåsare, som till fullo behärskar sina medel. Hon vill inte kallas konstnär men samtidigt jämställa det drivna konsthantverket med konst. Som medlem i nätverket We work in a fragile material tillhör hon en upprorisk rörelse inom konsthantverket som vill ifrågasätta förstelnande traditioner. Åsa Jungnelius är modig och lyckas med sina föresatser. 2008 bröt hennes starka, egna uttryck igenom det mesta.
Jonas Thente: Rösta på Joakim Pirinen! "För att han är en av Sveriges största konstnärer, alla kategorier."
Var börjar man? Kanske med en liten grotesk, alienliknande figur längst ner i vänstra hörnet på sidan 101 i Joakim Pirinens senaste album. Under figuren står en förklaring: "Jan Berglinfigur som dom egentligen ser ut."
Hur förklarar man den känsla av svindel som griper en då man inser vidden av Pirinens påstående? En annan folkkär tecknares omisskännliga figurer ser egentligen ut på ett annat sätt. Som om de hade en verklig existens bortom upphovsmannens, och en existens som är oss helt och hållet främmande; långtifrån Berglinfigurernas hemtama strävan genom samtidens triviala dumheter.
Pirinens version förekommer på ett uppslag där han redovisar så kallade starters - små bilder han gör för att komma i gång. Det känns passande, för hela albumet är en krisdiktning där normaliteten står under ständig attack och allt det vi håller för sant, tryggt och okränkbart förvandlas till styggelser.
Och Pirinen försöker hitta tillbaka till fasta marken. Han tecknar sina arbetsredskap, sitt arbetsrum. Han prövar att teckna sina barns naiva berättelser. Han bildsätter en primitiv dikt, söker upp sina gamla figurer - Socker-Conny som gammal skakig och stammande lodis - och besvärjer döden. Men vad han än gör finns krisen där. I centrum står titelns Döda par, som alltmer ter sig som en Pirinensk dubbelnatur.
Den som krisar är ju alltid ensam. Ensam som de sena romerska kejsare som hade att hålla ihop ett krackelerande imperium. Så tecknar Pirinen ett "självporträtt som romersk soldatkejsare" utan andra kommentarer än den brustna tuschen.
Joakim Pirinen är en av våra största konstnärer, alla kategorier. Han har varit det i minst två decennier, men oftast ignorerad av en ytlig kulturvärld som saknar förmågan att känna igen geni. Det är hög tid att ändra på det.
Ingegärd Waaranperä: Rösta på Alexander Mørk- Eidem! "För att han gör teatern till en andlöst angelägen plats, mitt i nuet."
Det har ingenting att göra med vilka historier han berättar, om de är gamla eller nya, om det är "En midsommarnattsdröm", "Hedda Gabler", "Tre systrar" eller en streetsmart "Djungelboken". Mørk-Eidem låter sitt val av scenspråk bli en brygga mellan pjäsen och publiken. När han placerar "Tre systrar" i Norrland, drar scooterspår genom björkdungarna och låter familjefesterna dofta kokkaffe är det ingen löst påhängd idé. Genom att förlägga Tjechovs pjäs här, i vår nära nutid, gör han det samtidigt lättare att se det universella i den - hur sig lik den är, denna längtan bort mot en ny värld och andra liv, och hur stark och välkänd den kraft som håller oss kvar.
Alexander Mørk-Eidem har en särskild förmåga att hitta publiken där den befinner sig, gripa tag i dess förväntan, rikta den in i pjäsen och hålla den levande så att intresset inte slocknar. Redan första ögonblicket av "Tre systrar" på Stadsteatern låter ana en teaterhändelse i vardande. När skådespelarna på scenen plötsligt, utan en åtbörd, övergår från väntan till spel, tystnar salongen. Regissören tycks ha slagit an en stämgaffel. Det vi sedan hör föreställningen igenom är den ljudlösa tonen av teaterns närvaro och sanning, som också skådespelarna lyssnar efter och följer.
Regikonsten är svårfångad, ska gärna vara osynlig och omöjlig att urskilja i efterhand. Regissören gör konst av andras konstnärskap. Gjuter samman skilda element till ett nya helheter. Dramatexten ska få liv. Scen och salong ska mötas i koncentration och gensvar. En disparat grupp skådespelare ska bli en samspelt ensemble. Inte dompterad eller lydig, snarare utmanad och befriad. Goda regissörer inspirerar och förlöser, får medarbetarna att blomstra och nå ända till, eller förbi, sin yttersta potential. Det är min upplevelse att Alexander Mørk-Eidem är en av de allra bästa.
