Humor och tajmning är egenskaper som man inte borde prisbelöna eller ens försöka beskriva. De föds i omedvetenheten om sig själva och borde skyddas från all uppmärksamhet.
Ändå lyfter jag gärna fram en skådespelare som Vanna Rosenberg, ännu i början av sin bana, som en värdig arvtagare i en stor tradition av komedienner. Att locka till skratt är lika svårt och allvarligt som att locka till tårar, och kräver ofta mer av intuitiv publikkontakt och omedelbarhet i skådespeleriet.
Vanna Rosenberg har det där odefinierbara. Hon har komisk tajmning, precision i uttrycken, förmåga att med mycket små medel förmedla det absurda i en situation. Inte minst har hon publikkontakt med alla sina sinnen. Vanna Rosenberg tycks aldrig försöka vara rolig, snarare pekar hela hennes agerande mot ett stort och överambitiöst allvar.
Det är där det roliga uppstår, precis som hos många av de bästa komikerna. Hennes figurer må ha förebilder ur verkliga livet, men det är inte det kufiska och annorlunda i dem som får oss att skratta, utan mycket oftare det mest igenkännbara. Med henne skrattar vi åt oss själva.
Hon är en empatisk aktris som tycks ha ett extra öra inställt på publiken, som hon i en föreställning som ”Figaros bröllop” på Stadsteatern, före barnledigheten, gjorde till medskapare i feststämningen. Allvarliga roller ger hon lyster med lågmäld detaljrikedom och på komediscenen, som i förra årets Rivalsuccé ”Kvarteret Skatan” står hon för en uppriktig seriositet som gör henne extra rolig och varmt älskad av publiken.
Ingegärd Waaranperä
BIRGITTA RUBIN: Rösta på Ylva Ogland! "För hennes virtuosa måleri, generösa livshållning och brännande bilduniversum."
Med två djupt personliga utställningar i ett vinterfruset Stockholm rivstartade Ylva Ogland konstvåren 2009. Inför den stora uppvisningen på galleri Brandstrom bodde hon på plats och målade ett pärlband av virtuosa målningar kopplade till både konsthistoriens stora mästare och hennes fantasifulla alter ego Snöfrid.
Denna andliga syster lever i en mystisk spegelvärld bakom Oraklet, materaliserad i form av en 1700-talsspegel som tillhör konstnärens barndomsvärld. Besökarna mötte Oraklet vid ingången, här fanns modellen av ett leksaksskåp som byggts av Ylvas hädangångna pappa, levande ljus i nedsläckta rum och glimmande stenar – allt mot fonden av en intim och magisk bildvärld.
Den andra, parallella utställningen utspelade sig hemma i Oglands utrymda lägenhet. Här var ljuset klarare och motiven mer drabbande, med en smärtsam känsla av sårbarhet som borrade sig in under min hud.
Centrum var en serie sällsynt vackra och självutlämnande målningar, baserade på faderns foton av en naken, prepubertal dotter. Foton som Ylva rev sönder senare, i början av en inre identitetsresa. Den fortsatte med att hon målade av fragmenten; speglade, inverterade och tog tillbaka bilderna av sig själv. Här fanns också kanyler, direkt destruktiva element från faderns liv, som förstärkte upplevelsen av barnets utsatthet.
Men det var med en berusande känsla av skönhet och återerövrad självkänsla som publiken vinglade ut ur Ylva Oglands förtätade universum. Generöst och gripande delar hon med sig av drömska fantasier och brutal verklighet. Oberörd kan ingen vara.
JOHANNES CORNELL: Rösta på Fredrik Ljungkvist! "För hans skarpslipade spelteknik till musikens rena kraft."
Det är lördagskväll på Glenn Miller Café och framför fönstret mot gatan håller Fredrik Ljungkvist på att blåsa hela inventariet rätt ut i köket. Själv försöker jag äta en entrecôte, men har svårt att inte bita mig i kinden. Eller så slutar jag bara tugga, och sitter där med halvöppen mun, leende som ett fån åt detta oerhörda ös, denna magnifika skönhet och nerv.
Ett euforisk tillfälle. Och det är inte enda gången Fredrik Ljungkvist har berört mig så. Till jazzens omfattande tonspråk tillför han en personlighet och besjälad intensitet som speglar genrens innersta väsen. Att höra honom är en upplevelse som gör den ofta diskuterade frågan om tradition kontra nyskapande i det närmaste meningslös. I stället är det den rena kraften hos musiken, dess uttryck i ögonblicket och oavsett allt annat, som han så häpnadsväckande klart kanaliserar med sina saxofoner och klarinetter.