Nils Hansson: Rösta på Frida Hyvönen! "För att hon får mig att höra en rak och pinsamt nykter pil rakt in i det väsentliga."
Hon var fenomenal redan från början. När Frida Hyvönen för snart fyra år sen gav ut sitt debutalbum var det starkaste intrycket hennes energi, en frustande vitalitet som längtade efter att få uttrycka sig. Hennes låtar var korta och koncentrerade, fulla av lakonisk kärvhet och plötsliga bråddjup.
I stället för att följa upp det tog hon en omväg, skapade musik till en balettföreställning och var tidvis frånvarande från offentligheten. Flyttade småningom från Stockholm till en by utanför forna hemorten Robertsfors - en flytt hon nu tycker har blivit överexponerad, men som har satt tydliga spår i hennes musik. I fjol gav hon så ut "Silence is wild", som hör till de verkligt stora svenska popskivorna. Utan att på ytan vara det minsta extravagant. Ja, inte ens så där påträngande ivrig som debuten.
Allt annat har dock förstärkts. Inte minst hennes förmåga att kommunicera på flera nivåer samtidigt. Ta bara "Dirty dancing", den egentligen närmast händelselösa låten om hur hon träffar en gammal ungdomsförälskelse som blivit sotare och ska ta sig an skorstenen i hennes hus, där varje rad vibrerar av innebörd och pregnanta detaljer. Och hans omtänksamma, yrkesmässiga råd står i skarp kontrast till hur hennes kropp reagerar inför en enda, oskyldig beröring.
Men där finns så mycket mer, både humor och brännande direkthet. Om erfarenheter av abort, mentala fördelar med att ha varit hästflicka, gnagande självtvivel, hur hon blir sedd utomlands, en tänkt dialog med en lätt autistisk pojkvän. Samtidigt som musiken både har blivit lugnare i andningen och rikare i paletten.
Det finns folk som inte förstår sig på Frida Hyvönen. Jag förstår mig inte på dem. Själv vet jag ingen annan sångerska som även när hon väljer att sjunga skruvat och teatraliskt får mig att höra en rak och pinsamt nykter pil rakt in i det väsentliga. Med en sorts norrländsk brist på tolerans för onödigt tjafs.
Helena Lindblad: Rösta på Ruben Östlund! "För att han med sina studier i mänskligt beteende får oss att se varandra på ett nytt sätt."
En sextioårsfirande äldre herre får en raket rätt i ögat men försöker låtsas som det regnar. En välkänd svensk skådespelerska, som spelar sig själv, råkar paja en gardin i en långfärdsbuss och ger chauffören ett psykbryt.
Två blonderade tonårsflickor poserar halvnakna framför datorn och skickar bilderna rakt ut på nätet. En kvinnlig lärare blir utfryst i lärarrummet.
Och så en trettioplussare som leker bög med sin motvilliga bästa kompis medan grabbgänget skrattar ansträngt - för så där brukar de ju genera varandra, på skämt. Ha, ha.
Skamkänslor, skuld och besvärliga situationer som alla någonstans kan känna igen sig i. Eller som DN:s Mårten Blomkvist skrev i sin hyllande recension av filmen sent i höstas:
"Man kan beskriva det som att Östlund gjort fem kortfilmer som han sedan klippt upp och varvat med varandra. Med sarkastisk humor arbetar berättelserna sig gemensamt fram mot slut man vill slippa se men måste hålla med om framstår som oundvikliga. Ingen kommer undan, alla tvingas dansa folkdansen grupptryckare. Turerna är ibland komiska, ibland sorgliga och groteska."
Just det, ingen kommer undan. Inte heller publiken. Ruben Östlund skapar med sina engagerande ministudier av mänskligt beteende en dragningskraft som är omöjligt att värja sig emot.
Den asketiska, rena formen med eleganta helbilder och det intensiva, närmast dokumentära, skådespeleriet gör den dessutom ännu starkare.
Med "De ofrivilliga" har Östlund skapat en av de mest originella och nödvändiga svenska filmerna på många år.