Ljungkvist har flera egna grupper, och spelar även med svensknorska Atomic – det enligt många kritiker, även i USA, kanske mest relevanta jazzbandet i världen i dag. Oavsett i vilken situation visar han samma djuplodande förståelse för såväl jazzens historia och arv, som dess utveckling från och med 60-talets friare former. Men Ljungkvist är samtidigt en musiker som uttrycker mer än bara musiken. Han uttrycker med musiken – sig själv. Sin egen upplevelse, ända fram till mötet med lyssnaren. Med sin skarpslipade spelteknik, obändiga kreativitet och förmåga att vara fullständigt i ett med sig själv och sitt instrument är han direkt omöjlig att förbise på den internationella scenen.
JONAS THENTE: Rösta på Johannes Anyuru! "För hans sällsynta förmåga att kombinera det osannolika."
Man kan lätt föreställa sig Johannes Anyuru som en blind rapsod, vandrande omkring på förorternas torg och gångstigar med mörka glasögon och en urladdad Ipod i fickan. Utan att på något sätt kännas ansträngd eller darra på handen låter han Homeros ”Iliaden” stå som motto i debuten ”Det är bara gudarna som är nya” (2003). I den senaste diktsviten, ”Städerna inuti Hall”, – Anyurus tredje bok som utkom förra året – slås tonen an med Vergilius ”Aeneiden”. Eposet om hjälten Aeneas flykt från det besegrade Troja, hans många irrfärder och hans slutliga grundande av det romerska väldet – i Johannes Anyurus samtida händer vittrar den antika triumfatoriska hjältesagan ner till ett melankoliskt stoft som sveper in barnvagnarna och parkeringshusen, marmorgolvens trilobiter, de immiga tvättstugorna och mangelrummen.
Anyuru lyckas sammanfoga det som gärna uppfattas som motsatser i diskussionen om vad poesi är och bör vara. Han är lika traditionsbevarande som han är politiskt vass, lika formmedveten som direkt i tilltalet. I ”Städerna inuti Hall” rör sig en mångfald människor i den bit historia vi kallar just nu. Eller är alltihop en snudd på apokalyptisk vision, varsebliven av en ung man i huva som sitter på en parkbänk vid stranden? Världen brinner och det enda beständiga verkar vara polisbilen som tyst glider förbi. Och samtidigt denna paradoxala, stillsamma skönhet.
Hissen sjunker
ner, ljuset svänger
i en båge, sjunker
in i husets mjuka
bröst
HELENA LINDBLAD: Rösta på Noomi Rapace! "För att hon är Millenniumtrilogins svartklädda, piercade hjärta."
Ingen förblir likgiltig inför den 30-åriga Noomi Rapaces brakande genombrott som den ordkarga Lisbeth Salander, oavsett vad man tycker om filmatiseringarna av succéförfattaren Stieg Larssons deckartrilogi som präglat såväl det svenska som det internationella filmåret 2009.
Den danske författaren Carsten Jensen är en av dem som inte kunnat släppa henne. Han skrev i DN i december: ”Lisbeth Salander, en allmaktsdröm i ett våldsoffers skepnad, börjar som en Pippi Långstrump för den digitala tidsåldern och slutar som en Jesusfigur, komplett med begravning och återuppståndelse, när hon i slutet av trilogins andra del med tre kulor i kroppen, varav en i huvudet, blir levande begravd och till sist återuppstår efter att ha grävt sig upp ur ett flera meter djupt hål.”
Trots den våldsamma dramatiken i filmerna är Noomi Rapace framför allt en envis och modig förvandlingsdrottning som arbetar med minimalistiska medel. Med samma mod som hon tog sig an Medea på Dramaten förra året tar hon sig an den svarta hämndängeln Salander med rätt att slå tillbaka mot det patriarkala våldet. Med ett nollställt ansikte låter hon snabba skiftningar i ögonen tala om vad som pågår i hennes inre.
Även när hennes Lisbeth Salander tiger sig igenom scen efter scen lyckas hon fullständigt ta över vita duken.
På ett mästerligt sätt förvandlar Rapace helt enkelt den osannolika romanhjältinnan, som är lika hård med nävarna som blixtsnabb vid datorn, till en trovärdig människa av kött och blod.
Har du bestämt dig? Rösta här!